Helena Snakenborg tjänade som hovdam i Sverige och sedermera England. Hon kom att bli en av Englands mäktigaste kvinnor under sent 1500-tal och tidigt 1600-tal.

Helena Snakenborg föddes på Fyllingarums gård i Östergötland, som dotter till Agneta Knutsdotter Lillie och riksrådet Ulf Henriksson Snakenborg Bååt. Hon fick en för tiden god utbildning och kom som mycket ung till hovet, exakt när är oklart. Senare skulle hon beskriva den ett år yngre hertig Karl, sedermera Karl IX, som sin barndomskamrat. Vid hovet blev hon snart prinsessan Cecilia Vasas hovdam. År 1564, när Helena Snakenborg var 15 år gammal, ingick hon i det stora följe som reste med prinsessan och hennes make, Kristoffer av Baden-Rodemachen, till England. Syftet var bland annat att förbereda Erik XIV:s planer på att fria till Elisabet I. Då Danmark hade stängt den västliga vägen gick resan över Finland, Livland, Polen och vidare västerut. Resan tog nästan ett år och först i september 1565 gjorde man sitt högtidliga intåg i London.

När prinsessan Cecilia och hennes make med följe på grund av skulder tvingades lämna England år 1566 blev Helena Snakenborg kvar. Hon var mycket uppskattad av drottning Elisabet I, som utnämnde henne till sin hovdam. William Parr, drottningens egen morbror och markis av Northampton, hade fattat tycke för ”Helena the Red”, som hon kallades på grund av sitt flammande röda hår. Drottningen understödde relationen och våren 1571, när Parrs andra hustru avlidit, gifte sig Helena Snakenborg med honom och blev därmed markisinna av Northampton. Hon tillhörde därmed Englands allra högsta aristokrati och var ingift moster till den regerande drottningen. Äktenskapet blev dock mycket kort, då William dog samma höst. Trots att han varit gift tre gånger saknade han legitima arvingar varför arvet tillföll änkan. Hon fick även behålla titeln markisinna. Helena Snakenborg blev kvar vid hovet som kammarjungfru och kom att stå Elisabet I mycket nära.

Efter några år blev Helena Snakenborg och Thomas Gorges av Longford, hovman och medlem av drottningens hemliga råd, förälskade i varandra. Drottning Elisabet accepterade emellertid inte relationen eftersom Thomas Gorges släkt inte tillhörde den högsta aristokratin. Paret gifte sig ändå i hemlighet år 1576, vilket väckte drottningens missnöje. Helena Snakenborg fick lämna sin plats vid hovet, medan hennes nye make fängslades i Towern. I det läget använde Helena Snakenborg sina inflytelserika vänner för att blidka drottningen. Särskilt Thomas Radcliffe har i detta sammanhang nämnts som medlare. Förvisningen blev kortvarig och Helena Snakenborg och hennes make återfick snart sina platser vid hovet. Hon förblev Elisabets nära förtrogna, men kom också att i allt större utsträckning få rollen som drottningens officiella ställföreträdare och representant vid ceremonier då drottningen inte ville eller kunde medverka, exempelvis när drottningen skulle stå fadder vid dop, medverka vid invigningar och liknande.

Paret Snakenborg-Gorges fick åtta överlevande barn födda mellan 1578 och 1589. De bodde inledningsvis i ett palats i London men Helena Snakenborg övertalade sin man att bygga ett nytt slott i Longford, söder om Salisbury, där familjen Gorges gamla slott hade stått nerbrunnet. Hon var mycket engagerad i bygget av slottet som i England beskrivs som ett ”Swedish pattern castle”, ett trekantigt slott med runda hörntorn enligt svenskt mönster. Longford tog lång tid att bygga, och stod färdigt först 1591. Det ansågs då mycket modernt med rinnande vatten till flera av våningarna och vattentoaletter som utnyttjade regnvatten. Så snart slottet blivit beboligt var det främst där som barnen vistades när föräldrarna arbetade vid hovet.

Helena Snakenborg har beskrivits som en snäll och vänlig person som inte deltog i de många intrigerna vid det engelska hovet. Hon uppfattades också som familjekär, inte endast när det gällde sin engelska familj, utan även den svenska. Hon reste aldrig tillbaka till Sverige och träffade inte sina svenska anhöriga igen, men hon brevväxlade regelbundet med dem. Hennes man, Thomas Gorges, sändes 1582 till en ambassad i Sverige och fick då möjlighet att träffa sin hustrus släkt.

År 1584 fick Helena Snakenborg och hennes make egendomen Sheen i livslång förläning av drottningen. Den låg alldeles intill Richmond Palace, drottningens huvudresidens, vilket uppskattades av makarna, som därigenom kunde bo tillsammans med barnen även när de var i hovtjänst. På grund av drottning Elisabets vacklande hälsa fick Helena Snakenborg allt oftare träda in som hennes representant.

När drottning Elisabet dog år 1603 var Helena Snakenborg fortfarande den person som stod drottningen närmast, och det var hon som gick först efter kistan i sorgetåget. När den nye kungen Jakob I och hans gemål Anna av Danmark kröntes senare samma år deltog Helena Snakenborg och hennes make i ceremonierna. Tronskiftet innebar att hennes deltagande i hovtjänsten blev mindre omfattande. Hon agerade dock som förmedlare mellan kung Jakob och sin barndomsvän Karl IX av Sverige, som hon behållit kontakten med. De båda kungarna planerade att gifta bort den engelska prinsessan Elisabet med den svenske tronföljaren, den blivande Gustav II Adolf. Dessa planer stoppades dock av drottning Anna.

När Thomas Gorges avled 1610 drog sig Helena Snakenborg alltmer bort från den engelska maktens centrum, där hon befunnit sig i närmare 45 år. Mot slutet av livet bodde hon hos sonen på slottet Longford, där hon avled i april 1635, 86 år gammal. Hon ligger begravd tillsammans med Thomas Gorges i katedralen i Salisbury, där deras gravmonument fortfarande står.