Hedvig Ulfsparre är en nyckelgestalt inom den tidiga svenska hemslöjdsrörelsen och skapade under sitt liv Sveriges största privata textilsamling.

Hedvig Ulfsparre växte upp i en officersfamilj i Helsingborg. Hennes och syskonens trygga familjeliv präglades av en kristen tro. Hon blev tidigt intresserad av inredning och hantverk, inspirerad av faderns intresse för antikviteter. Hedvig Ulfsparre bestämde sig dock för att utbilda sig till sjuksköterska och år 1902 inledde hon sin utbildning på Röda korsets sköterskeskola i Stockholm. Våren 1904 insjuknade hon i en svår lunginflammation och kom till bruksdisponent Per Eriksson på Hofors herrgård vid Hofors bruk. Han upplät sitt hem till sjuka Röda korssköterskor som tack för ett gott omhändertagande efter en operation. Med gemensamt intresse för konst och konsthantverk, religion och välgörenhet blev Per Eriksson och Hedvig Ulfsparre snabbt goda vänner. Efter att förgäves ha försökt tillfriskna för att återvända till det krävande sjuksköterskeyrket valde Hedvig Ulfsparre år 1905 att anta Per Erikssons erbjudande om att bli hans värdinna på Hofors herrgård. På grund av sviktande hälsa kom hon dock under resten av sitt liv att tillbringa en månad varje sommar i Storlien och Åre för att stärka sina lungor.

På Hofors herrgård ansvarade Hedvig Ulfsparre för hushållsplanering och representation, som var ett viktigt inslag i Per Erikssons arbete. Herrgården fylldes ofta av prominenta besökare där Hofors bruks ägare, familjen Wallenberg, var stående gäster tillsammans med affärsmän från industrivärlden men också konstnärer, kyrkans män, välgörare och politiker.

Hedvig Ulfsparre stiftade tidigt bekantskap med textilintresserade, däribland konstnärerna Ida von Schulzenheim och Lisa Hedberg. Intresset för den spirande hemslöjdsrörelsen blev grunden för ett livslångt engagemang för Hedvig Ulfsparre. I samband med en av Per Eriksson bekostad renovering av Hofors herrgård 1909–1911 inleddes även en lång vänskap och kundrelation med föreståndarinnan för Nordiska Kompaniets textilateljé, Thyra Grafström, som levererade textilier till den nyrenoverade herrgården, samt med flera av ateljéns textilformgivare, däribland Hilda Starck-Lilienberg, Märta Christerson och Annie Frykholm.

År 1914 grundade Hedvig Ulfsparre Röda korsets kvinnoförenings lokalavdelning i Hofors. Välgörenhet präglade både hennes och Per Erikssons livssyn. Under åren byggde Per Eriksson upp en ansenlig förmögenhet ur vilken bidrag till behövande ständigt utdelades. Förmögenheten bekostade också stora och regelbundna inköp av hemslöjdens alster och konstslöjd.

Då Gestriklands hemslöjdsförening grundades år 1912 valdes Hedvig Ulfsparre som suppleant till styrelsen. Hon deltog i en insamling av hemslöjdsalster till Baltiska utställningen i Malmö 1914. Dessa visades i en utställning i Gävle redan 1913. Där mötte Hedvig Ulfsparre hembygdsivraren Gustaf Ankarcrona, hemslöjdskunniga Stina Rodenstam och journalisten Elisabeth Thorman, vilka skulle bli hennes bestående vänner. Hon anordnade en växtfärgningskurs, stödde lokala, ofta fattiga, textila hantverkare genom beställningar samt organiserade lokal produktion av högkvalitativa och växtfärgade ullgarner. År 1916 valdes hon till ordinarie styrelseledamot i hemslöjdsföreningen samt deltog vid arbetet med en spetsutställning i Gävle. År 1920 arbetade hon med en textilutställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm i samband med årets så kallade Textilmöte. Hon formgav under denna period även ryamattor, uppmuntrad av väninnorna Ellen Hagen och Elisabeth Thorman. Hon arbetade med Gestriklands hemslöjdsförenings Hemkulturella utställning som öppnade 1926 samt med frågor inom den lokala hembygdsrörelsen. Året därpå, 1927, belönades hennes arbete inom hemslöjden med regeringens utmärkelse Illis quorum meruere labores av femte storleken.

År 1925 köpte Per Eriksson Kungsgårdens herrgård och egendom, belägen i Ovansjö socken, för att starta ett större jordbruk men också för att säkra Hedvig Ulfsparres och hennes äldre syster Lottes framtid. Systern erbjöds tjänst som föreståndarinna på Kungsgården. Efter Per Erikssons död 1928 ärvde Hedvig Ulfsparre lösöret, Kungsgårdens herrgård och 300 000 kr. Hon och hennes syster ordnade sitt nya liv på herrgården som blev en knutpunkt för hemslöjds- och hembygdsintresserade. Besök från släkt och vänner växlades med större tillställningar med föreningar och organisationer. Hedvig Ulfsparre hade då blivit ett känt namn, flitigt anlitad som rådgivare inför hemslöjdsutställningar samt ofta tillfrågad att låna ut textilier från sin växande samling, även till utställningar i utlandet.

Under 1920-talets sista år arbetade Hedvig Ulfsparre med en hemslöjdsutställning i Gävle samt med förberedelser inför Stockholmsutställningen 1930. Hon valdes till ledamot i flera föreningsstyrelser, däribland Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund.

Hedvig Ulfsparre, som ägde den största nationella samlingen av textilkonstnären Märta Måås-Fjetterströms (MMF) verk, bistod Liljevalchs konsthall med utlån från samlingen till en minnesutställning efter konstnärens bortgång 1941, och det senare bildade MMF AB med stöd och råd. Under slutet av 1930-talet och början av 1940-talet skrev hon även flera artiklar om hemslöjden, till exempel ”Det gästrikska hemslöjdsarvet”, 1937, ”En örtakvast”,1937, och ”Hemslöjdsarvet”, 1943.

Efter utlån av textilier till Nordiska museets utställning ”Svensk hemslöjd – ett halvt sekel” år 1952 uppmärksammade museet Hedvig Ulfsparres gärning och insåg samlingens stora betydelse. Under hösten och vintern 1957–1958 visade museet en utställning med hennes textilsamling. Den beskrevs då som Sveriges största privata textilsamling, bestående av cirka 7000 textilier där majoriteten var hemslöjdstextilier, insamlade från tidigt 1910-tal och framåt, från så gott som samtliga hemslöjdsföreningar i landet, men särskilt från de områden i landet där hon oftast tillbringade sin tid: Gästrikland, Hälsingland, Jämtland och Skåne.

Hedvig Ulfsparre fortsatte att vara aktiv de sista åren av sitt liv. Hon avled av bröstcancer år 1963 på Södertulls sjukhem i Gävle och begravdes på Ovansjö kyrkogård. Hon testamenterade sitt dödsbo till stiftelsen Brukspatron Per Erikssons donationsfond, även kallad Gästriklandsfonden. Efter en mångårig utredning tillföll majoriteten av föremålen Gävle museum, nuvarande Länsmuseet Gävleborg, och textilsamlingen tillföll Nordiska museet. Kungsgårdens herrgård såldes till Gävleborgs läns hushållningssällskap. År 1984 invigde Nordiska museet sin filial Textilmuseet i Högbo utanför Sandviken, där verksamheten baserades på samlingen som dessutom utökades med nya textilier. Textilmuseet i Högbo lades ned 2004 varpå samlingen donerades till Länsmuseet Gävleborg där föremålen, textilsamlingen och relaterade arkiv förvaras idag.