Greta Giädda hade kunnat förbli en av de många bortglömda kvinnliga poeter som nu och då uppvaktade vänner och släktingar med verser vid olika tillfällen – bröllop, begravningar eller födelsedagar. Men fyndet av en handskrift i Stifts- och Landsbiblioteket i Linköping har avslöjat henne som kvinnan som i början av 1700-talet gav upphov till en litterär strid, ett ”versekrig”, kanske rentav det första.
Greta Giädda föddes antagligen i en prästfamilj i Naverstad i Bohuslän i början av 1680-talet. Fadern lär ha fått förflyttning – möjligen misstänkt för samröre på Västkusten med fienden – till Linköpings stift omkring 1715, men då bör Greta Giädda ha lämnat föräldrahemmet. Troligen fanns hon i början av 1710-talet i Stockholm, i närheten av kyrkoherdetjället i Jacob och Johannes församling, där prästen Andreas Lysing och hans hustru levde och verkade. År 1719 gifte sig Greta Giädda med prästen Johannes Norrstadius, som några år senare blev kyrkoherde i Västerlösa i Linköpings stift.
I kretsen kring Andreas Lysing fanns även skalder såsom Johan Runius och Carl Johan Lohman. Det var Johan Runius som hyllat ett brudpar med en sedvanlig men möjligen ovanligt propagandistisk lovsång till äktenskapet. Hans dikt gick i tryck 1712 och den fick Greta Giädda att reagera. Hon var ungefär 30 år och ogift, och hon tyckte det var bra. Sina invändningar och sitt försvar för den ogifta kvinnans status formulerade hon i en ”Contra Vers”. Möjligen var den avsedd som ett lekfullt svar – hon gjorde bruk av den galanta versens litterära grepp genom att svara med likartade ordvändningar men motsatta argument. ”Att giffta sig/ det är ett motgifft utan lika”, skrev Runius, och Greta Giädda returnerar skarpt: ”Att illa giffta sig, är ondt som bara Fanen.”
Johan Runius tog illa vid sig, och han bemöter själv hennes argument i en senare bröllopsskrift: ”Då war der en som skref: Jag hade talt för mycket/ | Hon skref det ock på Vers fast det ey kom på trycket.” Det är tack vare denna uppgift som vi haft vetskapen om att motskriften på vers funnits och att dess författare var en kvinna. Den litterära fejden skulle fortsätta och bli allt hätskare då en för oss okänd person blandade sig i med uppenbart sårande verser, bevarade också de i handskrift. Först med Johan Runius död den 1 juni 1713 avstannade denna litterära fejd. Då skrev Greta Giädda en hyllning på vers och undertecknade den med sitt namn och orden: ”Bättre seent än aldrig.”
En intressant följdskrift skrevs i december 1712 av Samuel Triewald. ”Gamla jungfrurs beröm”, lyder rubriken i Triewalds postumt utgivna samlade dikter. Det är ett fingerat versbrev om äktenskapet och dess eventuella nödvändighet, skrivet av en kvinna till hennes väninna, och brevet anspelar uttryckligen på den litterära diskussion som utbrutit detta år. Triewald klandrar Runius för att överreagera, han har för mycket ”Eld”, för lite ”Phlegma”. Runius är visserligen en bättre skald, menar Triewald, men Contra-Versens författare kan ha rätt, också hon har fått ”förstånd”, betonas det. En lång pro & contra-argumentation gällande äktenskapet gör denna dikt extra läsvärd, och möjligen ger Triewald här Greta Giädda sitt stöd.
Som kyrkoherdefru i Västerlösa och som gäst på gården Tolefors hos Erik von Roland och hans hustru fortsätter Greta Giädda att skriva vers. Sammanlagt 15 tillfällesdikter finns bevarade, åtta av dem i tryck. Det kan vara dikter till brudpar som vigts av maken eller tack för generös gästfrihet på Tolefors, där samtalen tycks ha handlat om äktenskapets villkor och kvinnans rätt och värde. Även i dessa dikter framträder Greta Giädda som en kvinna med bestämda åsikter. Kanske var det därför hon, som Johan Hinric Lidén formulerar det i sin handskrivna förteckning över kvinnliga skalder, uppfattades som ”ett gammalt inventarium”. Det var så han mindes henne från sin barndom i Östergötland.
Greta Giädda dog 1753.
