Aurore Storckenfeldt grundade en flickskola i Jönköping 1847, vilken var en av de första i sitt slag.

Aurore Storckenfeldt föddes 1816 i Varnum mellan Borås och Ulricehamn. Föräldrarna, kaptenen vid Västgöta regemente Johan Adam Storckenfeldt och Magdalena Kristina Uggla, hade redan tre söner och skulle senare få ytterligare en dotter. Som barn beskrevs Aurore Storckenfeldt som livlig, viljestark och begåvad, med en särställning inom syskonskaran. Från sex års ålder bodde hon hos släktingar i Vänersborg. Under sin tid där studerade hon katekesen, biblisk historia och franska, det normala för en flicka med hennes bakgrund.

Ända sedan barnaåren hade Aurore Storckenfeldt närt en förhoppning om att gå längre än vad som väntades av en flicka. Med hennes fars död ökade kraven på henne att kunna försörja sig själv då familjen saknade ekonomiska resurser. Samtidigt hade hennes konfirmationspräst sett potentialen i den ovanligt begåvade eleven och gav henne sitt stöd. För Aurore Storckenfeldts del innebar det att hon under några år kunde studera på ett vis som liknade pojkars högre utbildning. Ovanligt var också det stora inslag av naturvetenskap som fanns, vanligtvis var det ett område reserverat för de unga männen. Samtidigt påpekas det att modern såg till att hon även lärde sig det husliga.

Under 1800-talets första hälft var det vanliga att flickor från borgerliga familjer skrevs in på en flickpension. Där lärdes de i första hand att sköta ett borgerligt hem, husligt såväl som socialt. I takt med att kraven ökade på att kvinnor skulle kunna försörja sig själva och fler yrken öppnades för dem ökade behovet av utbildning liknande unga mäns. De mer akademiskt inriktade flickskolorna som vid tiden öppnade i flera svenska städer var i många fall rena privatskolor. Inte sällan drevs de i hemmet av en eldsjäl som tog avgift av sina elever. Det var i denna miljö Aurore Storckenfeldt började sitt pedagogiska arbete.

På tidigt 1840-tal flyttade Aurore Storckenfeldt tillsammans med sin mor till Jönköping. Hon startade en skola i deras hem, med ett tjugotal elever, vilken snabbt fick ett gott rykte. Hon uppmuntrades därför att starta en mer formaliserad skola. Troligtvis påverkades hon av att läsa Fredrika Bremers texter där denna framförde att även kvinnor hade rätt till ett självständigt arbete. Skolan som startades 1847 blev känd som Storckenfeldtska skolan. De ursprungliga lokalerna på Östra Storgatan växtes strax ur och skolan flyttade till Kanalgatan. Därifrån gick flytten 1857 till dagens Gelbgjutargatan 16, en gård hon kallade Fridhem. Tillsammans med privatbostad och pension fanns där fyra större och sex mindre klassrum. På adressen finns idag en staty av Aurore Storckenfeldt tillsammans med nära vännen Lina Sandell-Berg, författare till psalmen ”Tryggare kan ingen vara”.

Vid skolans höjdpunkt på 1870-talet omfattade den omkring 175 elever. Med gott rykte i landet var de 20 platserna som inneboende på Fridhem eftertraktade. Kursplanen omfattade i sin tur ett förberedande år följt av åtta läsår och, för de som så önskade, ett extra år för att själv bli lärare. Flera av skolans lärare handplockades ur klasserna, och andra startade egna skolor runt om i landet. Under de första två decennierna dominerades dock lärarkåren av inhyrda lärare från stadens högre allmänna läroverk, samma lärare som de unga männen alltså, och språklärare som alla undervisade i sitt modersmål. Aurore Storckenfeldt beskrivs som svår i relationen till kollegorna, mycket bestämd och utan mottaglighet för råd eller kritik.

Förhållandet till eleverna var strängt och uppfostrande, uppbyggligt enligt en dåtida vokabulär. Inneboende elever fick exempelvis inte besöka staden annat än i grupp i sällskap med en lärare. Samtidigt ansträngde hon sig för att roa och underhålla dem och hon omskrivs som en pedagog med inlevelse och engagemang. Aurore Storckenfeldt undervisade själv i engelska, bibelkunskap, kyrkohistoria och allmän liksom svensk historia. Under resor ut i Europa samlade hon material att använda i undervisningen, och hon läste gärna extra med dem som behövde det.

Aurore Storckenfeldt hade sedan barndomen en kristen tro, men det var först i Jönköpings frikyrkliga atmosfär som den blommade ut i aktivt engagemang. Genom läroverkslärarna kom hon i kontakt med den ännu unga missionsrörelsen och hon skulle snabbt bli en viktig person i sammanhanget. Såväl styrelsemöten som gudstjänster hölls tidigt i hennes bostad och när hon köpte Fridhem kom mycket av verksamheten att förläggas dit. I rummet som skämtsamt kallades ”profetkammaren” bodde många besökande predikanter och sångare, bland dem Carl Olof Rosenius, Bernhard Wadström och Oscar Ahnfelt, alla ledande i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen som hon tillhörde. Förutom att hon översatte material åt rörelsen hade hon dessutom en omfattande korrespondens med personer i utländska väckelserörelser. Hon talade jämte svenska även engelska, tyska och franska, samt läste spanska och italienska.

Tvivelsutan var det pedagogiska och religiösa arbetet två grenar på samma träd för Aurore Storckenfeldt. Missionstanken gick igen i skolan genom att undervisning och fostran avsågs ge flickorna möjlighet att möta Gud. Eleverna fortsatte sedan, var förhoppningen, missionen runt om i landet efter att de lämnat skolan. Verksamheten gav också skolan en särskild prägel. För Aurore Storckenfeldt var det viktigt att utbildningen var öppen för alla som kunde och ville ta den till sig, inte bara de som hade råd. De många eleverna med rabatterad eller helt fri undervisning var en orsak till konstant dålig ekonomi, men Aurore Storckenfeldt vägrade ha det på annat vis. I årsberättelsen 1875 skriver hon att ett av skolans huvudändamål var ”att sätta i synnerhet mindre bemedlade flickor i stånd att kunna förskaffa sig en nyttig verksamhet och en oberoende utkomst”. Vid tiden krävdes tio frielever för att få statsbidrag, Storckenfeldtska skolan hade 50.

Ett slaganfall 1891 satte punkt för Aurore Storckenfeldts skolkarriär. Hon överlämnade därefter verksamheten till sin fosterdotter Carolina Lindsjö och ytterligare en lärare. Det var dock en skola på nedgång. Det religiösa inslaget och de stränga reglerna gjorde att den uppfattades som omodern. Samtidigt hade minst två andra flickskolor vuxit fram i staden.

När Aurore Storckenfeldt avled 1900 skulle skolan överleva henne med nio år. Den söndagsskola hon på 1840-talet startat i staden och i tre decennier drivit skulle leva längre än så. Runt om i landet levde hennes minne kvar i föreningar för storkungar, före detta elever.