Berit Hedeby var journalist, sångerska, författare och samhällsdebattör. Hon var en av initiativtagarna till organisationen BRIS och till föreningen RTVD, Rätten till vår död, om aktiv dödshjälp.
Berit Hedeby föddes i Linköping, som äldsta dotter till forstmästare och ingenjör Albert Hedeby och hustrun Margot, född Tolérus. Därefter kom syskonen Kerstin, Astrid, Ingrid och Catharina. Efter att Berit Hedeby genomgått Linköpings kommunala flickskola studerade hon sång samtidigt som hon arbetade som journalist på tidningen Östgöten.
På 1950-talet tog Berit Hedeby sång- och teaterlektioner och hon spelade och sjöng under flera år i olika revy-och operettföreställningar. Hon debuterade som solist på 1960-talet och sina första framträdanden i offentligheten gjorde hon i radioprogrammet Frukostklubben och i kyrkokonserter. Hon turnerade också i regi av Rikskonserter med ett program, som hon själv satt samman, ”Kärlek och protest”, med musik och texter av Taube, Bellman, Love Almqvist, Brecht, Bierman och Joe Glazer. I dessa konsertturneer samarbetade hon med bland andra pianisterna Jan Eyron och Rolf Lindblom samt lutisten Jörgen Rörby.
Berit Hedeby upptäckte tidigt att i USA och övriga världen hade man börjat bli medveten om förekomsten av svåra barnmisshandelsfall. I Sverige kom diskussionen igång under 1970-talet, med debatter på Kulturhuset i Stockholm 1971 och vandringsutställningen Barnmisshandel i Sverige med 40 skärmar och tänkvärt innehåll. Den drog till sig stor uppmärksamhet och många besökare antecknade sig för medlemskap i en förening, som man önskade skulle bildas i syfte att stärka barnens rätt i samhället. Föreningen skulle bli en barnens intresseorganisation samt fungera som en kontaktplattform för alla som ville beivra barnmisshandel. Berit Hedeby var redan en driven samhällsdebattör och var en av initiativtagarna till bildandet av föreningen Barnens Rätt I Samhället (BRIS). Hon blev också dess första ordförande, men stannade endast ett år på posten. Dock fortsatte hon både att skriva om barnmisshandelsfrågor under flera år framöver tillsammans med vännen alltsedan 1940-talet, författaren Gunnel Linde. Tillsammans drev de på för att Sverige skulle anta en lag som förbjöd aga, vilket realiserades 1979. Lagen skulle utgå från barnens bästa i stället för föräldrarätten, som de ansåg var alltför stark. Berit Hedeby menade att fostran av barn måste bygga på samspel, omsorg och ömsesidig respekt. Hennes tankar publicerades i boken Barnmisshandeln i Sverige,1975, där första meningen lyder ”Hemmet är barnens farligaste plats”. Det är en dyster bild av många barns uppväxtvillkor som framträder i boken. Berit Hedeby var också mycket kritisk till att barnavårdsnämnderna sällan gjorde anmälningar till polisen. I boken uppmärksammades även problemet med de understimulerade barnens dåliga start i livet.
Två år senare, 1978, kom Berit Hedebys bok Familjebehandling. Frälsning eller bluff?, vilken också gav en skakande bild av barns uppväxtvillkor. Berit Hedeby menade att familjen inte till varje pris skulle hålla ihop och hon ansåg att det inte gick att uppnå millimeterrättvisa i svåra situationer. Hennes kritik riktade sig främst mot den så kallade ”hemma-hos-terapin”, då hon ansåg att denna familjebehandling var det nya hotet mot barn. Berit Hedeby menade att de som misshandlade sina barn ofta själva hade haft en svår uppväxt. Det gällde därför att bryta ett socialt och psykologiskt arv genom att omhänderta barn så tidigt som möjligt. Ytterligare en viktig fråga engagerade hon sig i då hon gav sig in i debatten kring sexuella övergrepp mot barn, där hon menade att sådant talar barn aldrig osanning om.
