Kai Gullmar var kompositör, musikproducent, sångare och skådespelare. Under perioden 1930—1965 skrev hon ungefär 500 melodier av vilka flera kom att bli så kallade örhängen.
Kai Gullmar föddes som Gurli Maria Bergström i Sundsvall 1905. Fadern drev en kolimportfirma och modern ett kafé i den fastighet där de bodde. Hon lärde sig tidigt att spela munspel liksom dragspel och senare piano.
I Sundsvall förekom årligen en Barnens Dag-revy. I denna gjorde Kai Gullmar debut som tolvåring då hon ingick i munspelsorkestern. Med stigande ålder blev hon revyns primadonna och kallade sig Gulli Charmados. Ett år, berättar hon i Bengt Haslums bok Jag har en liten melodi från 1982, sjöng hon en kuplett av Ernst Rolf, och ett annat år försökte hon imitera Karl Gerhard — dåtida giganter inom underhållningsbranschen.
Föräldrarnas plan var att dottern skulle arbeta i faderns firma. Efter examen vid Sundsvalls flickskola skickades hon hösten 1924 till London för att utbilda sig i skilda ämnen. Här besökte hon teatrar och dansställen och blev stor vän av modern engelsk och amerikansk musik. När hon sommaren 1925 kom hem blev det arbete på faderns kontor under tre år. Hon närde dock en stark längtan att få flytta till Stockholm. Efter ihärdigt tjat gav föräldrarna med sig.
Den svenska nöjesvärlden dominerades vid denna tid av ”revykungen” Ernst Rolf. I den grammofonaffär i Stockholm där hon fick anställning träffade Kai Gullmar många kunder som ville lyssna på och köpa hans skivor. Hon drömde om att få medverka i en av hans uppsättningar. När han våren 1929 förberedde sin första revy på Chinateatern tog hon mod till sig och kontaktade honom. Hon bad att få provsjunga och hon kom att bli antagen. Några veckor efter hennes debut besökte föräldrarna Stockholm. De kom till teatern, såg och ogillade revyn och deklarerade samfällt att hon omedelbart skulle följa med hem till Sundsvall.
Vistelsen i hemstaden blev inte långvarig. Efter ett halvår lyckades Kai Gullmar utverka föräldrarnas medgivande att hon än en gång skulle få flytta till Stockholm. I början av 1930 påbörjade hon en anställning i ett pianomagasin. En ödets nyck blev avgörande för fortsättningen där operadirigenten Nils Grevellius kom att inta en central roll. Han hörde Kai Gullmar sjunga och blev förtjust i hennes röst. På hans initiativ fick hon spela in en skiva med hans melodier och hans orkester. I anslutning härtill föddes artistnamnet Kai Gullmar.
Kai Gullmars första skiva spelades in i februari 1931. Redan tre månader senare var det dags för hennes skiva nummer två. Nu fick hon sjunga in en melodi där hon själv hade svarat för både musik och text. Att hon skrev text till egna kompositioner tillhörde undantagen. Den flitigaste av hennes kommande textförfattare hette Gustaf Wahlenius, en banktjänsteman född 1899. Han fabricerade sina texter under signaturen Gus Morris. Under Kai Gullmars hela karriär skrev Gus Morris fler än hundra texter vilka hon gav musikalisk dräkt.
I sitt uteliv träffade Kai Gullmar många personer från musik- och teatervärlden. En av dessa var en jazzintresserad flygingenjör vid namn Lennart ”Pim-Pim” Falk. De båda bildade en sångduo, ”Kai och Len”, med amerikanska schlagers som specialitet. De kom, under 1930-talet, att spela in flera skivor. De fick också framträda i radio. Radiodebuten blev lyckad och ledde fortsättningsvis till ett stort antal program med rubriken En halvtimme med Kai och Len.
Kai Gullmar var den första kvinnan i Sverige som komponerade populärmusik. Ett säreget drag var också att hon skrev musiken till en låt efter det att hon granskat texten. Så var nästan undantagslöst fallet vid samarbetet med Gus Morris. Detsamma gällde hennes första verkligt stora schlager där texten skrivits av Fritz Gustaf, pseudonym för Fritz-Gustaf Sundelöf. Melodin ifråga var valsen ”En natt på Ankora Bar”, vilken blev en verklig succé för Karin Juel 1933.
Kai Gullmars flitiga deltagande i Stockholms nattliv skapade relationer vilka gynnade hennes ambitioner att skriva musik för revyer. Den relativt sett lilla Blancheteatern, där signaturerna Kar de Mumma och Karl-Ewert svarade för merparten av textmaterialet, kom att bli en viktig avnämare för henne vid 1930-talets mitt. I sin nyårsrevy från 1937 hade Karl Gerhard för första gången låtit Kai Gullmar sätta musik till ett par kupletter. Hennes mest kända komposition till text av Karl Gerhard daterar sig till 1942. Den hette ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”
En annan av Kai Gullmars samarbetspartners var Gustav Wally. Han tillhörde finansfamiljen Wallenberg men var mera intresserad av revy än företagsekonomi. När han 1939 etablerade sig som chef för Södra teatern i Stockholm upprättade han en nära kontakt med Kai Gullmar. Vid sin första revy detta år sjöng han bland annat hennes komposition ”Jag har en liten melodi”. Den gjorde stor succé. En verklig framgång rönte också ”En viol, monsieur”, som framfördes vid höstens revy samma år. Gustav Wally återkom nästan årligen fram till 1947 med en revy och Kai Gullmar tillhörde alltid medarbetarna.
