Greta Hammarsten var överläkare vid Södersjukhusets kliniskt-kemiska laboratorium, biokemist och docent i klinisk kemi. Hon var en pionjär med stort intresse för analysteknik.

Greta Hammarsten föddes i Stockholm 1896. Hennes far Karl Henrik Vilhelm Norrbin var byggingenjör och hennes mor Gerda Constantia Mathilda, född Nordström, kom från en fiskköparfamilj, där båda föräldrarna var födda på Åland och tillhörde den finska församlingen i Stockholm.

År 1902 började Greta Hammarsten på Lychouska skolan i Stockholm och hösten 1911 på Södermalms högre läroanstalt för flickor (nuvarande Södermalmsskolan). Det är mycket möjligt att hon då mötte Ada Nilsson, som vid tiden arbetade där som skolläkare. Greta Hammarsten tog ingen examen, utan började 1914 att arbeta på försäkringsbolaget Skandia, där hon stannade fram till 1918. I augusti samma år gifte hon sig med Einar Hammarsten, professor i kemi och farmaci vid Karolinska Institutet.

År 1919 började Greta Hammarsten som privatassistent på Karolinska Institutets kemiska institution, där hon stannade till 1927. Hon var mycket intresserad av naturvetenskap och särskilt kemisk analys. År 1924 åkte hon till Österrike och studerade mikrokemiska analysmetoder vid universitetet i Graz. Fyra år senare skilde hon sig från Einar Hammarsten.

Under åren 1927–1931 studerade Greta Hammarsten i perioder vid Carlsbergs Laboratorium i Köpenhamn under Søren Peter Lauritz Sørensen och Kaj Linderstrøm-Lang, och publicerade två grundläggande arbeten om det teoretiska underlaget för att förstå konkrementsbildning i urinvägarna. Det första kom 1929, och behandlade det njurstensbildande ämnet kalciumoxalat. Hon visade hur magnesiumsalter underlättar lösligheten och minskar risken för konkrementbildning. Samma år deltog hon också vid det skandinaviska naturforskarmötet i Köpenhamn.

I mars 1930 började Greta Hammarsten studera vid Lunds universitet och blev utsedd till extra ordinarie amanuens vid kemiska institutionen. År 1931 deltog hon i den tredje Nordiska Kongressen för Fysiologi i Köpenhamn. Hennes nästa stora analytiska arbete kom 1932 och behandlade lösligheten hos urinsyra och dess salter, vilket också påverkar konkrementbildning i urinvägarna.

I juli 1933 blev Greta Hammarsten amanuens vid Lunds universitet, och i september samma år tog hon sin medicine kandidat. Under åren 1936–1938 arbetade hon periodvis som vikarierande klinisk laborator vid kliniska institutionens medicinska avdelning, och som tillförordnad klinisk laborator från oktober 1938 till september 1939. År 1936 reste Greta Hammarsten till Finland för att delta i det skandinaviska naturforskarmötet i Helsingfors. Året därpå deltog hon i fysiologkongressen i Uppsala.

Med dispens från medicine licentiat-examen disputerade Greta Hammarsten i maj 1937 för doktorsgraden. Hon blev medicine licentiat i april 1940 och började då som docent i medicinsk och fysiologisk kemi. Hon fick sin medicine doktor en månad senare.

Under åren 1930–1944 gav Greta Hammarsten ut en serie arbeten om sambandet mellan nutrition och njurstensbildning, baserade på djurförsök med råttor. Dessa gavs en acidogen, oxalsyrerik och magnesiumfattig diet vilket framkallade kalciumoxalatkonkrement i njurarna. Enligt studien kunde en diet rik på vitaminer och med lämplig kalcium-och magnesiumhalt leda till en upplösning av konkrementen. Baserat på studien betonade Greta Hammarsten vikten av vitaminer, kalcium och magnesium i den mänskliga kosten, för att förebygga konkrementbildning i urinvägarna. Hennes avhandling Calciumoxalat als Steinbildner in den Harnwegen, 1937, var ett betydande verk, som ledde till att hon fick skriva ett kapitel om ”Calcium Oxalate Stones” i Arthur J Butts handbok Etiological Factors in Renal Lithiasis, 1956. Hon skrev också en 25 sidor lång artikel om föda och hälsa i Kvinnans egen läkarbok från 1950.

