Hulda Flood var agitator, socialdemokratisk politiker och partisekreterare. Hon hade stor betydelse för organiseringen av kvinnor inom den svenska arbetarrörelsen.
Hulda Flood föddes 1886. Hennes enkla uppväxtförhållanden torde ha format hennes politiska medvetenhet. Föräldrahemmet var ett litet torp i värmländska socknen Eda och hon var bara sex år gammal när hennes mor dog i lungsot 1892. Trots fina folkskolebetyg var vidare utbildning inte att tänka på, däremot att arbeta som piga, vilket var den naturliga gången för landsbygdens egendomslösa döttrar kring sekelskiftet 1900. Arbetet på den bondgård dit hon kom var hårt och hon influerades och inspirerades, enligt egen senare utsago, av en arbetskamrats socialistiska agitation. Hennes egna försök till politisk opposition ska dock inte ha tagits på särskilt stort allvar av hennes arbetsgivare, eftersom det enbart var hennes kamrat, drängen, som fick sparken – en erfarenhet som hon sedan fogade in som avgörande i sin livsberättelse.
Efter arbetet på den värmländska landsbygden flyttade Hulda Flood till Karlstad för att gå i skrädderilära. Det socialistiska intresset växte och hon blev medlem i Socialdemokratiska ungdomsförbundet, tillika engagerad i facket, Arbetarnas bildningsförbund (ABF) och Verdandi. Kring år 1915, mitt under brinnande världskrig och dyrtid, började hon själv att hålla politiska tal. Vid samma tid gifte hon sig med sin kamrat i såväl agitationen som skräddaryrket, Oscar Flood. I Karlstad deltog hon även i skapandet av ett kvinnodistrikt inom Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) och blev föregångare som kvinnlig stadsfullmäktigeledamot 1914–1922.
I början av 1920-talet slog sig makarna Flood ner i Uppsala, där Oscar Flood köpt ett eget skrädderi. Hulda Flood fortsatte sitt engagemang i den lokala socialdemokratiska kvinnorörelsen, men hela tillvaron ställdes på ända när maken 1924 plötsligt dog i bukhinneinflammation. Hon valde då att lämna Uppsala för Stockholm. Åren som skräddare var också definitivt slut; från och med 1925 var hon anställd av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (SSKF) som agitator och expeditionsförare. Men även under 1920-talet måste hon stundtals dryga ut inkomsten genom städarbeten och skrivande i mindre skala, eftersom lönen var låg och agitationen kunde innebära personliga omkostnader.
Hulda Flood var en god organisatör, trägen och pålitlig, men också socialt kompetent med en omvittnad mjukhet, charm och humor. Att döma av brevväxlingen med kvinnorna ute i landets socialdemokratiska föreningar och de många hyllningsdikter som förärades henne var relationen ofta vänskapligt innerlig. Dessa kompetenser togs tillvara av SAP som året efter det så kallade kosackvalet 1928, då socialdemokraterna samarbetade med kommunisterna, inrättade ytterligare en partisekreterarpost med uppgift att värva fler arbetarkvinnor till socialdemokratin – ett uppdrag som Hulda Flood kom att inneha vid sidan av olika manliga kollegor till sin pension 1948.
Jämte arbetet som partisekreterare fortsatte Hulda Flood engagemanget i SSKF som ledamot i förbundsstyrelsen, riksstudieledare och sedan studieråd. Hon var emellertid ingen kvinnosakskvinna om man med ordet menar att kvinnan ska emanciperas för sin egen skull. Snarare såg hon arbetarkvinnorna, i kraft av sin närhet till samhällets små och utsatta, som mer empatiska och mänskliga och därför bäst lämpade att lyfta samhället till en nivå av humanitär anständighet och jämlikhet. Jämlikhetskamp och kvinnokamp var för henne två sidor av samma mynt och i utbildningen av kvinnorna fanns nyckeln till framgång. Utan att det i sig behövde vara en motsättning blev Hulda Flood i sin könsuppfattning med tiden alltmer likhetsfeministisk, inte minst under inverkan av Fogelstadsgruppen, den tyska psykiatrikern Olga Knopf och den sydafrikanska författaren Olive Schreiner. På så vis var hon ur fas med samtiden. I sin tro på vikten av att kvinnorna tog klivet ut i yrkes- och samhällslivet stötte hon under 1940-talet på motstånd, både från husmorsinriktade kvinnor inom SSKF och från Per Albin Hanssons regim som var långt ifrån kvinnopolitiskt radikal. I ett läge av djupgående konflikter kring såväl organisation som ideologisk inriktning, valde hon till slut att bryta med kvinnoförbundet 1944.
Hulda Flood bar livet igenom på ett komplex för sin brist på formell utbildning. Det fick henne att stå tillbaka för de kvinnor inom socialdemokratin som tack vare sin klassbakgrund nådde högre i partihierarkin, såsom Alva Myrdal eller Karin Kock. Trots detta tog hon sig långt genom egna studier och resor runt om i världen för partiets räkning, varigenom hon skaffade sig många vänner och beundrare. Hon var också en flitig skribent, bland annat i tidskriften Morgonbris. Därtill var hon författare till den första stora historiken över SSKF, Den socialdemokratiska kvinnorörelsen i Sverige, 1939, till biografin Agda Östlund: Pionjär i genombrottstid, 1954, och till småskrifter som Ett nytt kvinnoideal, 1933, samt Kvinnor och män, vad hindrar jämlikheten?, 1944.
Den intellektuella sidan hos Hulda Flood kombinerades dock med en teosofiskt anstruken svärmisk idealism. Hennes dagboksanteckningar avslöjar ett intensivt känsloliv, utmärkt av självtvivel, djup besvikelse över uteblivna framgångar i det politiska arbetet, ensamhet och depression. De konflikter hon var inblandad i under senare delen av sin karriär tycks ha gjort att hon orättfärdigt raderades ur såväl SSKF:s som SAP:s egen historieskrivning. Hulda Flood förtjänar dock att lyftas fram både som en pionjär i sin ideologiska grundsyn på arbetarklassens kvinnor och för det enorma organisations- och folkbildningsarbete hon bedrev bland desamma under 1900-talets första hälft.
Hulda Flood avled 1968 och är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm. Ulrika Holgersson
