Görvel Fadersdotter Sparre (av Hjulsta och Ängsö) var en betydelsefull aktör i senmedeltidens adelselit.
Görvel Fadersdotter Sparre (af hjulsta och Ängsö) föddes år 1517 på faderns släktgård Hjulsta i Enköpings-Näs socken i Uppland. Födelseåret framgår av ett epitafium över Peder Nilsson (Grip) i Sorunda kyrka, bekostat av Görvel Fadersdotter. Hennes far, Fader Nilsson, var häradshövding i Åsunda. Han var av den släkt som senare efter sitt vapen benämns ”Sparre af Hjulsta och Ängsö”. Även om han själv inte nådde några högre positioner tillhörde släkten det svenska högfrälset. Det underströks genom hans äktenskap med Bodil Knutsdotter (Tre rosor), Görvel Fadersdotters mor. Eftersom släkten Tre rosor hade förankringar i Norge är detta ett exempel på de många gränsöverskridande äktenskapen bland unionstidens högadel vid medeltidens slut.
Förnamnet ärvde Görvel Fadersdotter från sin mormor Görvel Eriksdotter (Gyllenstierna), som var gift med riksrådet Knut Alfsson (Tre rosor). Båda tillhörde det högsta skiktet inom unionsadeln och från dem ärvde Görvel Fadersdotter en stor del av sin förmögenhet. Hennes norska godsinnehav kom från moderns sida, medan bland annat gården Hjulsta härrörde från faderns sida. Morföräldrarna kom från ätter som var typiska för senmedeltidens gränsöverskridande adelselit. Många ätter skaffade sig gods i mer än ett av de tre unionsrikena. Görvel Fadersdotter kan på många sätt ses som den sista av denna skara. Hon kom att leva långt in i den tid då de olika framväxande nationalstaterna gjorde det allt svårare för utlänningar att besitta jord inom respektive rike.
Görvel Fadersdotter blev tidigt föräldralös. På grund av sina omfattande ärvda tillgångar blev hon ett eftertraktat gifte. Redan vid 15 års ålder, år 1532, blev hon gift med den tio år äldre Peder Nilsson (Grip), som då nyligen tycks ha utsetts till riksråd. Äktenskapet blev emellertid kort och resulterade inte i några barn, då Peder redan ett år senare drunknade i Mälaren. Kort därefter gifte hon om sig med den betydligt äldre danske riddaren och riksrådet Truid Ulfstand.
Vid denna tid gick emellertid Danmark in i en djup kris, den så kallade Grevefejden, som brukar betecknas som Danmarks största inbördeskrig. Många konfliktanledningar flöt samman, men på ett plan handlade det om vem som skulle få makten i Danmark efter Fredrik I:s död. Som hövitsman på Varberg hamnade Truid Ulfstand i hetluften. Efter en kupp på slottet måste han i mars år 1535 fly därifrån, men hans nu gravida hustru blev kvar och hamnade i en fångenskap som varade 14 månader. Under denna tid föddes sonen Niels, som skulle bli Görvel Fadersdotters enda barn.
Efter Truid Ulfstands död år 1545 gifte Görvel Fadersdotter snart om sig med riddaren och det danska riksrådet Lage (eller Lave) Brahe. Medan äktenskapet med Truid Ulfstand har beskrivits som olyckligt, tycks förbindelsen med Lage Brahe ha varit lyckligare. De personliga känslor som fanns makar emellan vid denna tid är sällan möjliga att få insikt i, men det finns en berättelse som återger att Görvel Fadersdotter skall ha sagt att hon hellre ville vara i helvetet med herr Lage (hennes tredje man) än i himlen med herr Truid (hennes andra man). Kanske skall denna historia inte tas alltför allvarligt, men att det fanns konflikter mellan Lage Brahe och Truids ättlingar framgår av vad som skedde när Görvel Fadersdotter och Truids son Niels skulle begravas. Niels hade avlidit endast 13 år gammal i Landskrona år 1548, på väg tillbaka från en resa till Sachsen med sin styvfar Lage Brahe. Niels halvbröder, sönerna till Truid Ulfstand i dennes första äktenskap, krävde då att kistan skulle öppnas, eftersom de misstänkte att Lage Brahe hade skuld i Niels död. Det visade sig emellertid att han hade dött av pesten. En anledning till bråket var, som så ofta, en arvstvist. Konflikten mellan Lage Brahe och Görvel Fadersdotters styvbarn blev så omfattande att kungen måste tvinga dem till förlikning. År 1551 tvingades Görvel Fadersdotter genom en dom att lämna det av henne nyligen uppförda slottet Torup i Skåne till styvbarnen.
