Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Harriet Hjorth

1908-08-091977-01-22

Författare

Harriet Hjorth var författare, känd för sina serier om Blomstervandringar och sina Sigtunaskildringar.

Harriet Hjorth föddes i Stockholm 1908 som den äldsta av tre systrar till direktör Harry Albihn och Marianne Beckeman. Hemmiljön var högborgerligt östermalmsk. Hennes far var förmögen och en tidstypisk patriark som dominerade hemmet. Modern, som kom från en enklare småborgerlig småstadsmiljö, fann sig inte tillrätta i det högborgerliga hemmet med dess krav utan tog sitt liv 1928. Döttrarna skickades till flickpension i den fransktalande delen av Schweiz. Denna tonårserfarenhet blev sedan Harriet Hjorths inspirationskälla till romandebuten Blommande ljung, 1938. Hon studerade sedan vid Sorbonne i slutet av 1920-talet och ingick äktenskap 1929 med löjtnant Carl Bo-Hjorth. Döttrarna Agnete och Boel föddes 1930 respektive 1935. Under några år i slutet av 1930-talet drev Harriet Hjorth en barnklädesbutik i Stockholm. Under 1930-talet började hon i hemlighet skriva veckotidningsnoveller under pseudonym. Hennes man ogillade hennes skriverier. Äktenskapet upplöstes 1937.

Efter några nedgörande kritikeromdömen i pressen lämnade Harriet Hjorth för en tid romangenren. I stället slog hon sig på folklivskidringar och etnologi. Sommarvistelser på Utö i Stockholms södra skärgård från 1937 inspirerade henne till en lyrikdebut 1944 med diktsamlingen Fackelros och granit. Året därpå kom hennes mycket välvilligt mottagna etnografiska bok Utö. Ön som var ett paradis. Det är en allsidig skildring av skärgårdslivet med fiske, småbruk, säljakt och kvinnors slit med djur och hushåll. Etnografiska skildringar återkom hon senare till i boken Irlandskust, 1947, och Keltisk kust, 1954, med folklore från Normandie och Bretagne.

Harriet Hjorth ingick ett andra äktenskap med direktör Carl-Gustaf Wetterström 1938. De separerade 1942. Harriet Hjorth flyttade med sina döttrar till Sigtuna. Den första bostaden var en liten lägenhet ovanpå ett tidigare bageri. År 1944 fick hon hyra in sig i en tvåfamiljsfastighet vid Runstigen med den gamla tidigmedeltida kyrkoruinen Sankt Per som närmsta granne och ögonfröjd. I likhet med många andra svenska författare ville Harriet Hjorth ut i Europa så fort som möjligt efter krigsslutet. Redan vintern 1945 reste hon till det nyligen befriade Paris. Hon försörjde sig där på tidningsartiklar i svenska tidningar. Bland annat var hon första svenska journalist som intervjuade feministikonen Simone de Beauvoir 1945. Under sin Paristid adopterade hon också en nyfödd pojke.

Nya romaner följde; Treklang, 1946, Den tomma famnen, 1951, Vägen till dig, 1954, och Veronica, 1957. Ingen av dessa blev vare sig kritikerrosad eller sålde bra. På 1950-talet lämnade hon Bonniers och gick över till Rabén och Sjögren. Hon befann sig ständigt i ekonomiska bekymmer bland annat till följd av två teateruppsättningar i Sigtuna 1953 och 1954 som medförde betydande egna ekonomiska förluster. Två diktsamlingar publicerades 1959 respektive 1963. Mellan 1958 och 1962 utkom tre delar i en serie under titeln Blomstervandringar. De bestod av botanik varvat med växthistorik och litterära referenser, uppdelade på vårens, sommarens och höstens örter. Samlingsverket blev hennes främsta försäljningsframgång med 25 000 tryckta exemplar. År 1960 lät hon avstycka och sälja den fastighet som hon ägt och bebott i Sigtuna sedan 1947. Den lilla fiskarstugan på tomten som hon låtit bygga om till författarbostad behöll hon och bodde i sommartid. Samma år flyttade hon till Frankrike och bosatte sig i Bretagne under vinterhalvåret. Hennes mångåriga vistelser i Bretagne resulterade i boken Den lilla byn i Bretagne, 1971. Andra spån från hennes franska verkstad var Champagne och annat festligt, 1964, och Parfym, 1969.

