Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Greta Lovisa Garbo (Greta Gustafsson)

1905-09-181990-04-15

Skådespelare, filmstjärna

Greta Garbo var arbetarflickan från Södermalm i Stockholm som blev världens mest berömda filmstjärna under 1920- och 1930-talen. Ännu på 2000-talet har hon en ikonisk status.

Greta Garbo (egentligen Gustafsson) var dotter till renhållningsarbetaren Karl Alfred Gustafsson och hans hustru Anna. Båda föräldrarna flyttade från Småland till Stockholm vid sekelskiftet 1900. Greta Garbo var makarnas tredje barn, tidigare fanns syskonen Sven och Alva, som också kom att bli verksamma som skådespelare. Systern avled dock redan 1926 i cancer.

Som barn var Greta Garbo en blyg och fantasifull dagdrömmare som tidigt intresserade sig för teatern och ville bli skådespelare. Hon gick sex år i Katarina södra folkskola i Stockholm och började sedan som 13-åring arbeta för att kunna bidra till familjens ekonomi. Hon tog även hand om fadern som drabbades av sjukdom och avled i tuberkulos 1920. Greta Garbo arbetade först som biträde på ett par raksalonger och samma år som fadern dog fick hon arbete på varuhuset PUB. Där var hon expedit, men fick också vara modell i företagets postorderkatalog. Hon medverkade också i tre reklamfilmer för PUB och Konsum. Våren 1922 antogs hon som elev vid Dramatens elevskola och samma sommar medverkade hon i sin första spelfilm, som badflicka i farsen Luffar-Petter, 1922, i regi av Erik A. Petschler. På hösten samma år påbörjade hon sin skådespelarutbildning och arbetade under tiden som fotomodell för Nordiska Kompaniet (NK).

Filmregissören Mauritz Stiller sökte år 1923 två unga flickor att besätta rollerna Elisabeth och Ebba Dohna i sin filmatisering av Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga. Han kontaktade då sin kollega Gustaf Molander, som vid den tiden var föreståndare för Dramatens elevskola. Molander rekommenderade två av sina elever, Greta Garbo och Mona Mårtenson. Båda fick rollerna. Greta Garbo fick erkännande för sin roll som Elisabeth Dohna, men orsakade till en början ingen större sensation. Inte heller Mauritz Stiller ska från början ha noterat något speciellt med Greta Garbo. Detta kom dock att ändras och han skulle se hennes potential som filmstjärna, själfullt vacker och synnerligen fotogenisk. Mauritz Stiller var övertygad om att han kunde utveckla Greta Garbo till en internationell stjärna. Han åtog sig själv uppgiften att modulera henne så hon skulle kunna realisera sin potential. Av den okonstlade och livliga unga kvinnan skapade han en gåtfull, egendomligt trött och erfaren vamp, med stark dragningskraft. Det var först under inspelningen av Gösta Berling-filmen som Greta Gustafsson på inrådan av mentorn Mauritz Stiller också bytte sitt efternamn till Garbo, som en del av förvandlingsnumret.

Mauritz Stiller fick efter framgången med Gösta Berlings saga, 1924, anbud från filmbolaget Metro–Goldwyn–Mayer (MGM), och likaså hans unga adept. I väntan på att allt skulle bli klart inför resan till Hollywood vistades de i Berlin, där Greta Garbo gjorde en roll i regissören Georg Wilhelm Pabsts film Den glädjelösa gatan (Die Freudlose Gasse), 1925. Även detta var ett led i Mauritz Stillers storslagna plan att bana väg för Greta Garbos internationella karriär.

Greta Garbo slog an den framtoning som Mauritz Stiller skapat hos henne redan från början i filmer som Virveln (The Torrent), 1926, och Fresterskan (The Temptress), 1926. Producenten Irving Thalberg tog så småningom över Mauritz Stillers roll. Irving Thalberg hade skött Greta Garbos provfilmning, med ett resultat som hänfört honom. Han började därför förbereda den nya aktrisen, ålade henne olika skönhetsingrepp och gav henne lektioner i engelska. Han placerade henne i roller som exotiska, sofistikerade, världsvana och svala kvinnor, i eleganta filmer. På så vis fortsatte han att bygga på myten Greta Garbo. Efter framgången med första filmen Virveln, gav Irving Thalberg henne fortsatt liknande roller och redan efter denna första film placerades hennes namn högst upp på rollistorna.

Garbo-karaktären varierades och fulländades sedan i hennes stora genombrottsfilm Åtrå (Flesh and the Devil), 1927, och Anna Karenina, 1927. I båda spelade hon mot John Gilbert, med vilken hon kom att utgöra ett av tidens mest berömda filmpar. Sedan gjorde hon ytterligare sex stumfilmsroller 1928–1929, innan ljudfilmen tog över. Många stumfilmsaktörers karriärer var i och med detta över och det var med bävan man testade megastjärnan Greta Garbo. Men hon övervann tvivlen och tog därmed klivet in i ljudfilmen med filmen Anna Christie, 1930. Hennes djupa stämma med svenskbruten engelska var inget hinder utan ökade hennes attraktions- och förtrollningskraft på biopubliken. Filmen marknadsfördes helt enkelt med frasen ”Garbo talar!” och blev en stor sensation. Den var baserad på Eugene O'Neills prisbelönta pjäs och en kvart in i filmen uttalar Greta Garbo sin berömda första replik: "Gimme a whiskey, ginger ale on the side, and don't be stingy, baby."

