Greta Adrian var en pionjär inom svensk gymnastikutbildning. Tillsammans med sin make, gymnastikdirektör Sam Adrian, utformade hon den så kallade Örebro-gymnastiken, känd för sitt nytänkande inom såväl den manliga som kvinnliga elitgymnastiken. Under 1940- och 1950-talet revolutionerade hon gymnastikundervisningen för såväl flickor som pojkar i den svenska skolan.
Greta Adrian genomgick sin utbildning vid Gymnastiska centralinstitutet, nuvarande Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, 1913-1915. Därefter var hon verksam i Örebro, där hennes make var anställd som gymnastikdirektör vid Karolinska läroverket. Efter tredje barnets födelse tjänstgjorde hon, 1933-1958, som gymnastikdirektör vid Högre allmänna läroverket för flickor i Örebro.
Redan 1916 startade Greta Adrian en gymnastikförening med arbetare från en av Örebros skofabriker, Arbetarnas gymnastikförening. Hon tog bort kommandoprincipen inom den traditionella linggymnastiken och omvandlade den fristående gymnastiken till långa serier av rörelser. Arbetarnas Elit, som Greta Adrian ledde ända fram till 1934, kom att bli Sveriges mest uppmärksammade manliga elittrupp. Hon startade också en gymnastikförening för kvinnor. Den kallades De Grå efter gymnastikdräktens färg. Greta Adrian ledde den genom att spela egna improvisationer på piano. Även De Grå kom att bli en berömd elittrupp.
Greta Adrian gav ut en rad läroböcker i gymnastik. Hon skrev också debattinlägg och kåserier. I boken Kilsbergen berättar, 1969, ger hon sin hyllning till Närkes natur. Till hennes verk hör också tonsättningar av dikter av Jeremias i Tröstlösa, Harriet Löwenhjelm och Dan Andersson.
Greta Adrian tilldelades medaljen Illis quorum för sina samhällsnyttiga insatser. Hon har fått en gata i Örebro uppkallad efter sig, Greta Adrians väg. Hennes namn är även inristat på Närkestenen tillsammans med ett hundra bemärkta "söner och döttrar av Närke".
Greta Adrian avled 1981.
