Ida Brander var skådespelare på Kungliga Teatern i Stockholm och på Svenska Teatern i Helsingfors.

Ida Brander föddes 1857. År 1865 blev hon elev vid Kungliga Teaterns balettskola och 1872 aktriselev vid Kungliga Teaterns elevskola i Stockholm. Den 11 april 1874 fick hon debutera som ingenyn Monie i Engelsmän i Indien och i maj samma år som Anaïs i Debutanten och hennes far. Därefter fick hon aktriskontrakt och utförde hösten 1876 titelrollen i operan Den stumma samt Lelia i komedin Sullivan. Mellan 1875–1877 var hon engagerad vid Kungliga Teatern i Stockholm.

För att få möjlighet att utvecklas genom fler och större roller sökte sig Ida Brander 1877 till Svenska Teatern i Helsingfors på rekommendation av den svenske skådespelaren Gustaf Fredrikson. Redan under första året i Helsingfors väckte hon publikens intresse genom sin tolkning av Anna Ivanovna i Familjen Danicheff av Peter Newsky samt Hjördis i Kämparne på Helgoland, som var hennes första tolkning av en roll av Henrik Ibsen. Under säsongen 1878–1879 var hon tillbaka i Stockholm och engagerad på Nya teatern (sedermera Svenska teatern). Då hon inte fick så många roller som hon hade hoppats på återvände hon redan 1879 till Svenska Teatern i Helsingfors där hon stannade till 1907.

År 1885 gifte hon sig med Ernst Brander som också var skådespelare vid Svenska Teatern i Helsingfors. I samband med giftermålet tog hon makens efternamn. Som bröllopsrecett spelade det populära paret Kämparne på Helgoland. Ernst Brander dog dock redan 1894. Mellan 1907–1910 var Ida Brander återigen engagerad vid Svenska teatern i Stockholm, men återkom till Svenska Teatern i Helsingfors 1910–1916. Efter ett uppehåll återvände hon till teatern en tredje gång 1922 och stannade då kvar till dess hon slutligen lämnade scenen. På denna scen gestaltade hon mellan 400 och 500 roller och för den finlandssvenska teatern ansågs hon ha haft samma betydelse som stjärnskådespelaren Ida Aalberg hade för den finska teatern.

Ida Brander ansågs vara mångsidig som skådespelare, men särskilt framstående i tragiska roller. Hon utförde många uppmärksammade rolltolkningar i en rad stora dramatiska roller som rönte framgång både hos publiken och hos kritikerna, såsom i Regina von Emmeritz av Zacharias Topelius, i Sylvi av Minna Canth, som Magda i Hermann Sudermanns Ära samt i titelrollerna i Bjørnstjerne Bjørnsons Leonarda och Maria Stuart. Utmärkande är att hon kunde vandra mellan genrer. Hon spelade med framgång roller i franska boulevarddramer som exempelvis drottning Anna i Eugène Scribes Ett glas vatten, Fabienne Lecoulteux i Thermidor och grevinnan Zieka i Dora av Victorien Sardou. Trots att hon inte ansågs vara typen för en femme fatale, imponerade hon med sin intensiva spelstil både som Marguerte Gautier i Kameliadamen och Suzanne d’Ange i Falska juveler av Alexandre Dumas d.y. Ida Brander gjorde också roller i klassiker av Shakespeare som Hermione i En vintersaga och Lady Macbeth i Macbeth. Hon rönte också stor framgång i mer naturalistiska dramer av Henrik Ibsen, som titelrollen i Fru Inger till Östråt och Lona Hessel i Samhällets pelare. I titelrollen Hedda Gabler framhöll Ida Brander karaktärens neurotiska läggning i kombination med hennes koketterande. Även hennes fru Alving i Ibsens Gengångare beundrades. Genom sina många och framgångsrika Ibsentolkningar var Ida Brander viktig för att sprida och popularisera den norska dramatikern i Finland och i viss mån även i Ryssland där hon gästspelade. Hon gjorde även turnéer och gästspel i Sverige som medlem av August Arppes teatersällskap.

Ida Branders röst ansågs som vacker och uttrycksfull med klar diktion och hon beundrades för sin deklamation. Hennes spelstil var intensiv med en expressiv kraft som var mer intuitiv än intellektuell. Trots sitt temperament förmedlade hennes rolltolkningar alltid en sympatisk värme och mänsklighet. Ida Branders utseende och figur bedömdes, enligt tidens teatertradition, särskilt passa för dramatiska och tragiska uppgifter. Hon använde sina armar graciöst och hade en plastik som gav publiken erinringar om den svenska stjärnskådespelaren Elise Hwasser som stod på höjdpunkten av sin karriär från mitten av 1860-talet till början av 1880-talet. Ida Brander ansågs kunna inspirera sina medspelare till nya höjder.

Efter sekelskiftet 1900 övergick Ida Brander alltmer till att spela äldre kvinnor som exempelvis Moderns roll i Strindbergs Pelikanen. Senare spelade hon allt oftare de så kallade mère noble-rollerna, som var vanliga framför allt i tidens franska dramatik och utmärktes för sin vishet, mänsklighet och stundtals dräpande rättframhet. I dessa roller kunde hon använda sin varma humor, som exempelvis i rollen som bergsrådinnan Fristedt i Selma Lagerlöfs Dunungen. Under hela sin karriär fortsatte Ida Brander att utvecklas som skådespelare. Efter att hon fyllt 60 år betraktades hon som bättre än någonsin.

Under 1920-talet medverkade Ida Brander i några stumfilmer både i Finland och i Sverige. I Finland spelade hon i Rakkauden kaikkivalta – Amor omnia, 1922, och Rautakylän vanha parooni, 1923. I Sverige spelade hon Skolmästare Holms fru i Ingmarsarvet, 1925, och i uppföljningsfilmen Till Österland, 1926, efter Selma Lagerlöfs Jerusalemsvit i regi av Gustaf Molander.

Hösten 1927 fyllde Ida Brander 70 år och firades med en festföreställning på Svenska Teatern i Helsingfors. Sällskap där man har tråkigt av Edouard Pailleron uppfördes och Ida Brander gestaltade den visa hertiginnan de Réville som var en av hennes mest populära rolltolkningar i mère noble-facket. År 1931 lämnade hon definitivt scenen. Hon fick då en plats på Höstsol, som var ett ålderdomshem för skådespelare i Sverige. Ida Brander var ledsen att behöva lämna Finland som hon älskade. Det behövde hon inte heller göra. Hon dog i maj 1931, innan flytten genomfördes, och ligger begravd i Helsingfors.