Gunhild Bergh var den andra kvinnan som disputerade i litteraturhistoria i Sverige. Hon var den främsta svenska utrikeskorrespondenten från fascismens Italien.
Gunhild Bergh föddes 1888 i Gävle där hennes far, Carl-Axel Bergh, var verksam som överläkare vid länslasarettet. I familjen fanns också, förutom modern Alfhild Bergh, de tre syskonen Ragnar, Einar och Karin.
År 1907 tog Gunhild Bergh studenten på Whitlockska samskolan i Stockholm och började därefter studera litteraturhistoria och språk vid Uppsala universitet. Hon erhöll filosofie kandidatexamen 1911, blev filosofie licentiat 1914 och den 26 maj 1916 disputerade hon i litteraturhistoria som den andra kvinnan i ämnet och vid Uppsala universitet, på en gradualavhandling med titeln Litterär kritik i Sverige under 1600–1700-talen. De stora dagstidningarna rapporterade om tilldragelsen: ”Disputationen var ett evenemang i lärdomsstaden, ty på långliga tider har ingen kvinnlig humanist disputerat här.”
Efter disputationen vidtog en intensiv forskningsaktivitet. Gunhild Bergh hade under arbetet med avhandlingen blivit fascinerad av konstfilosofen, författaren och tecknaren Carl August Ehrensvärd (1745–1800). Hon gav under åren 1916–1917 ut hans brev i två volymer på Albert Bonniers Förlag. I Ehrensvärds spår reste Gunhild Bergh till Rom för att fördjupa sig i nyklassicismen och under åren 1922–1925 gav hon ut Ehrensvärds samlade skrifter i tre volymer. Snart stod det dock klart för henne att hon inte hade någon möjlighet att fortsätta sin karriär inom akademin. Samtidigt hade hon hunnit rota sig i Rom dit hon kommit 1920 och hon kom att bli kvar där ända till sin död.
I samband med att Italien förvandlades till en fascistisk diktatur, inledde Gunhild Bergh sin journalistiska bana som medarbetare i Sydsvenska Dagbladet Snällposten, där hon verkade 1923–1924 och 1937–1943, samt i Stockholms-Tidningen 1924–1930. Det var också under dessa år som hon inledde sitt medarbetarskap i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, vilken hon blev trogen livet ut. Hon medverkade även regelbundet i den feministiska tidskriften Tidevarvet redan från det fjärde numret av den första årgången 1923. Möjligen hade Gunhild Bergh tänkt sig en mer litterär inriktning på sitt yrkesliv. Under de första tio åren i Rom skrev hon ofta om italiensk litteratur, hon översatte Giovanni Vergas stora roman Familjen Malavoglia 1926 och blev bekant med Grazia Deledda tre år innan denna tilldelades Nobelpriset i litteratur. År 1930 utkom dessutom boken Modern italiensk litteratur med en genomgång av samtidslitteraturens strömningar samt analyser och porträtt av samtidens främsta italienska författare.
Parallellt med de litterära arbetena började Gunhild Bergh alltmer att ägna sig åt nyhetsjournalistik. Hon blev den svenska journalist som närmast följde Mussolinis maktövertagande. Trots att den efterlämnade brevkorrespondensen innehåller spår av förakt mot fascisterna, lyckades hon förhålla sig relativt neutralt registrerande av de samhälleliga skeendena. Hon var dock kontrollerad och bevakad såväl av den italienska regimen som av fascistiska sympatisörer i den svenska diasporan i Rom. Under många år undertecknade hon sina artiklar med ett flertal pseudonymer, till exempel Gebel, Varo, B. von S. och Pier Gudro.
Vid sidan av arbetet med att följa det politiska läget i Italien var Gunhild Bergh en flitig deltagare i den italienska huvudstadens religiösa liv. År 1924 konverterade hon till katolicismen och var, precis som vännen Sigrid Undset, fascinerad av den italienska 1300-talsmystikern Katarina av Siena. När Gunhild Bergh rapporterade om Vatikanens förehavanden var det dock i samma nyktra och smått ironiska tonläge som präglar hela hennes journalistiska arbete.
Ytterligare en genre som Gunhild Bergh gjorde sig bemärkt inom var reseskildringen. Tidigt företog hon strapatsrika resor till bland annat de italienska kolonierna i Nordafrika. Det var inga vanliga turistresor, utan hon färdades på det enda sätt som var möjligt i början av 1930- talet, det vill säga tillsammans med italienska militärkonvojer, och fick på så sätt på nära håll uppleva det hårda libyska motståndet mot Italiens ockupation. Gunhild Berghs rapportering därifrån är märkbart fattig på iakttagelser av det italienska protektoratets förmenta storslagenhet. I stället fascinerades hon av öknens stillhet, kamelernas värdighet och den muslimska befolkningens fromhet.
År 1946 reste Gunhild Bergh till Palestina för att på plats följa ”den judiska kolonisationens framsteg och arbetsvillkor”. Året därpå samlade Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning dessa artiklar i skriften Till Palestina.
Under de 40 åren i Rom bodde Gunhild Bergh spartanskt men centralt på pensionatet Albergo Santa Chiara i närheten av Pantheon. Så var hon också allt annat än materialist: på sina långa resor såg hon till att ha lätt bagage och minimala krav på komfort. I den omfattande brevsamlingen på Kungliga biblioteket i Stockholm framträder bilden av en fascinerande människa. Hon beskrivs ofta som barsk, nästan otrevlig, samtidigt som hon blev något av en ciceron för svenskar som kom till Rom för att lära sig något om stadens historia. Svenska institutet i Rom besökte hon flitigt liksom Skandinaviska föreningen. Hennes egentliga arbetsplats var dock på Internationella Pressklubben.
Efter andra världskriget återupptog Gunhild Bergh sitt litteraturintresse som nu kom väl till pass som förmedlare mellan svensk och italiensk litteratur. I den italienskspråkiga volymen Svezia: Saggi sulla Svezia odierna, 1945, bidrog hon med en text om svensk litteratur som utmärker sig på grund av det relativt stora antalet kvinnliga författare som presenteras, från Hedvig Charlotta Nordenflycht till Karin Boye. I den omvända riktningen bidrog Gunhild Bergh med genomgångar av den italienska samtidslitteraturen i några nummer av Bonniers Litterära Magasin i slutet av 1940-talet samt med en essä om dagstidningarna Corriere della Sera och La Stampa i Världens bästa tidningar, 1952. Dessutom anlitades hon av Svenska Akademien för att skriva utlåtanden om de italienska nobelpriskandidaterna Alberto Moravia och Riccardo Bacchelli.
Gunhild Bergh avled 1961 och begravdes på kyrkogården Verano i Rom. Några år senare restes där en gravsten till hennes minne, på vilken det står inristat att hon var en svensk journalist och skriftställare som hade funnit lyckan i Italien.
