Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Gertrud Sara Fridh

1921-11-261984-10-11

Skådespelare

Gertrud Fridh var skådespelare. I den generation skådespelare som kom fram under eller strax efter andra världskriget var hon kanske den mest själfulla och komplicerat sammansatta.

Gertrud Fridh föddes i Göteborg 1921, som dotter till tjänstemannen Joel Fridh och hans hustru Agnes Sara Charlotta, född Gertman. Efter examen vid Nya Elementarläroverket för flickor 1939 närde hon en önskan att bli skådespelare, något som hon enligt egen utsago gett uttryck för redan som liten. Gertrud Fridh uppger i en intervju i Vecko-Journalen 1948 att det på moderns sida fanns en del musikaliskt och konstnärligt begåvade personer. Fadern motsatte sig dock Gertrud Fridhs planer, och hon arbetade en kort tid, under 1940, på kontor. Hon beslöt sig dock att fullfölja sina planer och blev 1941 antagen vid Göteborgs stadsteaters nyinrättade elevskola, då kallad Maria Schildknechts elevskola. Hon fick scenroller redan under elevtiden, bland annat i Revytidningen Taggen, 1942. Efter examen utsågs hon till premiärelev och fick sitt första genombrott 1944 i Erskine Caldwells Tobaksvägen. Den pjäs som brukar ses som hennes stora genombrott var Maxwell Andersons drama Johanna från Lothringen på Göteborgs stadsteater 1948, där hon gestaltade den helgonlika huvudpersonen.

År 1950 kom hon till Stockholm och Intima teatern, och från 1954 vid Sture Lagerwalls Alléteatern, en liten privatdriven teater med ambitiös repertoar. Där hade hon stor framgång hos både kritik och publik som Nora i Henrik Ibsens Ett dockhem, en roll som också låg hennes varmt om hjärtat och som för övrigt varit hennes inträdesprov till elevskolan i Göteborg. År 1958 blev hon del av Dramatens fasta ensemble och förblev där tills hon pensionerades 1977. Hon var också medlem av TV-teaterensemblen. Hennes sista filmframträdande blev i TV-filmen Kärlek genom ett fönster, 1978. Samma år flyttade hon till Marbella i Spanien, där hon förblev bosatt resten av sitt liv.

Gertrud Fridhs kanske mest signifikanta filmroll var i Ingmar Bergmans Skepp till India land, 1947. I rollen som den prostituerade Sally personifierade hon den efterkrigspessimism som fick en av sina främsta uttolkare i Bergman. Denne var, trots att han påstod motsatsen, influerad av existentialismen. Det stora intresset för existensfilosofin bottnar mycket i en känsla av skuld och skam efter andra världskriget. Känslan av övergivenhet och hopplöshet hos huvudpersonen Sally accentuerades av Gertrud Fridhs utstrålning och spelstil. Den manliga huvudpersonen, spelad av Birger Malmsten, ville locka henne ut i världen till de fria horisonterna men hon kunde inte bryta sig loss ur sin determinerade tillvaro.

I Lars Öhngrens intervju menar Gertrud Fridh själv att hon höll hårt på Bergmans förmåga att få ut mer än vad skådespelaren visste sig kapabel till. Redan vid Göteborgs stadsteater gav han henne rollen som den medelålders, förgrämda hustrun i hans egen pjäs Mig till skräck, 1947. Även i Bergmans pjäs Dagen slutar tidigt från samma år fick hon en direkt osympatisk roll, som enligt en artikel i Vecko-Journalen 1948 bara hade ett försonande drag, nämligen att hon var absolut ärlig i sin vidrighet. Förutom Skepp till India land fick hon anmärkningsvärda roller i Bergmanfilmer som Smultronstället, 1957, där hon spelade den otrogna hustrun, liksom de svala men demoniska gestalterna i Ansiktet, 1958, och Vargtimmen, 1968. Hon blev ytterligare känd för den stora publiken som modedirektrisen i den första svenska thrillerserien för TV, Halsduken, 1962.

