Helga Henschen var en av Sveriges mest mångsidiga konstnärer – målare, skulptör, tecknare, författare och aktivist – verksam under andra hälften av 1900-talet.
Helga Henschen föddes 1917 och växte upp på Rosenvik på Djurgårdsslätten, dotter till professorn i patologi Folke Henschen och hans hustru Signe Henschen, som i sin tur var barn till bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel. I den självbiografiska Vägen till Rebella från 1981 skildras uppväxtmiljön med begåvade släktingar ur högborgerligheten som samsas med artister från Djurgårdsslättens cirkusliv och familjens somrar på deras ögrupp Mefjärd i Stockholms södra skärgård.
Efter studentexamen i Wallinska skolan bedrev Helga Henschen konststudier både i Florens strax före andra världskriget och vid Maj Brings och Otte Skölds målarskola i Stockholm. År 1940 kom hon in på målarlinjen vid Konstakademien i Stockholm som då leddes av Isaac Grünewald. I Åren med Peter från 1991 skildras den slitsamma dubbelförälskelse hon hade i två av akademikamraterna, ”kommunisten” Per-Olov Zennström och exilkonstnären Peter Weiss. År 1943 gifte hon sig med Peter Weiss och året efter föddes deras dotter Randi (senare Rebecca).
Små målade lerfigurer gav Helga Henschen hennes första konstnärliga genombrott. De gick enligt henne själv tillbaka på barndomens somrar och leran från sjöbottnen på Mefjärd. Från mitten av 1940-talet såldes de på Svenskt Tenn. Sin första separatutställning hade hon 1947 på Louise Hahnes konstsalong i Stockholm, dominerad av porträtthuvuden i polykrom terrakotta. Detta slags skulpturer blev något av hennes signatur och ett område där hon var relativt ensam i landet. Hennes figurer kännetecknas av humor och charm och intrycket av lekfullhet och folklore är påtagligt.
Tecknandet var till en början mest brödföda. Från mitten av 1940-talet hade Helga Henschen en halvtidsanställning i det så kallade tecknarrummet på Åhlén & Åkerlund, där hon kom i kontakt med professionella veckotidningsillustratörer som Gobi (Margit Uppenberg) och Gerd Miller. Själv började hon med att teckna till noveller i All världens berättare. Senare hade hon stående uppdrag som illustratör av artiklar och matspalter i tidskrifter som Vecko- Journalen och Husmodern och på 1950- och 1960-talet till ”Ekonomiska sidan” i Svenska Arbetsgivareföreningens tidskrift Industria. Mest bekant för den stora publiken är hon med de kongeniala teckningarna till Gröna visboken, först utkommen 1949 och följd av Gula visboken och Röda visboken.
Som författare debuterade Helga Henschen 1951 med Dårarna sjunger om natten: En resa till öar i Medelhavet. Boken kom som en av de första skildringarna från ett Europa efter kriget. Den var personlig, äventyrlig och illustrerad av henne själv och den fick stor uppmärksamhet. Tiden sammanföll med en revolution inom barnlitteraturen. År 1951 debuterade Helga Henschens kusin Britt G. Hallqvist som barnboksförfattare med den absurdistiska Rappens på Blåsopp, illustrerad av Helga Henschen. En plats i folksjälen av samma slag som med visböckerna fick hon med illustrationerna till Gösta Knutssons serieböcker om Tuff och Tuss.
Den stora satsningen för att föra fram Helga Henschens skulpturer kom med en utställning på Samlaren i Stockholm 1953, Polykrom skulptur. Där har lerfigurerna växt och viljan till form är framträdande. Motivkretsen är fortfarande barndomens och sagans, lekfullheten och fantasin finns kvar. Men intrycket är mäktigare. Här finns de stora och imposanta Svart prinsessa och Röd prinsessa och vid sidan av skulpturerna målningar och reliefer.
Äktenskapet med Peter Weiss upphörde i princip 1948 och från 1954 levde Helga Henschen med dottern Randi på Malmskillnadsgatan i Stockholm. År 1961 gifte hon sig med den Finlandsfödde kritikern, poeten och författaren Ralf Parland. Paret flyttade in i ett nybildat konstnärskollektiv i Turinge kyrkskola i Nykvarn dit också vännen sedan akademitiden Elsa Munktell och hennes make Ulv Kylberg hörde. Med Elsa Munktell och konstnären Ingegärd Torhamn ställde Helga Henschen den här perioden ut på Rudells expo och hon hade en separatutställning på Färg och Form.
