Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Harriet Sofie Bosse

1878-02-191961-11-02

Skådespelare, sångare

Harriet Bosse var en av Sveriges mest ansedda skådespelare under de första decennierna av 1900-talet. Genom sitt äktenskap med författaren August Strindberg påverkade hon hans litterära produktion.

Harriet Bosse föddes 1878 i Kristiania (nuvarande Oslo) som yngsta dotter till bokhandlare och förläggare Johann Heinrich Bosse. Två av hennes äldre systrar var verksamma inom teatern vilket blev avgörande för hennes karriär: Alma var en begåvad komedienne som sannolikt var Harriet Bosses viktigaste lärare i scenframställning och Dagmar var konsert- och operasångerska. Hösten 1894 reste Harriet Bosse till Stockholm för att utbilda sig vid Kungl. Musikkonservatoriet i syfte att bli musiklärare. År 1896 fick hon sin examen med huvudämnet solosång.

Harriet Bosse debuterade i augusti 1896 som Julia i en förkortad version av Shakespeares drama Romeo och Julia på gamla Tivoli Theater i Kristiania. Uppsättningen producerades i systerns och svågerns regi. Alma Fahlstrøm spelade Amman och Johan Fahlstrøm Romeo. Relationen till systern och svågern resulterade dock i en brytning, troligtvis på grund av svartsjuka från Alma Fahlstrøms sida.

Efter en studieresa till Paris under vintern 1898 och lektioner för skådespelerskan Berta Tammelin debuterade Harriet Bosse på Dramaten 1899. Fram till 1904 gestaltade hon 29 roller, däribland Anna i Första fiolen av Jens Petersen och Gustav Wied, Isotta i Per Hallströms poetiska En venetiansk komedi, Hedvig i Ibsens Vildanden och Julia i Shakespeares Romeo och Julia.

Harriet Bosse uppmärksammades av August Strindberg när hon spelade Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm. Strindberg förespråkade att hon skulle spela den kvinnliga huvudrollen i hans nyskrivna pjäs Till Damaskus, vilket resulterade i att hon gestaltade Damen i Dramatens uruppsättning 1900. Strindberg ville även att Harriet Bosse skulle spela rollen som Eleonora i Påsk, som skulle sättas upp 1901. Detta kom att bli en av hennes mest framgångsrika och älskade rollgestaltningar. Deras umgänge under repetitionerna av Till Damaskus övergick i uppvaktning från Strindbergs sida. Under repetitionerna av Påsk förlovade de sig och den 6 maj 1901 gifte de sig.

Redan i sina första roller på Dramaten slog Harriet Bosse igenom och var en yrkeskvinna och person i offentligheten i sin egen rätt. Äktenskapet med Strindberg hamnade mycket snart i kris på grund av Strindbergs kontrollbehov i kombination med stor åldersskillnad, olikhet i temperament, önskad livsstil och känslomässiga behov. När dottern Anne-Marie föddes 1902 levde paret redan på olika håll. Efter skilsmässan 1904 fortsatte de att ha en sporadisk erotisk relation ända tills hon planerade sitt andra äktenskap 1908.

År 1906 engagerades Harriet Bosse vid Svenska teatern på Blasieholmen under direktör Albert Ranft. Hon förblev där till 1911 och gestaltade med framgång bland annat Anne Whitefield i Mannen och hans öfverman av George Bernard Shaw samt Kersti i Kronbruden och Indras dotter i urpremiären på Ett drömspel, båda av Strindberg. Efter ett par år på teatern blev hennes roller mer lättsamma och hennes fallenhet för komedi användes av teaterledningen. På Svenska teatern var hon den kvinnliga stjärnan och blev ett populärt sceniskt par med skådespelaren Gunnar Wingård. De gifte sig 1908 och året därpå föddes deras son Bo. Även detta äktenskap blev kortvarigt och slutade med skilsmässa 1912. August Strindberg dog på våren samma år och på hösten tog Gunnar Wingård sitt liv.

År 1911 tog Harriet Bosse återigen engagemang på Dramaten och blev då lovad tyngre uppgifter av teaterledningen. Nu inträdde det som anses vara hennes bästa tid som skådespelare. Det blev många succéer, som exempelvis Viola i Shakespeares Trettondagsafton och Eliza Doolittle i George Bernard Shaws Pygmalion. Titelrollen i Elektra av Hugo von Hofmannsthal 1912 ansågs av många vara hennes mest mästerliga tolkning i den tragiska genren. Elektras rituella dans på faderns gravkulle finns avbildad på fotografier och vittnar om det mystiska och hypnotiska i hennes gestaltning. År 1916 fick hon medaljen Litteris et Artibus. Åren 1911–1918 på Dramaten mindes hon som sin lyckligaste arbetsperiod. I slutet av perioden blev hon dock missnöjd med de roller hon fick och lämnade teatern. Hennes krav på sina roller gav henne ett rykte om att vara besvärlig och krävande, även om hennes skicklighet aldrig ifrågasattes. Detta bidrog till hennes tilltagande isolering under arbetslivets senare år.