Hon blev överhuvudtaget uppskattad genom hela sin karriär för sin intensiva, smått självförbrännande och utlevande spelstil. Hon kom bäst till sin rätt i känslomässiga och romantiska roller där hennes dovt sensuella röst bidrog till detta. Jan Olof Strandberg påpekade i sina minnesord att hennes hesa, sensuella och något patetiska röst blev ett lyhört instrument för känslor som aldrig ljusnar. Men det fanns också en romantisk ådra och hon hade passat att leva på 1800-talet, en tid då divan dyrkades.

När Gertrud Fridh placerades i rena lustspelsroller kunde hennes speciella spelstil resultera i ganska bisarra kontraster som i Trav, hopp och kärlek, 1945, då hennes vemodiga och sorgsna utstrålning kolliderade med filmens i övrigt hurtiga stämning. En film hon ansåg sig helst vilja glömma och hoppades att publiken också skulle göra detta. Margareta Ekström ger ett annat exempel på hur hennes spelstil kom att skära sig mot sammanhanget. I filmen Egen ingång, 1956, kom den alltid lurande hysterin i hennes rolltolkning att inte gå ihop med filmens i övrigt realistiska berättelse.

Gertrud Fridh avled i Marbella, Spanien, 1984. Hon ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.


Per-Olov Qvist


Publicerat 2020-05-25



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Gertrud Sara Fridh, www.skbl.se/sv/artikel/GertrudSaraFridh, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Per-Olov Qvist), hämtad 2020-10-21.




Övriga namn

    Gift: Fridh-Wilkner


Familjeförhållanden

Civilstånd: Gift
  • Mor: Agnes Sara Charlotta Fridh, född Gertman
  • Far: Joel Fridh
  • Syster: Rut Agnes Ingeborg Fridh, gift Levin
fler ...


Utbildning

  • Yrkesutbildning, Göteborg: Skådespelarutbildning, Göteborgs stadsteaters elevskola


Verksamhet

  • Yrke: Skådespelare, bl a Göteborgs stadsteater 1948, Intima teatern, Stockholm 1950, Malmö Stadsteater 1952–1954, m fl


Kontakter

  • Kollega: Ingmar Bergman
  • Kollega: Birger Malmsten


Bostadsorter

  • Födelseort: Göteborg
  • Göteborg
  • Stockholm
fler ...


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
  • Ekström, Margareta, 'Gertrud Fridh –den spröda röstens styrka', Folket i bild, 1957:15, s.11,40,42, 1957

  • Hall, Åke, 'Kaffe med Johanna', Allt, 1948:2, s.58-61, 1948

  • Jor-Holmberg, Birthe, 'Drabbad av teater', Scen och Salong, 1963:8, s.20-21, 1963

  • Qvist, Per Olov, 'Dömda till frihet. Noteringar kring Bergmans första filmer', Filmhäftet, 1988:62, s.11-25, 1988

  • Ting, 'Flicka med magnetism', Vecko-Journalen, 1948: 8, s.21,31, 1948

  • Wahlund, Per-Erik & Strandberg, Jan-Olof, 'Minnesord', Svenska Dagbladet, 1984-10-13

  • Öhngren, Lars, 'Inget dockhem för mej!', Vecko-Journalen, 1954:12, s.23-25



Vidare referenser

Uppslagsverk
  • Åhlander, Lars & Qvist, Per Olov (red.), Svenska skådespelare i film och TV 1897-2000. Bd 1, A-K, Svenska filminstitutet [distributör bokh.], Stockholm, 2002



Gertrud Fridh i kostym som Anna Karenina. Foto: Studio Deux Soeurs, år okänt (Göteborgs stadsmuseum, GTM:4664:7)
Gertrud Fridh i kostym som Anna Karenina. Foto: Studio Deux Soeurs, år okänt (Göteborgs stadsmuseum, GTM:4664:7)

Nyckelord

1900-talet Skådespelare Teater