Gulli Petrini var en av de mest aktiva kvinnorna i den frisinnade liberala vänsterrörelsen vid sekelskiftet 1900, särskilt i den kvinnliga rösträttsrörelsen.
Gulli Petrini föddes 1867 och växte upp i Stockholm i en familjemiljö fylld av bildningstraditioner. En stor familj och släkt utgjorde en viktig bakgrund för hennes kommande sociala engagemang. Hennes far, Jacob Rossander, var professor vid Karolinska Institutet och hennes mor, Emma Maria Godenius, som dog när Gulli Petrini bara var sju år, var dotter till ägaren av Gustafsbergs porslinsfabrik, vilket gav familjen ekonomiska och sociala resurser utöver det vanliga. Idéer om kvinnors rättigheter fanns i släkten. Två av Gulli Petrinis fastrar (Alida och Jenny Rossander) var föregångare när det gällde högre utbildning för flickor, och de startade Rossanderska kurserna som med tiden blev en mer formaliserad lärarinneutbildning under namnet Lärokurs för fruntimmer. Kända feminister som Anna Whitlock och Ellen Key var elever i denna skola. Den tidiga utbildningen för de sex barnen Rossander sköttes av de båda fastrarna och därefter sattes Gulli Petrini först i Åhlinska skolan, sedermera i Wallinska skolan där hon tog studentexamen, en rättighet som givits åt flickor år 1870.
Det var självklart både för Gulli Petrini och hennes far att hon skulle fortsätta vid universitetet efter studenten. Hon läste matematik och fysik, var mycket framgångsrik och disputerade år 1900 på en avhandling i fysik, varvid hon blev en av de första kvinnliga doktorerna i Sverige. Genom familjens försorg blev hon under studietiden inackorderad i professorsfamiljen Holmgrens hem, Villa Åsen i Uppsala. Detta hem var en känd samlingspunkt för frisinnade och radikala studenter och en givande miljö för en livlig och frispråkig ung dam som Gulli Petrini, orädd och engagerad i alla slags samhällsfrågor. Där mötte hon personer som kom att prägla hennes kommande livsbana och som blev hennes vänner för livet: radikaler som Hjalmar Öhrvall, Knut Wicksell, Anna Bugge Wicksell och inte minst huvudpersonen i familjen: Ann Margret Holmgren, åttabarnsmor, skriftställare, feminist och rösträttsagitator. Där fanns också andra politiskt intresserade inackorderingar som Lydia Wahlström och Gerda Hellberg, med vilka hon kom att samarbeta i den kvinnliga rösträttskampen.
Den holmgrenska frisinnade miljön blev en grogrund för den rätlinjiga politiska liberala hållning som Gulli Petrini kom att inta livet igenom. Av Hjalmar Öhrvall säger hon sig ha lärt: ”Följ din egen övertygelse, vik inte undan, kalla saker vid dess rätta namn. Du kommer inte alltid att bli omtyckt men du vänjer dej [sic!] vid det.” När man följer Gulli Petrinis engagemang, värderingar och politiska praktik i olika frågor förstår man att detta var en lärdom hon aldrig övergav. Hon vågade ständigt störa ordningen och tala klarspråk. Dessa råd tillämpade hon också när de gällde de feministiska projekt och organisationer hon var med om att bygga upp och förvalta: Uppsala kvinnliga studentförening, 1897, den kvinnliga rösträttsrörelsen Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, 1903, och Föreningen frisinnade kvinnor, 1914. I den senare blev hon också en aktivt engagerad ledamot, först som vice ordförande, sedan som ordförande från 1920.
I Uppsala gick hon också in i den radikala föreningen Verdandi där hon mötte sin blivande man Henrik Petrini, naturvetare, docent i matematik och fysik, känd debattör och bland annat ivrig motståndare till den rådande katekesläsningen i skolan. Paret Petrini gifte sig borgerligt år 1902 och flyttade till Växjö där Henrik Petrini fick tjänst som lektor i gossläroverket och Gulli Petrini som lärarinna i en flickskola. De första åren var motiga för det liberala paret. Det stod en air av konflikt kring dem under tiden i Växjö. Det som var mest upprörande för den kyrkliga stiftsstaden Växjös elit var makarna Petrinis religionskritik, deras naturvetenskapliga ståndpunkter och tro på Darwins utvecklingslära. De kritiserade katekesläsning, kyrklig dogmatism och prästvälde och gick i svaromål gentemot både konsistoriet och biskopen. Henrik Petrini fick öknamnet ”biskoparnas skräck”.