Vidare väckte Berit Hedeby debatt i frågan om aktiv dödshjälp. Detta var ett både känsligt och tabubelagt ämne, men hon drevs åter av sitt sociala patos. Tillsammans med professor Ingemar Hedenius och kyrkoherden samt riksdagsmannen Mårten Werner tog hon 1973 initiativ till organisationen Rätten till vår död (nuvarande Rätten till en Värdig Död, RTVD). Detta blev startpunkt för en lång och hätsk debatt om dödshjälp. Hon publicerade sin uppfattning i bokform Ja till dödshjälp, 1978, och Mitt liv är mitt!, 1980. Efter nio års arbete avgick Berit Hedeby som ordförande för riksföreningen och som tack för sina insatser valdes hon 1982 till den första hedersledamoten i föreningen.
Tillsamman med en läkare och medlem i föreningen assisterade Berit Hedeby den MS-sjuke journalisten Sven-Erik Handbergs självmord och åtalades för dråp. Hovrättsdomslutet i december 1979 fastställdes av Högsta Domstolen till ett års fängelse. Domen ansågs av många debattörer vara ologisk och upprörande, men verkställdes likväl. Berit Hedeby vistades först i Hinsebergs kvinnofängelse, där hon efter tre månaders umbäranden blev förflyttad till den öppna anstalten Vångdalen utanför Uppsala. Därefter kom hon till Lindome utanför Göteborg. Den 20 augusti 1980 återvände hon till Vångdalen och under tiden hade hennes mål prövats och fängelsevistelsen hade blivit halverad. Hon lämnade Vångdalen dagen efter frigivningsbeslutet, den 25 september.
Berit Hedeby anmälde Hinseberg till Justitieombudsmannen (JO) i oktober 1980 eftersom hon menade att hon utsatts för orättvis behandling. Den nedbrytande fängelsetiden beskrev hon i en djupt personlig och engagerande bok, I de fördömdas värld, 1982. Hon använde sig av natursköna beskrivningar och ville visa att just naturens rikedom hade hjälpt henne att överleva. Hon försvarade också i boken att hon hade hjälpt en människa att dö, då hon gav den hjälp hon själv skulle vilja bli erbjuden om hon kom i samma outhärdliga situation: ”varje timma han levde var en plåga”. Han ville inte leva som en totalförlamad, hjälplös och av andra helt beroende människa. Den massmediala uppmärksamheten kring Berit Hedeby var fortsatt mycket stor. Fortsättningsvis arbetade hon även med Informationscentrum EXIT, vilket också propagerade för dödshjälp, främst genom att sprida information om möjligheten att upprätta ett slags livstestamente.
Senare kom Berit Hedeby att engagera sig för Israels sak och hon var starkt kritisk mot Radio Islam. År 1990 kom hon att under sex månader arbeta som volontär på tre olika kibbutzer i Israel.
Vännen Claes Göran Kjellander uttryckte sig på följande sätt i sitt minnesord i Dagens Nyheter 1996: ”Berit Hedeby uträttade mer än vad både hon själv och hennes omgivning kanske förstod. Hennes argument var utan appell, hon förkastade kompromissen, hon skapade och förändrade genom att alltid fortsätta framåt oavsett vilka hinder som fanns på vägen. Medan hon fortsatte riva murar tog andra hand om det som borde byggas.” Vidare menade han att Berit Hedeby inte ville förvalta, hon ville förändra det hon var starkt engagerad i. ”Hon brände därmed ibland både sig själv och andra hon ville väl. Det fanns hos henne en lidelse för den ideologiska och ideella rättvisan, som dock kunde försätta henne i konflikt.”
Berit Hedeby dog, 72 år gammal, av en hjärtinfarkt 1996. Barn och barnbarn minns henne som ”en fin mormor – spännande att vara med!”
Hon är begravd i minneslunden vid Adolf Fredriks kyrkogård.