Görvel Fadersdotter hade ärvt ett omfattande godsbestånd från sin mor, omkring 600 gårdar i Norge och på Shetlandsöarna. Bland hennes mer kuriösa tillgångar hörde ett krav på en skuld från Danzig, härrörande från ett lån som kung Karl Knutsson (Bonde) en gång många år tidigare hade gett åt staden. Som morgongåva i sitt andra äktenskap fick Görvel Fadersdotter gods i Halland och genom arv och morgongåva hade hon också fått ett relativt stort godsbestånd i Sverige. Det var emellertid de norska tillgångarna som var stommen i de stora rikedomar som gjorde henne till en av Nordens rikaste adelspersoner vid denna tid, män inräknat. Detta skapade emellertid också en mängd problem.
De norska godsen är grundligt behandlade av den norske historikern Ludvig Daae. Enligt honom uppgick jordmassorna till omkring 610 namngivna egendomar, ”tilldels store og for det meste middelstore”. Även om de genomsnittliga intäkterna av en gård i Norge kanske inte var lika stora som i Sverige eller Danmark, var detta mycket stora egendomar. Görvel Fadersdotter hörde tveklöst till den allra rikaste adeln i Norge — om än bosatt utomlands. Godset härrörde till stor del från den jord som en gång hade ägts av morfadern Knut Alfsson och hans fru.
Även i Sverige ägde Görvel Faderdotter jord. Den tycks ha omfattat mer än 100 landbogårdar i många landskap, såväl i Götaland som i Svealand. När det gäller de svenska godsen var de konfiskerade såväl under Grevefejden som under och efter Nordiska sjuårskriget. Därefter var de föremål för en arvstvist, som hon vann, varefter hon behöll dessa gods ända tills hon år 1601 avstod dem till den danske kungen.
Efter sonens död blev det tvist om arvet efter Truid Ulfstand och parets gemensamma egendom. Det resulterade i att Görvel Fadersdotter i Danmark endast fick behålla sitt morgongåvegods. Med det norska godset var hon betydligt mera framgångsrik. Det låg emellertid avlägset, och åtråddes av många, som hävdade att också de hade rätt till delar av godsmassorna. När hon blev änka efter sin tredje man tycks det ha blivit svårare för henne att bevaka sina norska intressen. Hon sökte därför beskydd hos den dansk-norske kungen, vilket resulterade i att hon vid två tillfällen på 1580-talet bytte sina gods i Norge mot gods i Danmark. Fortfarande hade hon dock många landbogårdar i södra Norge. Dessa skänkte hon slutligen till kronan i gåva år 1599. Även det övriga godset hamnade i den danska kronans ägo några år senare. Detta skedde dels som en omedelbar gåva, dels genom ett testamente där Görvel Fadersdotter utsåg kungen till sin universalarvinge. Hon hade ju inga barn eller andra ättlingar som skulle ärva henne, och trycket på henne rörande det kommande arvet blev sannolikt stort redan under hennes livstid. Att då lova bort godset till den danske kungen kunde vara ett bra sätt att säkra sin ställning till döddagar.
Görvel Fadersdotter besökte ofta hovet, särskilt under sin änketid, och i sitt testamente nämner hon också att kungen flera gånger besökt henne på hennes sätesgård Börringe. Erfarenheterna från hovet fick hon nytta av genom att hon tog emot adliga jungfrur som fick vistas hemma hos henne. Den danske adelsmannen Sivert Grubbe omtalar henne på äldre dagar som en person som i det närmaste hade varit som en mor för honom, och hon skall ha visat stor välvilja mot sina anställda. Även om detta är ord som man kanske bör ta med en viss skepsis, uttrycker de samtidigt väl det kvinnoideal som gällde för högadelns kvinnor under denna tid.
Görvel Fadersdotter blev gammal och överlevde med råge alla sina äkta makar. Lage Brahe avled år 1567 och därefter levde hon som änka i ytterligare 38 år. Efter hennes död uppstod en arvstvist om hennes svenska gods, som så småningom resulterade i att de år 1607 drogs in till den svenska kronan, och några år senare övergick till hennes avlägsna svenska arvingar.
Görel Fadersdotter avled 1605 på sitt gods Börringe, i Skåne, i det närmaste 90 år gammal. Sin gravplats fick hon i Lunds domkyrka, där man fortfarande kan se hennes gravsten och hennes porträtt på väggen i norra sidoskeppet.
