Helena Larsdotter Westerlund är framför allt känd för att hon var den första kvinnan som examinerades vid Folkskoleseminariet i Göteborg och den första kvinnliga folkskolläraren i Sverige.
Helena Larsdotter Westerlund växte upp under enkla förhållanden med en far som utöver att bruka familjens gård Hulåkra Yttergård i Svenljunga församling även livnärde sig som gårdfarihandlare. Hon var tillsammans med sin tvillingbror Elias (död samma år som de föddes) yngst i en syskonskara på fem barn. År 1810 flyttade familjen till Ambjörnstorp och när modern dog 1814 flyttade fadern och de yngsta barnen till Helena Larsdotter Westerlunds äldsta syster i Fällhult, Örsås socken.
År 1815 konfirmerades Helena Larsdotter Westerlund och året därpå började hon som 17-åring undervisa barn i Örsås socken. Därefter fortsatte hon att alternera mellan att arbeta som piga och lärare i omkringliggande socknar innan hon 1828 återvände till Fällhult, där hon bosatte sig i en backstuga. Därefter övertog hon torpet Björkelund, som tillhörde gården Fällhult, och bodde där tillsammans med en annan piga vid namn Anna-Lisa Larsdotter. År 1840 uppmärksammades vid en biskopsvisitation i Svenljunga att det var Helena Larsdotter Westerlund och Anna-Lisa som stod för barnundervisningen i Örsås socken. Två år senare noterades också Helena Larsdotter Westerlunds undervisning i samband med biskopsvisitationen i Tranemo, där hon tillsammans med en annan kvinnlig lärare framhölls för sin insats. Ytterligare erkännande kom sedan 1844, då Helena Larsdotter Westerlund erhöll 100 riksdaler banco av kung Oscar I som ett erkännande för sin lärargärning. Fram till dess hade hon enligt egen utsago undervisat mellan 3 000 och 4 000 barn och hon tog även hand om enstaka barn som saknade föräldrar mot ersättning från socknen.
Från och med 1845 blev Helena Larsdotter Westerlund engagerad som lärare i Kalfs socken och från och med 1847 var hon även skriven i socknens prästgård tillsammans med sin systerdotter Christina Hedberg som tjänstgjorde som hennes biträde i undervisningen. Flytten till Kalfs socken kan ses som ett resultat av 1842 års folkskolestadga och dess krav på att alla församlingar skulle se till att det fanns en skola och en lärare i församlingen. Prosten i Kalfs socken, Cornelius Rahmn, hade svårt att få till en undervisning som uppfyllde stadgans krav på grund av socknens fattigdom. Detta gjorde att Kalfs socken tillsammans med Håksviks, Mårdaklefs och Frölundas socken beslutade att ordna ett system med ambulerande undervisning, där en lärare turades om att undervisa i de olika socknarna, och Cornelius Rahmn fick i uppgift att hitta en lämplig lärare för uppdraget. Valet föll på Helena Larsdotter Westerlund mot bakgrund av den entusiasm hon visat för läraryrket, vilket sågs som en förutsättning för att klara en så omfattande uppgift.
I och med att Helena Larsdotter Westerlund saknade examen från ett lärarseminarium blev hon till en början anställd som provisorisk lärare. Problemet med att få henne examinerad låg närmast i att de folkskollärarseminarier som etablerats runt om i landet endast var öppna för män. Cornelius Rahmn skrev därför till Oscar I med en vädjan om att ge Helena Larsdotter Westerlund dispens för att vid Folkskoleseminariet i Göteborg avlägga examen. Av Cornelius Rahmns beskrivning av Helena Larsdotter Westerlunds undervisning framgick även att hon vid sidan om den ambulerande folkundervisningen höll söndagsskola i pastoratets kyrkor. Pastor Rahmns vädjan bifölls efter ett positivt utlåtande från domkapitlet i Göteborg och den 2 september 1846 kunde Helena Larsdotter Westerlund skrivas in vid Folkskollärarseminariet. Där behövde hon emellertid inte stanna längre än en månad innan hon med goda betyg utexaminerades som folkskollärare.
