Gusti Stridsberg var en tyskspråkig författare och underrättelseagent, som bodde och verkade i Sverige under senare delen av sitt liv. Hennes mest kända verk är självbiografin Mina fem liv, 1962, som också var hennes internationella genombrott.
Gusti Stridsberg föddes 1892 i Tjernivtsi i det dåvarande Habsburgska riket (nuvarande Ukraina). Hon växte upp i Wien och arbetade under första världskriget som frivillig sjuksköterska. Då träffade hon den inkallade läkaren Bernhard Jirku, som hon gifte sig med 1916. Paret bosatte sig på slottet Hartenstein, som efter krigsslutet kom att ligga i Jugoslavien (nuvarande Slovenien). Paret separerade efter några år och Gusti Stridsberg bodde kvar på Hartenstein under 1920-talet och lärde sig slovenska. Hennes översättningar av poeten Ivan Cankar till tyska utkom i slutet av 1920-talet. Hon hade då tröttnat på det enformiga lantlivet och återvänt till Wien. År 1931 fick hon sin första roman Zwischen den Zeiten utgiven.
Chefredaktören för tidningen Der Wiener Tag, Doktor Ermers, hade fått upp ögonen för Gusti Stridsbergs stilsäkra språk och föreslog att hon skulle resa till Moskva för att skriva en serie reportage. Hennes invändning att hon ingenting visste om politik och ännu mindre om Sovjetunionen gjorde inget intryck – det var just därför han ville skicka henne. Reportagen från Moskva blev hennes genombrott i den genre som långt senare skulle få beteckningen new journalism och som kom att prägla hennes fortsatta litterära stil.
I Moskva fick Gusti Stridsberg ett tillfälligt arbete på radions utlandsredaktion men gav också privatlektioner i engelska åt en kominternagent. Åter i Wien blev hon enrollerad som understödjande agent åt det jugoslaviska kommunistpartiets ledning som verkade underjordiskt med Österrike som bas. Hennes kontakt var sekreteraren i ungdomsförbundet Vilim Horvaj, som uppträdde under täcknamnet Stefan Svarcman och omnämns som Stefan i hennes memoarer. De skärpta politiska motsättningarna i Österrike gjorde det allt svårare att arbeta underjordiskt och 1933 beordrades Horvaj till Moskva och Gusti Stridsberg, som förälskat sig i honom, valde att följa med.
Under denna andra vistelse i Moskva kom Gusti Stridsberg i närmare kontakt med Kominterns (Kommunistiska internationalens) centrala apparat och arbetade vid dess propagandaavdelning. Hennes mycket goda språkkunskaper ledde också till att hon enrollerades som simultantolk under Kominterns 7:e världskongress 1935, ett uppdrag som åtföljdes av ett erbjudande om sovjetiskt medborgarskap, vilket hon dock avböjde.
Det politiska klimatet i Moskva försämrades snabbt och Vilim Horvaj förstod att han inte skulle tillåtas lämna Sovjetunionen, men han kunde utverka tillstånd åt Gusti Stridsberg som försågs med ett illa förfalskat pass och tågbiljetter till Paris, av oklar anledning via Berlin. I Saarbrücken greps hon av Gestapo, som uppenbarligen kände till resan på förhand. Genom en kombination av sinnesnärvaro och blick för den utbredda rädsla för överordnade bland den totalitära statens tjänstemän lyckades hon bli frisläppt efter ett par veckor i häkte.
I början av 1937 begav Gusti Stridsberg sig på uppmaning från Moskva till den republikanska sidan i spanska inbördeskriget och utsågs till ställföreträdande chefredaktör för Ayuda Médica Internacional, organ för de internationella brigadernas sjukvårdstjänst, ett uppdrag där hon själv måste sköta mycket av det journalistiska arbetet, inklusive frontreportage. I Spanien träffade hon flera svenskar, bland andra journalisten Barbro Alving, företrädare för Svenska Hjälpkommittén för Spanien Georg Branting och Sonja Branting-Westerståhl. Vänskapen med Sonja Branting-Westerståhl kom att få stor betydelse för henne. Sommaren 1938 började de internationella brigaderna avvecklas och efter 18 månader i Spanien tog sig Gusti Stridsberg illegalt över gränsen till Frankrike och efter en tid i Paris och Köpenhamn vidare till Sverige, dit hon anlände i mars 1939 och kort därefter ansökte om uppehållstillstånd.
Kontakten med Sonja Branting-Westerståhl och andra svenskar var av allt att döma av stor betydelse för Gusti Stridsberg och ledde vidare, bland annat till tidskriften Morgonbris, organ för det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Redan i aprilnumret 1939 publicerades en första artikel och hon blev under de följande åren en återkommande skribent. Hon hade snabbt etablerat sig i det svenska samhället och i krigstidens kosmopolitiska Stockholm. Men som utlänning och politisk flykting var hennes situation utsatt och äktenskapet med Spanienveteranen Hugo Stridsberg syftade enbart till att ge henne svenskt medborgarskap och därmed skydd mot den rättsosäkerhet som de krigstida undantagslagarna medförde.