År 1940 började Greta Hammarsten som extra klinisk laborator på Karolinska Institutet, med tjänstgöring på Serafimerlasarettet. Serafimerlasarettet fungerade både som vårdinrättning samt undervisnings- och forskningsanstalt. Fem år senare, 1945, blev hon överläkare och föreståndare för det kliniskt-kemiska centrallaboratoriet på Södersjukhuset, där hon stannade till 1962. I februari 1946 blev hon docent i klinisk kemi vid Karolinska Institutet. Under Greta Hammarstens ledning expanderade det kliniska centrallaboratoriet på Södersjukhuset och blev ”[…] ett naturligt centrum för betydelsefulla delar av sjukhusets vetenskapliga aktivitet”.

Greta Hammarsten blev huvudredaktör och kontrollerade (med några få undantag) alla de analysmetoder som ingick i verket Kliniskt-kemiska analysmetoder, en del i en serie om klinisk kemi som gavs ut av Astra 1947. Enligt Erik Jorpes artikel i Svenskt biografiskt lexikon (SBL) var det tack vare Greta Hammarstens ”[…] gedigna utbildning, höga krav på exakthet och stora arbetsförmåga” som arbetet blev ett standardverk för laboratorierna i Norden. Utöver arbetet med njurstenssjukdomar, intresserade sig Greta Hammarsten också för reumatiska sjukdomar, samt blod-och leversjukdomar, och blev enligt SBL en ”[…] anlitad expert på blodsjukdomarnas område”. I samarbete med svenska och danska kolleger utförde hon 1950—1953 också ett antal ”[…] experimental-fysiologiska arbeten, som klart visade, att degenerativa leverförändringar med återverkan på blodbilden, som utvecklas efter underbindning av gallgången, kan mildras eller förebyggas, om djuret bär på levande foster, lever i parabios med artegen individ eller tillföres extrakt på mjälte”.

Under åren 1951–1956 var Greta Hammarsten styrelsemedlem i Stockholm Zontaklubb, och höll även möten för klubben i sitt hem. Zonta International är en organisation som grundades i New York 1919, av högskoleutbildade och yrkesverksamma kvinnor, med syfte att engagera sig för jämställdhet och kvinnors rättigheter. Greta Hammarsten tillhörde den första klubben som startades i Sverige 1935.

Greta Hammarsten var också medlem i Sällskapet Nya Idun, en kvinnoförening som bildades 1885 och från början bestod av en liten krets av vetenskapligt, litterärt, konstnärligt, pedagogiskt eller socialt verksamma kvinnor. Hon var även verksam i International Federation of University Women (IFUW, nuvarande Graduate Women International, GWI). I Sverige bildades 1904 Akademiskt bildade kvinnors förening (ABKF) som 1947 bytte namn till Kvinnliga Akademikers Förening (KAF). År 1922 anslöt man sig till det internationella nätverket IFUW.

År 1965 skrev Anders Grönwall i ett minnesord över Greta Hammarsten att hon ”[…] lämnade sin överläkarbefattning, vid Södersjukhuset [...] varmt hyllad av vänner, medarbetare och kollegor”. Hon höll en avskedsföreläsning på vad Grönwall menar var hennes ”älsklings- och specialämne – konkrementsbildningen i urinvägarna”. Vidare menar han att hon troligtvis var mycket nöjd med sin livsgärning och att hennes arbete varit till ”stort gagn för hennes medmänniskor”.

Greta Hammarsten gav under sin karriär ut över ett åttiotal arbeten inom fysikal och fysiologisk kemi samt näringsfysiologi. Hon avled i Stockholm 1964, och begravdes på Norra begravningsplatsen i Solna.