Helena Nyblom var författare, kulturskribent och pianist. Hon skrev dramatik, konstsagor och inspirerade flera av sin samtids kompositörer med sin musikaliska kunnighet.

Helena Nyblom föddes i Köpenhamn 1843 som dotter till Jørgen Roed, konstprofessor vid Det Konglige Danske Kunstakademiet i Köpenhamn och Emelie Amanda Kruse. Många av tidens konstnärer, författare och musiker umgicks i barndomshemmet. Efter giftermålet med skriftställaren och akademiledamoten Carl Rupert Nyblom 1864 flyttade Helena Nyblom till Uppsala där maken fick en professur i estetik 1867.

I Uppsala blev parets hem snart en samlingspunkt för den tidens konstnärer från hela Norden. Helena Nyblom var centralfiguren. Hennes skicklighet som pianist inspirerade bland annat tonsättare som Wilhelm Peterson-Berger och Emil Sjögren. Oscar II:s söner umgicks där och Prins Eugen blev en nära vän till Helena Nyblom.

Familjen Nyblom, med sex barn, hade det ekonomiskt svårt. En av orsakerna till att Helena Nyblom började skriva var således att tjäna pengar. Hon var kritisk till det moderna genombrottet och hade ingen förståelse för Henrik Ibsens dramatik. Inte heller författare som Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell sympatiserade hon med. Däremot var hon en av de första som hyllade Selma Lagerlöf vid hennes debut och hon hade omfattande kontakt med Ellen Key.

Helena Nyblom skrev noveller och lyrik samt ett antal dramer, till exempel Det ringer! från 1910, som är en drift med det meningslösa telefonsamhället. Under 1890-talet började hon skriva konstsagor, vilka bidrog till hennes litterära genombrott. Hon medverkade som kulturkritiker i många av de mest lästa tidskrifterna som Idun, Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och industri, Ny Svensk Tidskrift och Ord & Bild. År 1895 konverterade hon till katolicismen. Efter makens pension flyttade paret till Stockholm där Helena Nyblom avled 1923.