Harriet Bosses utstrålning och spelstil utmärktes av intelligens, återhållsamhet och stiliserad enkelhet i rörelsemönster och gestik. Trots att hon i viss mån alltid behöll dessa särdrag, behärskade hon även en mer naturalistisk spelstil och upplevdes ofta av sin publik som naturtrogen när hon spelade mer realistisk dramatik. Hennes rörelsemönster var antytt och exakt men framför allt var det hennes röst- och språkbehandling som var hennes signum. Rösten beskrivs ofta som silvertoner med en sjungande, mjuk frasering samt precis diktion med mycket långa vokaler, visst vibrato och tydligt ljudande konsonanter. Det gåtfulla i hennes utstrålning underströks av utseendet. Hon var en mörk skönhet med bruna ögon och hennes drag associerades med något orientaliskt vilket ledde till att hon ofta fick spela österländska karaktärer.

Mellan 1918 och 1933 var Harriet Bosse frilansare. Hon var engagerad på de konstnärligt nyskapande teatrarna Intima teatern på Birger Jarlsgatan och på Per Lindbergs Konserthusteatern. Hon turnerade och gästspelade också, exempelvis på Lorensbergsteatern i Göteborg och på Dramaten. Hon ansågs alltid behålla en viss distans i sina gestaltningar och lämnade aldrig fullkomligt ut sitt innersta. Enligt sina kollegor höll hon även i sitt privatliv denna distans. Hon uppbar en viss nimbus både som primadonna och som Strindbergs tredje hustru.

Harriet Bosse gifte sig för tredje gången med skådespelaren och regissören Edvin Adolphson 1927. I början av deras äktenskap var hon den uppburna stjärnan och han den betydligt yngre uppåtsträvande aktören. I början av 1930-talet blev rollerna de ombytta, vilket Adolphson har berättat tärde på äktenskapet. År 1932 skilde sig paret.

År 1943 avslutade Harriet Bosse sin karriär, efter en sista tioårsperiod på Dramaten. Hon var tillbaka i tryggheten på en stor teater men hade förlorat sin ledande ställning. Hon kallade perioden sin Golgatavandring. Mellan 1911 och 1943 hann hon göra 53 roller på Dramaten. År 1943 pensionerade hon sig. Under hela sin karriär på olika teatrar gjorde hon omkring 150 roller.

Harriet Bosse var inte, som många under denna tid, motståndare till filmen, men ansåg det vara värdigare för en skådespelare att stå på en scen. Hennes filmdebut skedde 1919 i Ingemarssönerna: Filmskådespel i 10 akter efter inledningskapitlet i Selma Lagerlöfs JERUSALEM i regi av Victor Sjöström. Filmen fick internationell genomslagskraft och Harriet Bosses spel mycket beröm. Det dröjde 17 år till nästa filmroll som Franskan i Bombi Bitt och jag, 1936, i regi av Gösta Rodin. Hennes gestaltning framhävde Franskans sensualism, falskhet och hårdhet. Även för denna roll fick hon bra kritik. Hon hade små roller i både Anna Lans i regi av Rune Carlsten, 1943, och Appassionata, 1944, i regi av Olof Molander. Därefter gjorde hon blott inslag i radio.

Harriet Bosses karriär som skådespelare samt ställning som offentlig person kom att präglas av det korta äktenskapet med Strindberg. Relationen producerade inte bara ett barn, utan även mycket litteratur. Titelrollen i Svanevit, 1901, var skriven direkt för henne, liksom titelrollen i Kristina, 1901, samt Indras dotter i Ett drömspel, 1902. Engelbrekt inspirerades av deras förhållande och Harriet Bosses gestalt finns även bakom hustruns roll i Svarta handsken, 1907, och Gerda i Oväder, 1907. Genom att hon spelade många Strindbergspjäser populariserade hon också hans dramatik och medverkade till kanoniseringen av hans verk. Hon har ofta tillskrivits rollen som hans musa men hennes roll var alltså betydligt mer aktiv än så. Allt som allt kom hon att spela 14 av Strindbergs rollfigurer. Ofta återkom hon till samma roller i olika uppsättningar och i olika sammanhang på gästspel och turnéer som exempelvis Kronbruden, som repriserades 1907, 1917 och 1918. Den sista av hans roller hon gestaltade var Henriette i Brott och brott, 1936, på Riksteaterns turné och på Dramaten, en roll som hon redan hade spelat 1916.