Gulli Petrini blev efter en tid uppsagd från flickskolan för att hon vägrade förneka människans släktskap med aporna och hon gick också miste om en lektorstjänst vid läroverket trots att hon var disputerad och klart mest meriterad. Men Gulli Petrini stängde inte in sig i ett laboratorium, ett skolhus eller i ett borgerligt familjeliv på grund av motgångarna utan anträdde i stället en politikerkarriär för Frisinnade landsföreningen och Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). I några minnesanteckningar säger hon att det var dessa orättfärdiga tjänstetillsättningar som gjorde henne till politiker. Det var i denna period som hon blev ordförande i Växjökretsen av LKPR och dessutom folkbildare och resetalare för rösträtt, fred och demokrati. Hon gjorde långa agitationsresor genom Sverige, ibland under mycket primitiva förhållanden.
Trots motgångarna i Växjö blev Gulli Petrini år 1910 invald i stadsfullmäktige i Växjö och året efter blev hon medlem i drätselkammaren som den första kvinnan i Sverige. I fullmäktige tog hon upp sociala frågor om fattigvård, skolgång, barnavård, ogifta mödrars situation och barns rättsliga ställning. Sociala problem var problem som skulle lösas kollektivt på politisk nivå. I hennes digra brevsamling framkommer att det var rösträttsfrågan som upptog hennes stora intresse under de år som kampen fördes (1903–1921), men breven uppvisar också en provkarta på andra ämnen och teman som olika mötesarrangörer, folkbildare och rösträttsaktivister ville att hon skulle komma och tala om. Och Gulli Petrini var en populär talare: engagerad, kunnig, humoristisk och någon som i talarstolen vågade visa ilska mot samhällets orättvisor. Detta var en bild av kvinnan som gick på tvärs med den konventionella och just därför tilldragande för många. Hon var också experten i olika frågor kring rösträttens praktik och valprocedurerna, framför allt den proportionella valmetoden, och en oumbärlig sakkunnig i rörelsens förhållande till stat och riksdag och partiernas olika behandling av frågorna. Förutom de vetenskapliga skrifterna och de pedagogiska läromedlen hon författade tillsammans med sin man gav hon också ut en lång rad skrifter om rösträttens riksdagshistoria, kommunallagarna, statsämbeten, frisinnet, krigets följder med mera – allt ur ett kvinnoperspektiv.
År 1914 flyttade paret Petrini tillbaka till Stockholm och Gulli Petrini fick en lärartjänst vid Whitlockska samskolan. Vid denna tid gick rösträttsrörelsen in i ett nytt skede på grund av första världskrigets utbrott. Samtidigt blev det en hektisk tid i kvinnorörelsen när Föreningen frisinnade kvinnor (FFK) bildades och rösträttskampen och demokratikampen intensifierades både från arbetarhåll och kvinnohåll. Gulli Petrini deltog aktivt och hennes formuleringskonst och feministiska kvinnokrav satte sin prägel på FFK:s reformprogam. Hon tillhörde den falang inom FFK som ville att kvinnorna skulle ha ett självständigt kvinnoförbund. Vid Liberala samlingspartiets sprängning år 1923, på grund av förbudsfrågan, anslöt hon sig liksom många andra frisinnade kvinnor till Sveriges liberala parti. Hon kandiderade till riksdagsval 1921 men kom ej på valbar plats på grund av splittringen mellan det frisinnade och det liberala partiet.
Efter den allmänna rösträttens genomförande år 1921 kom Gulli Petrini förutom sin lärargärning att i hög grad ägna sig åt annat politiskt arbete, där hon fortsatte sin kamp för kvinnors rättigheter i ett större sammanhang. Under 1930-talet deltog hon i debatten för gifta kvinnors rätt till arbete, en lag som fick genomslag år 1939 i Sverige. Sina sista år ägnade hon åt resor i olika länder, ofta för att delta som delegat i stora internationella kongresser där hon höll uppmärksammade tal om reglementering, fredsfrågor, medborgarskap och äktenskapslagstiftning. In i det sista var hon en kämpe för den stora kampen mot förtryck i alla former och för människans individuella frihet och medansvar i det politiska och sociala livet.
Gulli Petrini avled 1941. Hennes grav finns på Norra begravningsplatsen i Solna.
