Gerda Sprinchorn var en av Sveriges tidigaste kvinnliga skulptörer.
Gerda Sprinchorn föddes 1871 som dotter till kamrer Carl Ludvig Sprinchorn och Hildegard Juliana Littmark. Hon utbildade sig på Konstakademien i Stockholm mellan åren 1893 och 1900 och hade John Börjeson som lärare. Hennes elevarbete Peri vid paradisets port renderade henne den hertigliga medaljen 1899. Påföljande år erövrade hon den kungliga medaljen för skulpturen Kleopatra. Verket blev allmänt beundrat för den fulländade formgivningen och den känsliga plastiken. Detaljer som Kleopatras huvudprydnad och den reliefprydda tronstolen gav trovärdighet åt självmordsscenen med giftormen vid hennes barm. Kleopatra blev hyllad på Föreningen Svenska konstnärinnors första utställning 1911 och skulpturen ansågs länge vara Gerda Sprinchorns främsta verk. Dessvärre blev den upphuggen av konstnären själv enligt Elsa Björkman-Goldschmidts memoarer.
Efter akademistudierna tillbringade Gerda Sprinchorn ett knappt år i Paris men tycks inte ha funnit sig speciellt väl tillrätta där. Inget skulpturarbete kan med bestämdhet hänföras till denna period. Hennes resor till Dalarna 1904, 1905 och 1907 resulterade däremot i flera etnografiskt trovärdiga statyetter såsom Israelsfaster, en sittande leksandskulla i sorgdräkt läsande i sin psalmbok, och det gamla paret Gubbe och gumma, likaledes i folkdräkt. År 1906 var Gerda Sprinchorn i Italien. Från besöket på Capri härstammar Flickan med korg på huvudet och den snoriga Nanina, som torkar sin näsa med kjortelfållen. Från resor i Finland hämtade hon modeller till Finngubbe och Storebror, den sistnämnda en lappgosse som stretar iväg med sin lillebror på armen. Allmogemotiven dominerar den tidiga produktionen vid sidan av prydnadsföremål som lampor, skrivtyg och en vigvattenskål. Konsthantverket blev med åren allt viktigare för henne sedan hon skaffat en egen brännugn i Rönninge tillsammans med sin livsledsagarinna, den finska keramikern Ragnhild Godenius. Tillsammans testade de nya glasyrer, som Gerda Sprinchorn, inspirerad av japansk keramik, även kom att använda på småskulpturer som Flöjtblåsare och Japanska. Skulpturerna finns i Nationalmuseums samlingar.
Ett av Gerda Sprinchorns mest kända verk är den halvmeterhöga Helig dans, som föreställer en kvinna med utsträckta armar i rörelse framåt medan en vind sveper den tunna dräkten i små veck om hennes kropp. Den modellerades 1913 och skulle följas av motbilden Profan dans, som emellertid inte kom till utförande. I stället formade hon en liten Danse Macabre i terrakotta. För henne betydde Helig dans ”något rent och starkt och lugnt”. Hon hyllade enkelhet och vederhäftighet, vilket framgår även i helfigursporträttet av Per Henrik Ling i skjorta och byxor lutande ryggen mot en gymnastikhäst. Gerda Sprinchorn intresserade sig för sport och har formgivit skulpturerna Kulstötare och Skridskoåkare. Själv var hon medlem i Kvinnliga Fäktklubben.
Gerda Sprinchorn var en omtyckt och humoristisk föreningsmänniska och träffsäker porträttör. År 1904 skapade hon bland annat en byst av Anders de Wahl och gjorde porträttreliefer av konstnärskamraterna Charlotte Wahlström, Ingeborg Åkerman och Hildegard Thorell (1931, placerad på Solna kyrkogård). År 1948 restes hennes Linnéstaty på den gamla prästgårdstomten intill kyrkan i Stenbrohult. Hon hade modellerat sin Linnéfigur redan 1907 men det dröjde 40 år innan hon fick se den i monumentalformat. Den avbildar Linné som en ung, kraftfull mansperson, försjunken i en blommas mysterium. Den är hennes enda offentliga konstverk.
Gerda Sprinchorn dog i Stockholm 1951.