Helga Henschen förknippas av många framför allt med sina pratbubblor. Ritgubbar och politiska satirteckningar var vid den här tiden en massivt manlig genre. Signaturer man tänkte på var MEM (Mats Erik Molander), EWK (Ewert Karlsson), Staffans Stollar (Staffan Lindén). Helga Henschen tog sig in köksvägen via sina illustrationer av matrecept i Husmodern. Alla de drag som kännetecknar hennes politiska bubblor finns redan där. Till en höstsoppa som i texten beskrivs som rik på näringsämnen ritar hon bilden av ett matbord med mannens trött hängande huvud på ena sidan och hustrun som skjuter fram soppskålen på den andra och pratbubblan: ”Tag lite soppa, Filip, – det innehåller så mycket ämnen.” Här är steget inte långt till den politiska bubblan, till exempel den där en orolig make vinkar av sin hustru på förstubron och säger: ”Var rädd om dej Gullan lilla – det blåser en sån otäck högervind i dag.”
Steget in i det politiska togs 1967. Som en ”hemkomst” såg Helga Henschen sitt möte med arbetarrörelsen och inträdet i socialdemokratin. Avgörande var en kurs på Bommersvik. Allt hon ville uttrycka tycktes finna sitt mål. ”Äntligen kunde jag använda mitt eget arbete, mina egna teckningar och pratbubblor i kampen”, skriver hon i den självbiografiska boken Vägen till Rebella. Helga Henschen blev arbetarrörelsens språkrör och idéspruta. I tidningar och tidskrifter, på affischer för rörelser som BRIS eller Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet, i broschyrer och politiska kampanjer, överallt mötte hennes fyndiga figurer. Till valrörelsen 1973 kom boken Min gröna dröm är röd ut med de första ansatserna till upprorsfiguren Rebella, flickan med den stora kepsen och det spretiga håret och sitt credo: ”Konst och politik hör ihop! Om jag inte ritade gubbar, så skulle inte en kotte bry sej om vad jag säjer.”
Också utställningarna färgades av den nya helhetssynen, de blev ”collage”, sammanställningar av texter, teckningar, skulpturer, fjädrar och föremål av allehanda slag. Första gången det skedde var i Helga Henschens avdelning på Svenska Konstnärinnors jubileumsutställning på Liljevalchs konsthall 1970, Samla ihop dina röda fjädrar. I än större format kom greppet igen i Kärleksbrev, del av en utställning på samma konsthall vintern 1972–1973.
Kriget i Vietnam upptog Helga Henschen. Hon var aktiv i Svenska kommittén för Vietnam. Hon ritade affischer och gjorde skulpturer och tillsammans med en delegation från kommittén besökte hon Nordvietnam och Laos 1974. Hemkommen väntade uppdraget att utforma tunnelbanestationen i Tensta, som bostadsområde ett av Sveriges mest mångkulturella. En ros till invandrarna blev titeln och från en av tvärväggarna flammar en rosa ros. På spårväggarna hänger emaljerade skyltar med ord för syskonskap på 19 språk och inne i grottan myllrar växter och djur – fåglar, lejon, hästar, rävar, mammut, ko och älg. Stationen invigdes 1975 och tre år senare kom Dafne, Helga Henschens två meter höga fontän i keramik i Lunagallerian i Södertälje.
År 1969 utkom Helga Henschens diktsamling Kom älva kom skälva kom häxa med teckningar av henne själv. Slutdikten kan läsas som en beskrivning av den väg som lett fram till hennes livsbejakande hållning och den hämtar material från hennes egna drömmar. I en avdelning i Vägen till Rebella återfinns många av drömmarna.
År 1976 flyttade Helga Henschen till Duvbo i Sundbyberg. I ateljén i trädgården fortsatte hon att måla och skulptera och hennes verk är rikligt företrädda på offentliga platser som sjukhus och föreningslokaler. En större samling finns på Sundbybergs bibliotek och i Europarådets byggnad i Bryssel står en stor skulptur gjord av Helga Henschen. I Duvbo tillkom nya böcker. Flygblad, Uppviglingar och Uppstudsingar blandar pratbubblor med bilder och dikter. Till barn riktar sig ABC-boken Från Assar till Örjan och Sagan om den konstiga soppan (tillsammans med Karin Olelind). Som en fortsättning på den självbiografiska Vägen till Rebella kan man se Åren med Peter och Kvinna, konstnär, alltid Rebella.
Helga Henschen dog i Sundbyberg 2002.