Därefter följde två av Greta Garbos mest erkända roller. År 1931 spelade hon titelrollen som första världskrigsspionen Mata Hari. Året därpå spelade hon rysk ballerina i Grand Hotel, 1932, en episodfilm med en stjärnspäckad ensemble. Filmen vann en Oscar för bästa film. Greta Garbo är starkt förknippad med en replik från filmen, vilken i Amerikanska filminstitutets omröstning 2005 placerade sig högt som mest minnesvärda filmcitat genom tiderna: "I want to be alone; I just want to be alone." Temat var något av ett återkommande skämt, som börjat redan under hennes stumfilmskarriär. Att Greta Garbo var skygg, ogillade folksamlingar och föredrog ett tillbakadraget liv var något som MGM kom att använda, då det förstärkte bilden av den tysta och mystiska kvinna, vars mytbildning, oåtkomlighet och melankoli gagnade deras marknadsföring.

Det blev utöver Grand Hotel ytterligare 13 ljudfilmer åren 1930–1941, innan Hollywood inte längre fann Greta Garbo intressant att göra filmer med och hennes kontrakt upplöstes. Under den senare delen av 1930-talet var Greta Garbos popularitet ännu utbredd i Europa men i USA hade man börjat tröttna på hennes upphöjda, tragiskt färgade konst och på de historiska och melodramatiska filmer hon spelade i. Det var orsaken till att hon placerats i komedin Ninotchka, i regi av Ernst Lubitsch och senare i Tvillingarna (Two-faced Woman), 1941. Den förra lanserades med frasen: "Garbo skrattar!"

Greta Garbo nominerades fyra gånger till en Oscar för bästa skådespelerska, för filmerna Anna Christie, 1930, Romantik (Romance), 1930, Kameliadamen (Camille), 1936, och Ninotchka, 1939. Men först 1955 erhöll hon en Heders-Oscar ”för hennes oförglömliga filmframträdanden”. Hon vägrade dock komma till galan för att ta emot sitt pris. Hon ville lägga Hollywood bakom sig, långt senare menade hon att Ninotchka var hennes bästa film. Den har också fått status som filmklassiker. Kameliadamen och Drottning Kristina (Queen Christina), 1933, har annars varit två publika favoriter, även om den senare mötte kritik i Sverige på grund av sin fria tolkning av svensk historia. Rollen som den dödsdömda kurtisanen Marguerite i Kameliadamen ses som en av hennes främsta rollprestationer.

Efter 28 filmer och 16 år – och fiaskot med Tvillingarna – drog sig Greta Garbo tillbaka, vid 36 års ålder. Det var inte avsett att vara slutet på hennes karriär från början, hon erbjöds fortsättningsvis roller under 1940-talet, men av olika skäl blev de inte av. Antingen ville inte Greta Garbo eller så rann projekten ut i sanden av olika skäl. I Sten Bromans biografi berättade hon om sin syn på det: ”Ingen tycks begripa att jag var trött på allt vad Hollywood hette. Jag var ju heller aldrig någon riktig skådespelerska, jag kunde inte stå på en scen.” Hon önskade ett annat liv, utanför strålkastarna och upplevde olust och leda kring filminspelningarna. Hon spelade rollen som Garbo under en period och återgick sen till att försöka leva som Greta. Som skådespelare hade hon en sällsam utstrålning, men var inte tekniskt sett skickligare än andra samtida skådespelare, och utöver detta brottades hon med sitt livslånga svårmod.

Bland Greta Garbos förhållanden är det med John Gilbert mest känt, liksom att han friade och fick nej. Greta Garbo förblev ogift och värnade obevekligt om sitt privatliv. Vid andra världskrigets början tog Greta Garbo över sin mor och bror till USA, modern avled 1944 och brodern 1967. Greta Garbo bosatte sig i New York och blev amerikansk medborgare 1951. Ett par år senare flyttade hon in i en stor lägenhet vid East River, där hon levde fram till sin död.

Epitetet ”den gudomliga” myntades i en tysk biografi så tidigt som 1930 och Greta Garbo blev ett nästan översinnligt fenomen som omvandlades till myt redan under sin levnad. En upphöjd, gåtfull och ödestyngd tragedienn. År 1937 tilldelades Greta Garbo medaljen Litteris et Artibus och 1960 hedrades hon med en stjärna på Hollywood Walk of Fame. Greta Garbo rankades som den femte största Hollywoodskådespelerskan genom tiderna av American Film Institute 1999. Hon har tillägnats ett museum i småländska Högsby, har ett torg på Södermalm i Stockholm uppkallat efter sig och är sedan 2016 motivet på den svenska hundrakronorssedeln.

Greta Garbo dog i New York 1990. Först 1999 gravsattes hon på Skogskyrkogården i Stockholm.


Jennifer Vintkvist



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Greta Lovisa Garbo, www.skbl.se/sv/artikel/GretaGarbo, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Jennifer Vintkvist), hämtad 2018-12-18.




Övriga namn

    Smeknamn: Gurra, Katta
    Flicknamn: Gustafsson, Greta


Familjeförhållanden

Civilstånd: Ogift
  • Mor: Anna Lovisa Gustafsson, född Johansson
  • Far: Karl Alfred Gustafsson
  • Bror: Sven Alfred Gustafsson
  • Syster: Alva Maria Gustafsson


Utbildning



Verksamhet

  • Yrke: Expedit, PUB, fotomodell, PUB och NK
  • Yrke: Skådespelare, film, Sverige och Hollywood


Kontakter

  • Mentor: Mauritz Stiller
  • Mentor: Irving Thalberg
  • Vän: Mimi Pollak
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Berlin, Tyskland
fler...


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
  • Forslund, Bengt, Bengt Forslund presenterar filmstjärnor: en bok om svenska skådespelerskor i världen, Alfabeta, Stockholm, 1995

  • Garbo, Greta & Broman, Sven, Greta Garbo berättar för Sven Broman, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1990

  • Werner, Gösta, Mauritz Stiller: ett livsöde, Prisma, Stockholm, 1991



Vidare referenser