Hennes etnologiska kompetens i förening med kärleken till staden Sigtuna drev henne att i mitten av 1960-talet sätta igång ett stort skrivprojekt med Sigtunas 1 000-åriga historia som grund för berättelserna. Hon var uppenbarligen inspirerad av Per-Anders Fogelströms romansvit om Stockholm. I likhet med honom bedrev hon intensivt forskningsarbete med hjälp av arkivstudier och läsning av befintlig Sigtunalitteratur. Hennes efterlämnade handlingar visar prov på stor flit och noggrannhet. Det blev fem delar om livet i och omkring Sigtuna som kom under åren 1967–1978. Den första boken Staden, 1967, omfattade åren 1000–1400 och följande år kom Hungerstad, som handlade om 1400–1500. De tre sista delarna berättade om ett århundrande var, Staden brinner, om 1600-talet, gavs ut 1970, Sigtuna i nöd och lust, om 1700-talet, kom ut 1973, samt den sista delen om 1800-talet utgiven postumt 1978: Kring ett gammalt hus i Sigtuna. Som genrebeteckning använder hon begreppet dokumentärroman. Historiska dokument är basen, men Harriet Hjorth tecknar därefter ganska fritt sina berättelser delvis med faktiska och delvis fiktiva personer. Mottagandet av de tre första delarna var ganska ljummet. Kritiken riktade in sig på persongestaltningen som var alltför stel och endimensionell. Detta hade att göra med bristen på mer levande källmaterial före 1700-talet. Därefter i de två sista delarna, i vilka källorna blir rikare, blir också personteckningen detsamma. Den sista delen som utspelar sig under 1800-talet blev översvallande mottagen. Böckerna blev aldrig någon försäljningsframgång utan uppmärksamheten inskränkte sig huvudsakligen till lokalbefolkningen och till läsare med anknytning till staden. Dock recenserades samtliga böcker både i storstads- och landsortspressen. Böckernas största förtjänst var av närmast undervisande karaktär och de stimulerade ett ökat lokalt intresse för stadens historia

Harriet Hjorths ekonomiska ställning och trygghet förbättrades från 1971 genom att hon tilldelades statlig författarlön. Hon kunde därmed minska sitt ymniga brödskrivande i tidningar och tidskrifter. Hennes författargärning måste ses i ljuset av den totala dominansen av manliga perspektiv både på bokförlagen och på tidningarnas recensionssidor. Hennes största tillgång var hennes mångsidighet som yttrade sig i att hon skrev i många genrer. Hon hade en stark arbetsdisciplin vilket innebar att hon alltid gick upp tidigt och satt vid sitt skrivbord redan klockan 6 på morgonen. Hon var även flitigt förekommande i radio på 1950- och 1960-talet. Harriet Hjorth kunde vara stridbar när hon såg uppenbara orättvisor och drog sig inte för att ta konflikter med både förlagsredaktörer och lokala makthavare. Hon var mycket beläst och språkkunnig och var i besittning av stor initiativförmåga.

Harriet Hjorth avled 1977 och ligger begravd på Maria kyrkogård i Sigtuna. Hennes dotter Agnete slutförde arbetet med den sista delen i Sigstunasviten som utkom året efter hennes bortgång.


Fred Blomberg


Publicerat 2021-02-15



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Harriet Hjorth, www.skbl.se/sv/artikel/HarrietHjorth, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Fred Blomberg), hämtad 2021-06-17.




Övriga namn

    Flicknamn: Albihn
    Gift: Hjorth-Wetterström


Familjeförhållanden

Civilstånd: Frånskild
  • Mor: Margot Ingeborg Amalia Albihn, född Beckeman
  • Far: Harry Fredrik Albihn
  • Syster: Margot Albihn, gift Larsson
fler ...


Utbildning

  • Flickskola, Stockholm
  • Flickskola, Schweiz
  • Universitet, Paris, Frankrike, Sorbonne


Verksamhet

  • Yrke: Ägare, barnklädesbutik
  • Yrke: Författare


Kontakter

  • Vän: Kerstin Thorvall


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Paris, Frankrike
fler ...


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
  • Blomberg, Fred, Harriet Hjort 1908-1977: mångsidigt begåvad Sigtunaskildare, Sigtuna hembygdsförening, Sigtuna, 2005



Vidare referenser

Litteratur
  • Lindhe, Anna Maria, Harriet Hjorth: en bio-bibliografi, Examensarbete,Borås, 1982