Med det tyska anfallet på Sovjetunionen och USA:s inträde i kriget ökade Stockholms betydelse som neutral utpost, både för journalister och underrättelsepersonal. Gusti Stridsberg blev ackrediterad som korrespondent för Toronto Star. I december 1941 träffade hon den sovjetiska pressattachén Zoja Rybkina (Jarzeva), som i realiteten var officer för NKVD (Narodnyj komissariat vnutrennich del, Folkkommissariatet för inrikes ärenden), med uppdrag att organisera sabotagegrupper som skulle operera från svenskt område. Jarzeva behövde en understödjande agent och hade förmodligen inte kunnat hitta någon mer erfaren än Gusti Stridsberg, som under täcknamnet Klara arbetade för den sovjetiska underrättelsetjänsten i Stockholm under de följande fyra åren. Uppdraget utvidgades från att identifiera lämpliga personer för sabotageuppdrag till inhämtning av politiska underrättelser med korrespondentuppdraget som täckmantel. Gusti Stridsberg hanterade på egen hand de mycket känsliga kontakterna mellan den sovjetiska underrättelsetjänsten och den finländska så kallade fredsoppositionen, en operation som syftade till att bryta upp alliansen mellan Finland och Tyskland.
Inom den sovjetiska underrättelsetjänsten hade man höga tankar om Gusti Stridsberg och betraktade henne i slutet av kriget som den viktigaste agent man hade i Stockholm. Med krigsslutet förlorade dock Stockholm sin betydelse i underrättelsesammanhang och från sovjetisk sida ville man förflytta Gusti Stridsberg till Jugoslavien, dit hon också ville resa men av andra skäl. I Belgrad försökte den sovjetiska underrättelsetjänsten förmå henne att börja arbeta för dem i Jugoslavien. Hon bad om betänketid men tog sig i stället med amerikansk hjälp över till den västallierade zonen i Österrike. Efter detta betraktades hon som en potentiell dubbelagent och den sovjetiska underrättelsetjänsten avbröt sina kontakter med henne. En ytterligare faktor bakom brytningen med Moskva var att Gusti Stridsberg fått klart för sig att Vilim Horvaj gripits av NKVD och likviderats redan före kriget men att saken hemlighållits för henne.
Trots krigsårens omfattande svenska övervakningsapparat undgick Gusti Stridsberg att bli upptäckt. Först efter de bägge KGB-officerarna Jevdokia Petrovas och Vladimir Petrovs avhopp i Australien 1954 fick svenska SÄPO information om en agent med täcknamnet Klara, eftersom makarna varit stationerade i Stockholm och Jevdokia Petrova tagit över de konspirativa kontakterna med Gusti Stridsberg alias Klara.
I september 1955 hämtades Gusti Stridsberg av SÄPO och förhördes ingående av kommissarien Otto Danielsson. Hon medgav att hon arbetat för den sovjetiska underrättelsetjänsten men förnekade att verksamheten varit riktad mot Sverige och vägrade konsekvent att uppge vilka personer hon värvat eller samarbetat med. Under utredningens gång skedde en successiv rollförskjutning där beteckningen förhör ersattes med samtal. I protokollen finns flera av de teman och episoder som senare utgjorde centrala partier i det självbiografiska verket Menschen, Mächte und ich (på svenska Mina fem liv).
Gusti Stridsbergs underrättelsekontakter blev kända först långt efter hennes död 1978 i de sovjetiska underrättelsetelegram som 1996 offentliggjordes av amerikanska NSA (National Security Agency). Materialet är svårtytt och har bland annat lett till att hon och hennes dotter felaktigt har utpekats som agenter i San Francisco. Att de två förekommer i telegramtrafiken mellan Moskva och San Francisco beror på att den sovjetiska underrättelsetjänsten förmedlade pengar via Gusti Stridsbergs dotter, som bodde i Berkeley, för att på så sätt förse Gusti Stridsberg med en legal inkomstkälla.
Gusti Stridsberg var en betydande tyskspråkig författare och journalist. Hon var en kosmopolit som behärskade ett flertal europeiska språk och hade förmåga att navigera i skilda kulturella och sociala miljöer. Hon var en av de skickligaste men därför också minst kända underrättelseagenter som verkade i Stockholm under krigsåren, av sin sovjetiska kontrollofficer Jevdokia Petrova karaktäriserad som ”mycket intelligent och förslagen”. Gusti Stridsberg tillhör slutligen den länge förbisedda kategorin kvinnliga utländska frivilliga i spanska inbördeskriget.
Gusti Stridsberg avled 1978 på Lidingö.
