Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Ida Göthilda Nilsson

1840-02-071920-12-24

Konstnär, skulptör, självlärd arkeolog och folkminnesdokumentör

Ida Nilsson var skulptör. Hon gjorde också insatser för att samla in allmoge-ordspråk och ”ordstäf” från Skåne omkring sekelskiftet 1900.

Ida Nilsson föddes den 7 februari 1840 och växte upp vid hörnet av Klostergatan – Stora Gråbrödragatan i Lund. Hennes föräldrar var Sven Nilsson, prästvigd och verksam som fornforskare och professor i zoologi vid universitetet i Lund, och Elisabeth Cecilia Berg.

Ida Nilsson var yngst av sex syskon och den stora åldersskillnaden mellan den äldsta och yngsta i syskonskaran, nästan 15 år, medförde att de äldre syskonen redan lämnat barndomshemmet under hennes ungdomstid. Hon blev kvar i föräldrahemmet med mor, far och moster och hon skulle kunna uppfattas som en ”hemmadotter”, som levde för att vara föräldrarnas stöd. Så var det emellertid inte. Professorshemmet gästades av nationella och internationella lärda och här utbyttes tankar och nya forskningsrön. I ett opublicerat manuskript skildrar Ida Nilsson sin och syskonens uppväxt. Här framgår hur föräldrarna bemödade sig om att barnen skulle ges möjlighet att utveckla sina intressen och talanger.

Ida Nilssons utbildning skedde till en början i hemmet av hennes 12 år äldre syster Thora. I barndomsminnena nämns skolan i Lund och det står klart att hon fick privatundervisning i franska, engelska, ritning och musik. Föräldrarnas uttalade målsättning att främja barnens språkkunskaper ledde till att hemmet ofta besöktes av utländska middagsgäster. Likaså stod hemmet varje söndag öppet för yngre akademiker, ofta söner till faderns studiekamrater samt kollegor och andra bekanta som besökte Lund. Med vår tids terminologi skulle man kunna säga att man förvaltade ett socialt och kulturellt kapital, bland annat genom ett brett nätverksbyggande. Somrarna tillbringades på prästgården i Nöbbelöv, som ingick i den prästvigde Sven Nilssons prebendepastorat. I barndomsskildringen beskrivs vistelserna där som idylliska. Syskonen fick där möjlighet att komma i kontakt med barnen i byarna runt omkring. Detta kan ha bidragit till Ida Nilssons intresse att på äldre dagar samla in och systematisera gamla skånska ordstäv. Hon fick en uppfostran enligt den bildningsgång som var avpassad för flickor. Universitetet var stängt för henne men hon kunde via andra vägar få en specialisering mot några inriktningar: arkeologi och konst.

Påvel Nicklasson har i olika texter diskuterat flera kvinnor som under 1800-talets sista hälft kom i kontakt med arkeologi utan att ha fått den formella möjligheten att träda in i disciplinen. Genom informellt insamlingsarbete, dokumentation, någon gång utgrävningar, recensioner och referat av facklitteratur kunde de delta i det arkeologiska samtalet. Till dessa pionjärkvinnor räknar Nicklasson också Ida Nilsson. Hennes väg in i ämnet gick genom fadern. Framför allt var hon hans resesällskap och i det närmaste assistent, när han besökte museisamlingar, fornlämningar och konferenser. 1800-talets sista hälft och tiden fram till första världskriget var de vetenskapliga kongressernas storhetstid och Ida Nilsson följde med sin far på ett tiotal konferensresor till England, Irland, Tyskland, Frankrike och Danmark.

Allt detta gjorde Ida Nilsson till en berest ung dam och eftersom hon också ansågs vara en stor skönhet blev hon en uppskattad person i sällskapslivet. En person som kom att få stor betydelse för henne var Fredrika Bremer som hon träffade under en period då hon och hennes familj bodde i Stockholm. Den då 21-åriga Ida Nilsson blev en del av Fredrika Bremers umgängeskrets och fick delta i det sociala och kulturella liv som fördes i Bremers salong. De två kvinnorna träffades ofta under vinterhalvåren till dess Fredrika Bremer oväntat gick bort 1865.

