Helga Hoving var en danskfödd skådespelare som under 1800-talet etablerade sig på olika teatrar i Sverige. Hon framträdde både som operasångare och på talscenen och hade en mångsidig talang, men ansågs bäst i käcka och glättiga roller.

Helga Hoving föddes i Christianshavn i Köpenhamn som Helga Theodora Petra Adamsen 1862, dotter till skådespelaren Niels Peter Adamsen och hans hustru Thora Emilia Kaltenbrunn. Fadern arbetade efter flytten till Sverige en tid som tobaksarbetare, medan dottern kämpade för att arbeta bort sin danska accent.

Helga Hoving började som sextonåring på Kungliga teaterns elevskola, från 1879 som ordinarie elev. Ett par år senare fick hon sitt första engagemang som skådespelare där, eller snarare som operasångare, då hon bland annat framträdde som Cherubin i Mozarts och da Pontes Figaros bröllop, Anna i Värmlänningarna och Papagena i Trollflöjten, stora och viktiga uppgifter med en viss bredd för en novis.

Även när hon 1883 började arbeta på Södra teatern i Stockholm fick hon möjlighet att visa sin mångsidighet, med övervikt åt det glättiga. Under somrarna uppträdde hon på Djurgårdsteatern, bland annat i en roll specialskriven för henne, den danska chansonettsångerskan Adamine Sörensen i lustspelet Gräsänklingar av Frans Hedberg. Som Hanna i hans Rospiggarne fick hon ta fram en allvarligare sida.

Helga Hoving återvände snart till de kungliga teatrarna, där hon hösten 1885 uppträdde i en dramatisk talroll som Richelieu i Richelieus första vapenbragd. Hon fortsatte sedan under tretton år att spela en rad stora roller såväl i den klassiska repertoaren som i den mer flyktiga: Orgons hustru Elmire i Tartuffe, den klipska tjänsteflickan Toinette i Den inbillade sjuke, Marianne i Mariannes nycker av Alfred de Musset, Nerissa i Köpmannen i Venedig och Emily i dansken Gustaf Esmanns Kära släkten. Hon hade stor framgång som skådespelaren Riquette i Meilhacs komedi Min kusin vid ett gästspel på Södra teatern 1891. Hon vann publiken ”genom sin bländande apparition, sitt täcka och behagliga spel” som hon enligt teaterhistorikern Johannes Svanberg nådde fram till genom naturlig talang och ihärdig förkovran.

Helga Hoving ingick 1884 ett kortvarigt äktenskap med operasångaren Axel Rundberg. Längre blev äktenskapet med läkaren Johannes Hoving som ingicks 1894. Därefter var hon kvar på scenen några år till och gav sin avskedsföreställning på Kungliga Dramatiska teatern 1898. Den innehöll Den inbillade sjuke, sagor av HC Andersen, lästa på danska, och en akt ur ett klassiskt indiskt drama.

Efter avslutad karriär följde Helga Hoving med sin make till Mariehamn och Helsingfors och därpå till New York och slutligen till Bad Nauheim, 1914, där han fortsatte sitt arbete som läkare. Därefter återvände de till Stockholm, där hon tillbringade sina sista år. Bland annat skrev hon då Teaterminnen och livsbilder från olika länder, som kom ut 1937.

Helga Hoving avled 1947 och ligger begraven på Norra begravningsplatsen i Solna.