Ida Gawell-Blumenthal, mer känd som Delsbostintan, var en svensk historieberättare, underhållare, hembygdsvårdare, vissångare och folkmusiker.
Ida Gawell-Blumenthal föddes 1869 i Arbrå. Fadern Jonas Gawell var kyrkoherde men avled när Ida var tolv år. Modern Sophie Gawell flyttade med barnen till Gävle, där Ida Gawell-Blumenthal fick börja i Själanderska flickskolan. När hon skulle konfirmeras av sin svåger, komministern Carl Måhlén i Delsbo, återvände hon till Hälsingland och stannade ett helt år. Under tiden sög hon i sig hälsingekulturens alla uttryck på samma sätt som hon gjort när hon som barn hörde fäbodpigan Anna-Moras berättelser om verkliga och inbillade varelser, eller när Gummens-Hans från fattighuset gick runt i gårdarna och spelade på sitt psalmodikon.
Tillbaka i Gävle fick Ida Gawell-Blumenthal anställning som skrivbiträde på tidningen Norrlands-Posten. Under den tiden fick hon uppleva tragedin att hennes bror Albert, som var länsman i Alfta blev skjuten till döds 1892 i samband med att han ingrep mot en lönnkrog i byn Mossbo. Dådet väckte stor uppmärksamhet och en av gärningsmännen – dock inte skytten – dömdes till döden och avrättades på fängelset i Gävle.
En viktig förändring i Ida Gawell-Blumenthals liv kom vintern 1895 när det ordnades basar i Gävle stadshus. På hennes förslag inredde man en Delsbostuga med kaffeservering där fyra hälsingar tog emot. Det var matmor Ingre-Mora, pigan Brita, som spelades av Ida Gawell- Blumenthal själv, lillpigan Margret och drängen Pelle. Succén blev enorm.
Nordiska museets och Skansens grundare Artur Hazelius hörde talas om framgångarna och frågade om inte Ida Gawell-Blumenthal och hennes vänner kunde komma till Stockholm och uppträda på Skansens vårfest. Ida Gawell-Blumenthal tog huvudstaden med storm, när hon klädd i Delsbodräkt, kopplade på sitt hälsingemål, drog roliga historier och varvade med visor. Från och med nu var hon Delsbostintan och blev med sin slagfärdighet och sitt landsmål en Skansen-legend. Hon kom senare att framträda i Bollnässtugan, som flyttats till Skansen 1892, och hon var en av de många som bidrog till att Delsbogården kunde uppföras och invigas 1940.
År 1895 flyttade Ida Gawell-Blumenthal till Stockholm, där hon följde undervisningen på Tekniska skolan (numera Konstfack) 1895–1898 för att förverkliga drömmen om att bli skulptör. Samtidigt skrev hon berättelser till Albert Engströms skämttidning Strix. Hon blev också alltmer efterfrågad som underhållare och var bland annat engagerad vid den stora Stockholmsutställningen 1897.
År 1898 gifte sig Ida Gawell-Blumenthal med läkaren Moritz Blumenthal och inom loppet av tio år födde hon sex barn. Det hindrade henne inte från att turnera i Sverige och grannländerna och vid två tillfällen, 1908 och 1925, gjorde hon en rad bejublade framträdanden i USA:s svenskbygder. Från 1926 var hon också en flitig gäst i radio där ett återkommande program under tio år var Luciakväll hos Stintan.
Ida Gawell-Blumenthal var mycket musikalisk och räddade en rad folkliga melodier undan glömskan. Hon spelade låtar på en spilåpipa som hon fått i gåva av konstnären Anders Zorn som målade hennes porträtt 1906. Två år senare deltog hon i den första Delsbostämman. Kompositören Kurt Atterberg upptecknade senare visor efter Delsbostintan som han använde i sin balett De fåvitska jungfrurna.
Förutom Gamla danslåtar från Hälsingland, 1898, och andra häften med visor och låtar berättade Ida Gawell-Blumenthal om sina resor, sin barndom och om forna tiders Hälsingland i en rad böcker med titlar som Stintans Amerikafärd, 1908, Från hembygd och färdvägar, 1913, praktverket Delsbo, 1915, och Hälsingehistorier, 1945. Hon medverkade med en självbiografisk serie i tidningen Idun 1931 och 1932.
Mer udda är kanske Ida Gawell-Blumenthals insatser som filmstjärna. Redan på stumfilmstiden hade hon stora roller i flera svenska produktioner, bland annat i Victor Sjöströms Eld ombord, 1923, och i Fänrik Ståls sägner, 1926, där hon spelade Lotta Svärd. Hon medverkade också i flera reklamfilmer.
Ida Gawell-Blumenthal avled den 14 maj 1953.Hon hade då sedan 1939 varit bosatt på Norr Mälarstrand. Hon begravdes på Arbrå Kyrkogård i Bollnäs. Vid 50-årsminnet av hennes bortgång, 2003, restes en staty på torget i Delsbo som tack för hennes insatser för Dellenbygden. Varje sommar hålls sedan dess Delsbostintans dag till hennes ära.