När Helena Larsdotter Westerlund väl fått sin examen och kunde tillträda som ordinarie lärare vidtog en hård kamp för att hon också skulle få den lön som folkskolestadgan föreskrev. Inledningsvis ville skolstyrelsen bara ge henne 250 riksdaler banco, vilket var 50 riksdaler mindre än vad stadgan angav. Efter en del diskussioner fick hon en lön som var 50 riksdaler högre än vad ett skoldistrikt enligt stadgan var tvungen att betala. Det visade sig emellertid inte helt lätt för Helena Larsdotter Westerlund att i praktiken få ut sin lön och det fanns i socknarna även en viss ovilja emot såväl skolan som henne personligen.
Vad gäller Helena Larsdotter Westerlunds fortsatta arbete som lärare fick hon leva ett minst sagt kringflackande liv. Under ett arbetsår flyttade hon mellan ett antal så kallade skolstationer inom skoldistriktet, där hon undervisade socknens barn under en kortare tid. Undervisningen följde vad som i folkskolestadgan beskrevs som ett slags minimikurs, vilken inkluderade läsning, skrivning och räkning, kristendomsundervisning samt kyrkosång. Endast ett fåtal barn undervisades också i geografi och historia. Denna åtskillnad gjordes genom att skolbarnen delades upp i olika grupper, vilka Helena Larsdotter Westerlund turades om att undervisa.
Vid slutet av 1850-talet började Helena Larsdotter Westerlund få svårt att upprätthålla sin tjänst på grund av orkeslöshet och sjukdom, vilket gjorde att delar av undervisningen fick ställas in. Detta reste frågan om hon skulle entledigas men i och med hennes berömvärda insatser genom åren ville skolstyrelsen ogärna fatta något beslut utan att Helena Larsdotter Westerlund getts möjlighet att själv yttra sig i frågan. I sitt svar till skolstyrelsen under sommaren 1860 accepterade hon ett entledigande under förutsättning att hon erhöll en pension om minst 150 riksdaler riksmynt. Hennes anhållan om pension accepterades emellertid inte av två av de socknar som ingick i skoldistriktet, vilket gjorde att hon fick fortsätta att tjänstgöra som lärare i skoldistriktet. Frågan fick dock sin lösning redan året därpå, då de aktuella socknarna gick med på att bidra till Helena Larsdotter Westerlunds pension, vilket gjorde att hon i november 1861 kunde lämna sin tjänst med en pension om 125 riksdaler riksmynt.
Helena Larsdotter Westerlunds liv är ett talande exempel på hur föreställningar om manliga och kvinnliga sysslor i samhället krockade med praxis i samband med skolväsendets utbyggnad i mitten av 1800-talet. Den närmare regleringen av folkundervisningen genom inrättandet av särskilda tjänster som folkskollärare för enbart män rimmade illa med det faktum att undervisning på många håll var en uppgift som sköttes av kvinnor. Det problem som denna ordning skapade fick sin lösning först i slutet av 1850-talet, då Oscar I beslutade att även kvinnor skulle få möjlighet att undervisas vid seminarier och beträda lärartjänster i folkskolan. Helena Larsdotter Westerlunds yrkesgärning kan därmed ses som en del i den omförhandling av synen på läraryrket som föregick etableringen av särskilda folkskollärarinneseminarier och tjänster som folkskollärarinna.
Efter sin pensionering bodde Helena Larsdotter Westerlund som inneboende hos systerdottern Christina och hennes man, som genom ekonomisk hjälp från Helena Larsdotter Westerlund kunnat köpa gården Skyarps Öfre i Håcksviks socken. Där bodde Helena Larsdotter Westerlund fram till november 1865, då hon dog i lungsot.
