Gunnel Hazelius-Berg var dräkt- och textilhistoriker, verksam vid Nordiska museet i Stockholm.

Gunnel Hazelius-Berg var dotter till Gunnar Hazelius och hans hustru Gina. Hennes farfar var Artur Hazelius, Nordiska museets och Skansens grundare. Fadern dog dock innan Gunnel föddes och modern blev änka vid 24 års ålder. Mor och dotter flyttade till morföräldrarna som bodde på Wallingatan 14–16 i Stockholm. Där växte Gunnel Hazelius-Berg upp.

Gunnel Hazelius-Berg gick i flickskola där hon fick utmärkta kunskaper i moderna språk, som senare förbättrades ytterligare genom vistelser i utlandet. Från hemmet fick hon med sig en social säkerhet som gjort det självklart för henne att på ett naturligt sätt umgås med människor i olika samhällsskikt. Någon yrkesutbildning var inte aktuell för Gunnel Hazelius-Berg, utan hon förväntades arbeta på Nordiska museet tills hon blev gift. Gunnel Hazelius-Berg hade sinne för att systematisera och analysera. Hon hade således varit väl lämpad för fortsatta akademiska studier, vilka dock aldrig blev av. Sin teoretiska och praktiska förmåga fick hon i stället god nytta av då hon ansvarade för all tyganskaffning till Skansens kulturhistoriska byggnader och till Svindersvik, familjens sommarställe i Nacka. År 1929 gifte hon sig med filosofie doktor Gösta Berg. Paret fick två barn.

Som ung arbetade Gunnel Hazelius-Berg under amanuenserna och systrarna Anna Lewin och Lovisa (allmänt kallad "Visen") Lewin. Anna Lewin hade ansvaret för högreståndsavdelningens textilier och dräkter. Tiden med henne lade förmodligen grunden till Gunnel Hazelius-Bergs intresse och kunskap på det fältet. Anna Lewin var också registrator för museets föremål och Gunnel Hazelius-Berg fick ansvara för att katalogisera och registrera museets nyförvärv.

Gunnel Hazelius-Berg var en god talare, men också flitig skribent. Hon hade byggt upp en stor samling excerpter, nedskrivna på papper i museets karakteristiska format, ¼ folio. I hennes skrifter är beläggen alltid många, tagna ur dagböcker, bouppteckningar, museisamlingar och ur vetenskaplig litteratur. Ofta valde hon ämnen som ingen tidigare behandlat och hennes skrifter presenterar därför grundforskning inom sina respektive ämnen. Den enda egna boken hon publicerade är Gardiner och gardinuppsättningar, som gavs ut i samband med en stor gardinutställning på Nordiska museet 1962. I boken placeras gardinen in i ett kultursammanhang och författaren utgår från fönstrets karaktär, hur uppsättningarna var gjorda och deras verkan i rummet. Gunnel Hazelius-Berg publicerade också många uppsatser med utgångspunkt i Nordiska museets material. De handlar om smycken, hårmode, klädedräkt och inredning, både i högreståndsmiljö och bland allmogen, under perioden 1500-tal till 1900-tal.

Tillsammans med svärdottern Inga Arnö-Berg skrev Gunnel Hazelius-Berg en bok om folkdräkter, Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige, 1975. Den kom ut i en tid då folkdräkter var mycket aktuella. Boken har genomgående färgbilder, vilket då var ovanligt. Den blev en bästsäljare under många år med flera upplagor, och gavs även ut på engelska. Som äldre samlade Gunnel Hazelius-Berg material för en fördjupad studie om leksandsdräkten med alla dess varianter. Studien färdigställdes dock inte.

När Nordiska museets stora dräktgalleri skulle ordnas i början av 1930-talet lämnade Gunnel Hazelius-Berg föremålsregistreringen för att arbeta med modedräkterna. Det var första gången som ett urval av museets rika förråd av dräkter kunde visas samlat. Nu ställdes de ut i en relativt svag belysning för att skyddas mot blekning och placerades i montrar bakom stora glas. De nya dräktfigurerna avpassades individuellt till varje dräkt. Skor, kragar, kravatter och smycken valdes så att de stämde i tid, social status och format. Monterväggarnas färg, porträtt och enstaka möbler gav tidsfärg till de åtta stora montrarna. Detta blev Gunnel Hazelius-Bergs domän.

Bland de tillfälliga utställningar där Gunnel Hazelius-Berg stod för en avgörande del var Vi stockholmare en stor satsning, särskilt ur dräktsynpunkt. Den gjordes för att fira Stockholms 700 år sommaren 1953. I utställningen flanerade stockholmare under 200 år på en gata som bytte karaktär i takt med tidens gång. Axel von Fersen, J.O. Wallin och Anders Zorn vandrade gatan fram bland anonyma män, kvinnor och barn från olika tider och sociala skikt.

År 1955 öppnades en ny stor utställning som först kallades Mat och dryck, men senare fick namnet Dukade bord. Utställningen ansågs som epokgörande. Här samarbetade Gunnel Hazelius-Berg med maken Gösta. Hans matkunskap och hennes föremålskunskap och praktiska handlag kompletterade varandra. Uppläggningen placerade de dukade borden, dignande av konstgjord mat, utmed galleriets inre långvägg och alla bordets kärl och andra verktyg från motsvarande tid tvärsöver på galleriets fönstersida.

Den sista utställningen som Gunnel Hazelius-Berg producerade på Nordiska museet var Gardiner, 1962. Den blev vacker med sina antydda miljöer med fönster i olika format och stilar och gardiner ur museets samlingar från 1700-tal till jugend. Inlån gjordes från Kungl. Husgerådskammaren och ett fåtal rekonstruktioner gjordes. När Gunnel Hazelius-Bergs make Gösta Berg blev museets styresman 1955 ansågs det inte lämpligt att hans fru var tjänsteman vid museet. Hon ledde dock textilkonserveringen och Skansens klädkammare under några år. Familjen Berg bodde då i Sagaliden på Skansen där Gunnel Hazelius-Berg skötte museets representation.

Andra uppgifter väntade dock. Gunnel Hazelius-Berg blev ordförande i Sällskapet Nya Idun åren 1962–1969. Hon var med om att grunda den svenska avdelningen av föreningen Soroptimist International, en sammanslutning för framstående yrkeskvinnor. Snart var hon dess Europapresident och 1969–1971 dess internationella president. Det innebar att hon genomförde många resor och kongresser över hela världen. Språkkunskaperna, förmågan att tala, organisationskraften och initiativförmågan var egenskaper som kom till pass. Åren 1972–1978 var hon ordförande för Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund.

Gunnel Hazelius-Berg avled i Stockholm 1997.