Harriet Bosses närvaro märks även i andra texter av Strindberg, exempelvis Taklagsöl, Ensam, Svarta fanor, Syndabocken, Sagor och i Ordalek och småkonst där hon i flera dikter framträder som den svekfulla kvinnan. Även i dikten ”Vid sista udden” går det att skönja henne bakom den ensamma kvinnan i skärgården som spelar på en flygel som kommer både människor och djur att tystna.

På äldre dagar var Harriet Bosse mån om att vårda Strindbergs minne. Hon bidrog till Strindbergsforskningen genom att 1932 publicera merparten av de brev han skrev till henne. Men hon har även censurerat forskningen genom att sannolikt bränna alla brev hon själv skrev till honom som var i hennes ägo, samt några av de brev Strindberg skrev till henne.

År 1955 flyttade Harriet Bosse till Oslo där hennes barn och barnbarn bodde. Hon trivdes dock aldrig utan längtade tillbaka till Sverige. Hon dog i Oslo 1961 vid 83 års ålder. Hon har senare blivit fiktionaliserad i romaner och TV-produktioner, exempelvis i TV-serien August Strindberg: Ett liv, 1985, skriven av P.O. Enqvist. Enligt myten, som bland annat spritts av författaren och regissören Ingmar Bergman, ska Harriet Bosse efter sin död ha gått igen på Dramaten.


Hélène Ohlsson



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Harriet Sofie Bosse, www.skbl.se/sv/artikel/HarrietBosse, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Hélène Ohlsson), hämtad 2018-12-17.




Övriga namn

    Gift: Strindberg, Wingård, Adolphson


Familjeförhållanden

Civilstånd: Frånskild
  • Mor: Anne Marie Lehman
  • Far: Johann Heinrich Wilhelm Bosse
  • Syster: Johanne Marie Bosse
fler...


Utbildning

  • Yrkesutbildning, : Privatlektioner i scenframställning och tal, bl a för systern Alma Fahlstrøm och Berta Tammelin


Verksamhet

  • Yrke: Skådespelare, sångare, bl a Oslo, Stockholm, Helsingfors, Göteborg och turnéer, även radioteater i slutet av karriären


Kontakter

  • Släkting: Johan Fahlstrøm, svåger
  • Kollega: Albert Ranft
  • Kollega: Ida Brander
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Oslo, Norge
  • Oslo, Norge
  • Stockholm
fler...


Källor

Litteratur
  • Waal, Carla, Harriet Bosse: "det nya seklets skådespelerska", Natur och kultur, Stockholm, 1993

  • Ljungberger, Erik (red.), Harriet Bosse, Tullberg, Stockholm, 1917

  • Hollinger, Ingrid, Urpremiären på "Till Damaskus I": försök till en rekonstruktion, Stockholms universitet, Stockholm, 1963

  • Bergman, Gösta M. & Brunius, Niklas (red.), Dramaten 175 år: studier i svensk scenkonst, Norstedt, Stockholm, 1963

  • Torsslow, Stig, Dramatenaktörernas republik: Dramatiska teatern under associationstiden 1888-1907, Dramatiska teatern, Stockholm, 1975

  • Tidblad, Inga, En bukett, Hökerberg, Stockholm, 1967

  • Pollak, Mimi, Teaterlek: memoarer, Askild & Kärnekull, Stockholm, 1977

  • Adolphson, Edvin, Edvin Adolphson berättar om sitt liv med fru Thalia, fru Filmia och andra fruar, Bonnier, Stockholm, 1972

  • Molander, Olof, Harriet Bosse: en skiss, Norstedt, Stockholm, 1920

  • Laurin, Carl G., Ros och ris från Stockholms teatrar. Saml. 2, 1914-1918, Norstedt, Stockholm, 1918

Uppslagsverk


Vidare referenser

Litteratur
  • Strindberg, August, August Strindbergs brev. 13, September 1898-december 1900, Bonnier, Stockholm, 1972

  • Strindberg, August, August Strindbergs brev. 14, 1901-mars 1904, Bonnier, Stockholm, 1974

  • Strindberg, August, August Strindbergs brev. 15, April 1904-april 1907, Bonnier, Stockholm, 1976

  • Strindberg, August, Ordalek och småkonst och annan 1900-talslyrik, Norstedt, Stockholm, 1989



Harriet Bosse, 1899
Harriet Bosse, 1899

Nyckelord

1800-talet 1900-talet Skådespelare Sångare