När ljudfilmen gjorde entré under 1930-talets gång, blev film naturligt nog ett viktigt område för vissa kompositörer, något som definitivt kom att gälla Kai Gullmar. Hennes egentliga debut ägde rum under 1930-talets andra hälft, i två filmer med Sigurd Wallén och tre med Adolf Jahr i huvudrollerna. I filmen Melodin från Gamla stan svarade Harry Brandelius för flera låtar av Kai Gullmar. En av dessa blev en verklig storschlager, nämligen ”Solen lyser även på liten stuga”. En annan melodi, utan anknytning till film, presenterade duon Gullmar-Morris för Harry Brandelius 1940. Det var ”Ungmön från Käringön”. Hans insjungning av denna visa blev genast mycket populär och kom att bli ett stående inslag i hans repertoar livet ut.
Kai Gullmars dominans inom filmmusik fortsatte under 1940-talet. År 1940 regisserade den unge Hasse Ekman ett eget manus med titeln Med dej i mina armar. Filmens huvudmelodi gavs samma namn. Kai Gullmar svarade för musiken och Hasse Ekman själv för texten. Strax före jul 1940 var det debut för filmen Swing it, magistern med den då 16-åriga Alice Babs i huvudrollen. Även här var det paret Gullmar-Ekman som stod bakom titellåten. Många anser att detta var Kai Gullmars främsta komposition. Under 1940-talets senare del skapade Kai Gullmar åtskillig bakgrundsmusik till filmkomedier, vid flera tillfällen ihop med Sune Waldimir, orkesterledare vid Sveriges Radio. Ett sådant samarbete kom till uttryck i Soldat Bom från 1948, den första av Nils Poppes Bom-filmer. Ett annat samarbete under 1940-talet var det mellan Kai Gullmar och textskribenten Sven Gustafsson på Europafilm vilket resulterade i några sånger som Åke Grönberg sjöng i film och senare på skiva.
Den svenska filmproduktionen var inte stor under 1950-talet, och melodibeställningarna minskade avsevärt för Kai Gullmar. Några bidrag från henne förekom dock i Hasse Ekmans film Sjunde himlen. I två filmer om Åsa-Nisse förekom också musik av paret Gullmar-Morris med sång av Bertil Boo respektive John Elfström. Totalt förekom musik av Kai Gullmar i 47 spelfilmer.
Bengt Haslum har i sin biografi om Kai Gullmar betecknat henne som en ”mångsysslare i nöjesbranschen”. En kort översikt över ytterligare några av hennes prestationer gör denna karakteristik än tydligare. År 1948 utkom en samling barnvisor med rubriken Den stygga myggan som Kai Gullmar och Gus Morris hade skapat. Till ackompanjemang av Sven Arefeldts orkester sjöng Kai Gullmar in några av dessa visor på skiva. En roll som estradartist intog hon i Casinorevyn från 1947 och ett par år framåt. Vid sidan av revyarbetet hjälpte hon Carl-Gustaf Lindstedt att sätta musik till sånger i en barnoperett för radio. I filmen Lattjo med Boccaccio, 1949, där Gösta Bernhard och Stig Bergendorff höll i tyglarna agerade hon som både kokerska och abbedissa. År 1950 flyttade hon över till Scalarevyn där Nils Perne och Sven Paddock skötte det mesta. Här fick hon axla flera roller. Vid ett gästspel på en revyscen i Malmö 1952—1953 agerade hon en gammal samisk man och sjöng ”Lapp på luckan”. Säsongen 1955—1956 stod hon åter på Casinoscenen. På grundval av Gösta Rybrants texter försåg hon både 1956 och 1957 Kar de Mummas revyer på Folkan med musikaliskt material.
Kai Gullmar komponerade omkring 500 melodier. Ett hundratal av dessa sjöng hon själv in på skiva, flertalet under 1930-talet. Intressant är att hon inte nedtecknade noterna till någon av sina kompositioner. Hon kunde inte skriva noter. På frågan varför har hon i intervjuer svarat att hon var för lat för att lära sig detta. Det problemet fick andra ta hand om. Lyckligtvis skedde detta och därigenom finns idag en majoritet av hennes melodier i nottryck.
I Bengt Haslums bok Svensk populärmusik från 1982 och i Hans Olofssons praktverk Stora Schlagerboken från 2005 berörs inte med ett ord Kai Gullmars val av partners. I artiklar under de allra senaste åren framstår däremot detta ämne som angeläget. Det utgör till och med ett centralt inslag i en pjäs som Teater Västernorrland spelade under våren 2015. I dessa sammanhang konstateras att Kai Gullmar var homosexuell och att hon inte förteg eller försökte dölja detta, trots att homosexualitet formellt var kriminaliserad i Sverige fram till 1944. Som tydliga exempel på hennes oräddhet framhålls att hon ofta klädde sig i kostym och bar slips samt hade kortklippt hår. Hon beskrivs som en förebild för många och beröms för sitt rakryggade beteende i genusfrågor. Kai Gullmars enda kända partner var danska Rita Rosenberg, född 1919, som i ungdomen varit balettdansös. De levde tillsammans i Stockholm under långt mer än 20 år.
Under 1960-talet drabbades Kai Gullmar av flera olika sjukdomar. En halkolycka medförde att hon under de sista tio levnadsåren var bunden till rullstol. Humöret var likväl gott, berättas det. Kai Gullmar avled 1982 och begravdes i Gustaf Adolf-kyrkan i Stockholm på sin födelsedag, den 2 april. Som postludium spelades ”Jag har en liten melodi”.
