Gerda Höjer var en av Sveriges främsta kvinnliga fackföreningsledare under 1900-talet. Under framför allt 1940- och 1950-talet ledde hon mycket framgångsrikt Svensk sjuksköterskeförenings arbete med att omvandla ”sjuksköterskekallet” till en profession.
Gerda Höjer föddes 1893 i Visby. Hon var dotter till läroverkslektor Nils Höjer och hans hustru Emmy Bergman, som var utbildad sångerska. Gerda var nummer fyra av åtta syskon. Flera av dem skulle uppnå höga positioner i det svenska samhället. Den äldste brodern Axel var generaldirektör för Medicinalstyrelsen och gift med Signe Höjer. Sigrid Höjer var sjuksköterska och direktör för Vanföreanstalten Eugeniahemmet (senare Norrbackainsitutet) i Stockholm. Karl Höjer var socialpolitiker och under en period tillförordnad generaldirektör för Socialstyrelsen, och Erik Höjer var generaldirektör för Domänverket. Det nätverk som syskonskaran utgjorde spelade sannolikt en stor roll för Gerda Höjer i hennes arbete som fackföreningsledare och politiker.
När Gerda Höjer var fem år flyttade familjen till Stockholm. Efter att 1910 ha gått ut Åhlinska skolan med toppbetyg praktiserade hon vid Sällskapet Barnavård i Stockholm och genomgick också en kortare hushållskurs. Under åren 1914—1916 utbildade hon sig vid Röda Korsets sjuksköterskeskola (nuvarande Röda Korsets högskola), och 1919 fick hon anställning som röntgensjuksköterska på Maria sjukhus på Södermalm i Stockholm. Hon var också bosatt på sjukhuset. Åren 1920—1921 var hon tjänstledig för studier vid London School of Economics, och 1923 deltog hon i Svensk sjuksköterskeförenings fortsättningskurs. År 1927 genomförde hon en studieresa till England, Belgien och Holland. Hon blev kvar på Maria sjukhus fram till 1933, då hon lämnade det aktiva sjuksköterskearbetet och i stället inledde en facklig karriär.
Svensk sjuksköterskeförening (SSF), som hade grundats som en intresseförening 1910, ombildades 1933 till en fackförening. Gerda Höjer hade tidigt engagerat sig i föreningen, framför allt i dess understödsfond där hon var ledamot av styrelsen och sekreterare. År 1933 anställdes hon på heltid som SSF:s första avlönade sekreterare. Som sådan kom hon att spela en central roll i föreningens omvandling. År 1945 utsågs hon till föreningens ordförande och tillika första ombudsman och förhandlare. Hon var verksam som ordförande i SSF fram till 1960. År 1946 blev hon som en av de allra första kvinnorna invald som suppleant i styrelsen för Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Året därefter blev hon ordinarie ledamot, en post hon innehade fram till 1961.
Under Gerda Höjers ordförandetid, 1945—1960, växte SSF kraftigt, från ca 9 600 till över 27 000 medlemmar. En förklaring till ökningen var utbyggnaden av den svenska hälso- och sjukvården och det därmed ökande behovet av sjuksköterskor. Detta låg också bakom riksdagsbeslutet 1951 att låta män utbilda sig till sjuksköterskor. Flera viktiga reformer genomfördes av yrket och yrkesutbildningen under Gerda Höjers ordförandetid, och de fackliga framgångarna var betydande. Den största var beslutet att införa sjuksköterskelegitimation år 1958. En facklig seger av ett annat och mer dramatiskt slag uppnåddes i lönerörelsen 1950—1951. Sjuksköterskor hade ännu ingen strejkrätt, utan valde istället på försommaren 1951 att använda massuppsägningar som vapen i löneförhandlingarna. Det slutade med att riksdagen tvingades avbryta sommarledigheten för att fatta beslut om en tjänstepliktslag som med hot om fängelse skulle tvinga sjuksköterskorna tillbaka till arbetet. I sista stund nåddes dock förlikning mellan parterna, och sjuksköterskorna fick upp sina löner med två lönegrader förutom en del andra förmåner.
Under lönestriden satt Gerda Höjer själv i riksdagen. Mellan 1949 och 1960 representerade hon Folkpartiet (FP) i andra kammaren. Politisk intog hon därmed en annan ståndpunkt än sina bröder Axel och Karl och svägerskan Signe, som alla var aktiva socialdemokrater. I riksdagen var hon framför allt engagerad i hälso- och sjukvårdsfrågor, liksom frågan om lika lön för kvinnor och män, som hon också drev inom TCO. Innan hon valdes in i riksdagen representerade hon folkpartiet i Stockholms kommunfullmäktige åren 1939—1948. Hon var också ledamot i bland annat Stockholms stads sjukhusdirektion, S:t Eriks sjuksköterskeskola och överstyrelsen för Svenska Röda Korset.
Gerda Höjer hade ett omfattande internationellt engagemang inom ramen för sitt ordförandeskap i SSF, dels som styrelseledamot i Sjuksköterskors Samarbete i Norden (SSN), dels inom International Council of Nurses (ICN), som var och är sjuksköterskornas världsorganisation, grundad 1899. Gerda Höjer var ICN:s ordförande 1947 —1953, och dess vice ordförande 1953—1957. År 1949 var hon och SSF värd för ICN:s femtioårskonferens, som samlade 3 700 sjuksköterskor från hela världen i Stockholm. Organisationen låg närmast i spillror efter krigsåren men byggdes upp på nytt under Gerda Höjers ordförandeskap. För sina internationella insatser belönades hon med den norska orden Haakon VII:s Frihetskors, Finlands Vita Ros-tecken och Florence Nightingale-medaljen, som är den främsta internationella utmärkelse en sjuksköterska kan få.
Privat delade Gerda Höjer sitt liv med en annan sjuksköterska, Karin Elfverson, också hon aktiv inom SSF, bland annat som ansvarig för SSF:s kursverksamhet och som föreningens kassaförvaltare och andra vice ordförande. Karin Elfverson var också i likhet med Gerda aktiv inom SSN och ICN, samt i olika kvinnoorganisationer som till exempel Yrkeskvinnors samarbetsförbund. Gerda Höjer och Karin delade från 1937 en lägenhet i anslutning till SSF:s kansli på Östermalmsgatan 33. Arbetet inom SSF, liksom de många sidoengagemangen, fyllde det mesta av deras tid.
Efter att ha lämnat sina uppdrag i SSF och riksdagen 1960 ägnade sig Gerda Höjer bland annat åt att skriva en bok om sjuksköterskeyrket: Att vara sjuksköterska, utgiven av Bonniers 1964. Gerda Höjer avled 1974 i Norrbärke, Dalarna, och är begravd på församlingens kyrkogård.
