Helena Sophia Ekblom var en extatisk predikant som var verksam i Östergötland vid 1800-talets början. Hon var känd som Predikare-Lena eller Vita Jungfrun eftersom hon alltid var vitklädd när hon predikade.

Helena Ekblom föddes 1784 i S:t Anna socken i Östergötland. År 1802 dog först hennes mor, sedan hennes syster. Fadern hade avlidit ett år tidigare och hennes ende bror arbetade långt ifrån hemmet. I denna ensamhet fick hon ett slaganfall, som förlamade vänstra sidan och gav henne ett livslångt handikapp. Även hennes uttal förändrades. Hennes själsliv fick en allvarligare riktning, och hon började se syner. Samma år, det vill säga 1806, började hon med sin predikoverksamhet.

Predikningarna utgick från apokalyptiskt färgade visioner av de frälstas salighet och de förtappades kval. Samlingarna drog mycket folk och verksamheten betraktades som oreda, men till en början ville myndigheterna inte vidta stränga åtgärder. Helena Ekblom började vid denna tidpunkt vandra omkring, och framträdde alltid i vita kläder. Om de var i oordning, vägrade hon att predika. År 1807 häktades hon och fördes till Linköping. Slottspredikantens samtal med henne var verkningslösa. På landshövdingens initiativ förpassades hon till Vadstena hospital, där hon skulle hållas till ”tjänligt arbete under mild behandling”. Redan första kvällen rymde hon dock och återupptog sina vandringar och predikade för växande skaror. Även personer i högre samhällsställning åhörde henne. Samtidigt fick hon hätska fiender, och blev vid ett tillfälle så svårt misshandlad att hon svävade mellan liv och död. Hon fördes som fånge till Kalmar, men frigavs genast. I augusti 1808 återfördes hon till Vadstena, där hon behandlades strängt, bland annat bands hon med järnbojor. Här författade hon Den andeliga striden, en levnadsskildring med andliga betraktelser och beskrivningar av fem ”uppenbarelser”. De sistnämnda rörde sig mest om himmelens och de frälstas salighet, om de fördömdas kval och plågor, om yttersta domen och Herrens hämnd på de gudlösa. Betraktelserna är skrivna i en lugnare, mindre uppjagad stil.

År 1810 befriades Helena Ekblom av Konungen från sina bojor. Efter fullständig frigivning 1828 predikade hon flera gånger, alltjämt vitklädd. Hon bar spår av misshandel, men späkte också sig själv, till exempel genom att sova på golvet. År 1846 beviljades hon ett årligt understöd av Svinhults församling, och 1853 blev hon intagen på församlingens fattighus.

Helena Ekblom brukar beskrivas som en representant för ”predikosjukan”. Kring henne växte en rörelse fram, som utgjorde förutsättning för den något senare Roparrörelsen. Hon betraktade själv sina syner och drömmar som gudomliga uppenbarelser, och ansåg sig ha fått en särskild gudomlig kallelse att bidra till Guds rikes utbredande på jorden.

I eftervärldens ögon har Helena Ekblom beskrivits både som en kristen martyr och som politiskt farlig. Hon anses också vara en av förebilderna till C.J.L. Almqvists Amorina, 1822.

Helena Ekblom blev på sin ålderdom alltmer förvirrad och frös slutligen ihjäl i en snödriva 1859 i Svinhult.