Hildegard Björck var den andra kvinnliga studenten vid Uppsala universitet och den första kvinna som erhöll en akademisk examen i Sverige, en förberedande medikofilosofisk.
Hildegard Björck föddes 1847 i Bro socken, Värmland, som det tredje av fyra barn i ett välbeställt borgerligt hem. Fadern Carl Björck var lantmätare. Modern Anna Charlotta Roman dog 1851 när Hildegard Björck endast var fyra år gammal. Fadern gifte tre år senare om sig. Genom styvmodern Sofia Lovisa Hülphers fick Hildegard Björck en morbror i den framstående läkaren Herman Wilhelm Hülphers, vilket kom att få stor betydelse för henne.
Under uppväxten fick Hildegard Björck guvernantundervisning i hemmet. Efter att kvinnor 1870 erhållit rätten att avlägga studentexamen som privatister reste hon till Stockholm för att läsa in de ämnen som behövdes för att bli läkare. I januari 1873 skrev hon in sig vid Uppsala universitet, vilket uppmärksammades i svensk press. Dagens Nyheter tillkännagav den 11 mars 1873 att vårterminens studentkatalog rymde två kvinnliga studenter: Hildegard Björck och Betty Pettersson.
Hildegard Björck valde studiebana mot bakgrund av tre starka intressen – filosofi, naturvetenskap och prostitutionsfrågan. Det fanns flera goda skäl för henne att välja medicin framför filosofi, vilket hon i stället läste inom ramen för den obligatoriska förberedande medikofilosofiska examen. Genom Herman Wilhelm Hülphers fick hon kontakter med inflytelserika läkare. Beträffande studier, tjänstgöring och inkomst tycktes den medicinska vägen då stå helt öppen för kvinnor. Det skulle senare visa sig att i praktiken var det inte så. En lång kamp för lika rättigheter och möjligheter krävdes av följande generationers kvinnor.
I samband med studiestarten tilldelades Hildegard Björck ekonomiskt stöd genom en stipendiefond för medicine studerande kvinnor som systrarna Hedvig Hierta och Anna Hierta-Retzius inrättade i februari 1873. Den gemensamma vännen Eva Fryxell hade presenterat Hildegard Björck för systrarna och fonden skapades sannolikt med henne i åtanke. Hon innehade stipendiet mellan 1874 och 1881, under det sista läsåret delat med Karolina Widerström. Hildegard Björck och Anna Hierta-Retzius blev nära vänner. De båda förenades i ett engagemang i köns- och sexualmoraliska frågor. Anna Hierta-Retzius presenterade även Hildegard Björck för Ellen Key.
Hildegard Björcks studier fortsatte att uppmärksammas i samtida press. När hon hade genomgått den obligatoriska förberedande medikofilosofiska examen i maj 1874 var det första gången en kvinna avlade en akademisk examen i Sverige. Hon blev också Sveriges första kvinnliga medicine kandidat i maj 1879. Senare flyttade hon till Lund och blev i april 1880 den första kvinnliga studenten vid Lunds universitet, närmast åtföljd av Hedda Andersson som skrevs in i september samma år. Den hörselnedsättning som Hildegard Björck hade ådragit sig på grund av en sjukdom i vuxen ålder medförde dock att hon tvingades avbryta studierna strax innan planerad examen. Det faktum att hon inte tog examen torde vara en anledning till att hon länge negligerats i historieskrivningen. Hon praktiserade emellertid som medicine kandidat och läkarassistent till 1892 eller 1893; därefter som sjukvårdarinna.
För eftervärlden har Hildegard Björck bland annat blivit ihågkommen genom Ellen Fries dagboksanteckningar och brev. Beskrivningarna säger nog mer om skribenten själv än om föremålet för dem, men intressant är bland annat en skildrad ryktesflora runt Hildegard Björck. Ellen Fries var påtagligt oroad av henne; hon undvek henne under tre terminer. Det var en lång tidsperiod i akademiska kretsar där stadens fåtaliga kvinnliga studenter rönte stor uppmärksamhet. Tillsammans med kamraten Hedvig Bergius besökte slutligen Ellen Fries Hildegard Björck 1878. Hennes beskrivningar av sina reaktioner på mötet ger en bild av förväntningarna på Hildegard Björck och hur hon kunde skildras i ett manligt akademiskt Uppsala: som en fanatisk prostitutionsmotståndare som ville bli läkare enbart för att arbeta mot prostitutionen. Vid mötet gav Hildegard Björck dessutom chockerande beskrivningar av anatomisalarna och de manliga studenternas leverne. För studie- och sinnesrons skull bestämde sig Ellen Fries och Hedvig Bergius för att inte träffa Hildegard Björck mer innan de gick upp för examen. Prostitutionsfrågan och kampen mot den reglementerade prostitutionen skulle senare engagera flera kvinnliga medicine studerande och läkare, men det berodde troligen inte på något direkt inflytande från Hildegard Björck. Karolina Widerström påbörjade sina studier under Hildegard Björcks sista termin i Uppsala, men trots att även hon senare var aktiv i prostitutionsfrågan hade de ingen närmare beröring med varandra.
Hildegard Björck avbröt sjukhustjänstgöringen i förtid och skälet var att hon höll på att förlora hörseln. Hon lämnade Uppsala för Köpenhamn och därefter Lund. I Köpenhamn hade hon både läkarkontakter, anhöriga och vänner. Genom morbrodern hade hon troligen även kontakter i Lund. Här inkvarterades hon hos professorsfamiljen Naumann. Carl Fredrik Naumann tillhörde samma läkargeneration som Herman Wilhelm Hülphers och han kom att fungera som en viktig allierad till Hildegard Björck. I omgångar praktiserade och assisterade hon dem båda, i Stockholm respektive Lund. Carl Fredrik Naumann ska ha uppskattat hennes skicklighet som kirurg.
Under tiden som Hildegard Björck var verksam i Köpenhamn fördjupade hon sig i öron-, näs- och halssjukdomar. Någon gång under denna period kom den svenska diplomatdottern Julie Ewerlöf till henne för problem med öronen. Deras kontakt fördjupades och ledde till en privat relation. De bosatte sig 1904 i Lausanne i Schweiz där de tillsammans tillbringade återstoden av Hildegard Björcks liv.
Hildegard Björck avled år 1920 i Lausanne. År 1928 begravdes hon i brodern Rudolf Leonard Björcks familjegrav som finns på Skogskyrkogården i Stockholm. Hennes namn är dock ej utsatt på gravstenen.
