Stina Rodenstam var hemslöjdskonsulent, slöjdlärare, hushållslärare, politiker och textilkonstnär. Hon tillhörde Sveriges tidiga hemslöjdspionjärer och var med och bildade Övre Hälsinglands hemslöjdsförening 1911, hade hemslöjdsaffär i Hudiksvall, var bland initiativtagarna till Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund 1912 (nuvarande Hemslöjden) och Hemslöjdsförbundet för Sverige 1928. År 1922 utnämndes hon till ”statens extra instruktör i hemslöjd” och blev landets första hemslöjdskonsulent.
Stina Rodenstam föddes 1868 som Kristina Maria Jansson på en bondgård i Eke by i Skuttunge socken knappt två mil norr om Uppsala. Hennes föräldrar var hemmansbrukaren Johan (Jan) Jansson och hans maka Maria, född Olsdotter. Efter att ha gått i småskolan i Skuttunge flyttade Stina Rodenstam vid nio års ålder till en äldre syster i Uppsala och började där på Agnes Mestertons praktiska yrkesskola och här studerade hon bland annat sömnad och vävning under våren och hösten 1887.
Hösten 1888 gick Stina Rodenstam en vävkurs vid Handarbetets Vänner (HV) i Stockholm. Här fick hon lära sig de folkliga vävnadstekniker som HV samlat in från olika delar av Sverige: opphämta, flossa, tränsad flossa, dukagång, rosengång, röllakan, krabbasnår, munkabälte, dalvävnad och stramaljvävnad. HV:s ideologi att ta vara på de gamla kunskaperna, förmedla dem vidare, samt utveckla dem och anpassa dem till moderna krav, kom också att bli Stina Rodenstams inriktning. Våren 1891 studerade Stina Rodenstam vid Palmgrenska skolan (senare Palmgrenska samskolan) i Stockholm och utexaminerades som slöjdlärare i juni samma år med vitsordet ”med beröm godkänd skicklighet” i linnesömnad, allmogebroderi, stickning, tillklippning, knyppling med mera.
Hennes första anställning som lärare i pedagogisk slöjd blev på Ateneum för flickor i Stockholm samtidigt som hon undervisade på Ateneums seminarium i kvinnlig slöjd och utbildade nya kullar av vävlärarinnor. Vid Ateneum planerades för ett nytt ämne, huslig ekonomi (skolkök), och rektorn föreslog Stina Rodenstam att studera detta. Det ordnades så att hon fick fullfölja studierna vid sidan av sin lärartjänst och hon fick därmed lärarinnekompetens även i huslig ekonomi. Stina Rodenstam fick nu undervisa blivande skolkökslärarinnor och när hon slutade sin anställning 1894 hade hon hunnit utbilda två kullar.
Hon gifte sig 1894 med läroverksadjunkt och museiföreståndare Frans Rodenstam, och paret bosatte sig i Hudiksvall. Två barn föddes i familjen, Greta och Sven. Stina Rodenstam slog sig emellertid inte till ro med arbetet att sköta hem och familj. År 1894 fick hon i uppdrag att organisera undervisning i huslig ekonomi vid folkskolan i Hudiksvall och hon blev inspektör för ämnet i stadens skolor. År 1897 öppnade hon en privat slöjd- och hushållsskola som fungerade som internat. Tio år senare utökades skolan med en seminariekurs för blivande lärarinnor. Skolan lades ner 1914.
Stina Rodenstam engagerade sig också inom det sociala området. Under Stockholmsåren hade hennes duglighet uppmärksammats och hon fick i uppdrag av Stiftelsen Lars Hiertas Minne att för den statliga Centrala nödhjälpskommitténs räkning resa till Västerbottens lappmark och organisera arbetsstugor efter nödåret 1902. Hon tog också flera initiativ inom det sociala i sin hemstad: arbetsstugor för skolbarn öppnades 1903, Barnens dag anordnades 1905 och en Första majblommekommitté bildades 1908.
Stina Rodenstam var inte bara själv ett lysande exempel på kvinnoemancipationen vid industrialismens genombrott i Sverige utan arbetade också aktivt för kvinnosaken. Under flera år var hon som första kvinna efter genomförandet av rösträttsreformerna ledamot i Hudiksvalls stadsfullmäktige. Hon tog också initiativ till grundandet av en lokalkrets av Fredrika-Bremer-Förbundet och var dess första ordförande.
Det var dock inom hemslöjdsrörelsen som Stina Rodenstam gjorde sina främsta insatser som ideolog och organisatör. De idéer som låg bakom hemslöjdsföreningarnas bildande hade hon mött på Handarbetets Vänners vävskola. Den rika hemslöjdstraditionen i Hälsingland fick hon kontakt med bland annat genom sin make, som vid sidan av sin lärartjänst förestod Hälsinglands fornminnesförenings samlingar. År 1906 arrangerade Stina Rodenstam en hemslöjdsutställning som visade upp landskapets textila rikedom.
Stina Rodenstam hade omfattande kontakter med ett antal muséer. Vid hennes ateljé broderades och senare vävdes kopior av den medeltida bonad som Frans Rodenstam och Erik Salvén fann i Skogs kyrka vid inventering inför en utställning i Hudiksvall 1913. Stina Rodenstam levererade under några år på 1920-talet handspunna och växtfärgade garner till Kungliga Husgerådskammaren att användas vid konservering av statens gobelänger från 1500- och 1600-talen. Av brev framgår att hon inför utställningar och publikationer ofta bistod såväl textilforskaren Agnes Branting som de kvinnliga tjänstemännen vid Nordiska Muséet med upplysningar om textilier och dräkttraditioner i Hälsingland.
En stor del av hennes arbete utgjordes av veckolånga föreläsningsturnéer runt om i landet och hon var känd som en flitig och uppskattad föredragshållare. Mellan 1925 och 1934, hennes sista tjänsteår, höll hon en bra bit över 200 föredrag på nästan lika många platser. Hennes publicerade arbeten visar på stor sakkunskap i de ämnen hon behandlade. Flera av hennes föredrag trycktes, dels som uppsatser i årsböcker och liknande och dels som referat i tidningar eller småskrifter av olika slag. Hennes största arbete är den omfattande redogörelsen Hemslöjden, utgiven 1915, där hon initierat skildrar de olika hemslöjdsföreningarnas utställningar landskap för landskap. Skriften beställdes av friherrinnan Henriette Coyet till Baltiska utställningen i Malmö 1914.
År 1934 tilldelades Stina Rodenstam som den första pristagaren Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbunds plakett i silver som bär 1700-talsdevisen: ”Till heder för den qvinna som fint och snällt kan spinna.”
Hennes hälsa försämrades alltmer efter en bilolycka i Jämtland 1934, och hon avled 1936 på lasarettet i Hudiksvall. Hon vilar på Sofiedals griftegård i staden.