Fredrika Bremer, som gärna umgicks med ungdomar, uppskattade Ida Nilssons spontanitet, rörliga intellekt och glada, otvungna sätt. Hon kallade ofta henne för sitt lilla Trollsmör. Ida Nilsson i sin tur beundrade Fredrika Bremer. Troligen inspirerade Bremer henne till att behålla det mått av självständighet hon hade som kompetent assistent åt sin far och hon tackade aldrig ja till anbud om giftermål.

Under 1870-talet utvecklade Ida Nilsson ett nytt intresse. Vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn följde hon utbildningen i skulptur hos professor Jens Adolf Jerichau. Källorna från denna tid är sparsamma men det står klart att Ida Nilsson fick träning i att utföra gipsmodeller. I ett brev från hennes goda vän, den tyska arkeologen Johanna Mestorf vid museet i Kiel, daterat i januari 1873, tackar Johanna Mestorf för en skulpturgrupp med klassiskt motiv som Ida Nilsson skickat som gåva. Vidare kommenterar Johanna Mestorf också Ida Nilssons upplysning att hon arbetar med en byst av sin far, en skulptur som Johanna Mestorf gärna skulle vilja beställa till museet i Kiel. Ida Nilsson och Johanna Mestorf blev varandras vänner och kollegiala stöd. De få brev som finns antyder att de kunde tjäna som stöttande bollplank åt varandra. Johanna Mestorf diskuterar Ida Nilssons skulpturarbete och frågar om hennes framtidsplaner. Hon anförtror vidare Ida Nilsson hur hon ser på sina egna möjligheter att få en mer framskjuten position vid museet.

Det finns få kända skulpturer kvar av Ida Nilsson. Förutom den tidigare nämnda bysten av hennes far finns en byst av goda vännen Anna Hierta-Retzius. En skulpturbyst av Fredrika Bremer finns nämnd i litteraturen och en medaljong av densamma finns på Kalmar läns museum.

Omkring sekelskiftet 1900 började Ida Nilsson att samla in allmoge-ordspråk och ”ordstäf” från Skåne. Samtliga informanter var kvinnor som arbetade i Ida Nilssons eget hushåll. Hon ordnade och klassificerade ordspråken i bokstavsordning i grupper med däggdjur, fåglar, amfibier och insekter. Dessutom angavs socken eller härad. Det här skulle kunna ses som ett exempel på en situerad kunskap, där Ida Nilsson använde sina dubbla positioner. Hennes kännedom alltsedan barndomen om skånsk allmoge gjorde att hon förstod att de kvinnor som arbetade hos henne var traditionsbärare av en ordskatt som behövde dokumenteras. Hennes vana vid vetenskaplig systematisering gjorde att ordstäven organiserades för att underlätta jämförelser till innehåll och region. Hennes beslut att samla materialet ”där hon stod” visar att också hemmet, i det här fallet ett kök och ett bibliotek på Klostergatan i Lund, kunde vara en plats där kunskap skapades.

Ida Nilsson dog på julafton 1920. Hon är jordfäst i familjegraven på Östra kyrkogården i Lund.


Elisabeth Arwill-Nordbladh



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Ida Göthilda Nilsson, www.skbl.se/sv/artikel/IdaNilsson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Elisabeth Arwill-Nordbladh), hämtad 2018-12-11.




Övriga namn

    Pseudonym: Göthilda


Familjeförhållanden

Civilstånd: Ogift
  • Mor: Elisabeth Cecilia Berg
  • Far: Sven Nilsson
  • Bror: Nils Johannes Nilsson
fler...


Utbildning

  • Privatundervisning i hemmet, Lund: Hemundervisning av systern Thora
  • Flickskola, Lund: Även privatundervisning i teckning, musik och franska
  • Yrkesutbildning, Köpenhamn, Danmark: Utbildning till skulptör, Det Konglige Danske Kunstakademiet


Verksamhet

  • Ideellt arbete: Assistent och ressällskap åt fadern
  • Yrke: Författare, poet
  • Yrke: Skulptör, gipsmodellör
  • Ideellt arbete: Insamling, uppteckning och klassifikation av bl a folkliga talesätt och beskrivning av mynt


Kontakter

  • Mentor: Fredrika Bremer
  • Mentor: Jens Adolf Jerichau
  • Vän: Johanna Mestorf
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Lund
  • Lund
  • Nöbbelöv
fler...


Källor

Opublicerad källa
  • Artikelförfattarens samtal med Axel Moberg, ättling till Sven Nilsson

Litteratur


Vidare referenser