Inga Bagge var skulptör och målare, och en pionjär i det konstnärliga arbetet med nya material. Med sin förbehållslösa användning av ”nya” material bidrog hon till att vidga konstfältet och tänja på gränsen mellan tradition och experiment — till inspiration för sin samtid och en yngre generation.
Inga Bagge föddes 1916 i Stockholm. Fadern var ingenjör och uppfinnare. Modern skötte hem och barn men dog tidigt. Familjen var från 1926 bosatt i Linköping. Efter åttaårig flickskola studerade hon konst för Leoo Verde på ABF:s målarskola. Verde betydde mycket för hennes utveckling och fortsatta studier. Hennes tidiga koppling till Östergötland ledde till livslång kontakt med Östgöta Konstförening, i vars jurybedömda utställningar hon deltog regelbundet åren 1957—1984.
Från 1935 var Inga Bagge bosatt i Stockholm. År 1940 gifte hon sig med Bengt Folkesson Ahlbom, med vilken hon samma år fick dottern Ingela. I samband med giftermålet och födseln av dottern gjorde hon ett uppehåll i sina konststudier, och tog upp dessa igen först 1949.
Under åren 1951—1957 var Inga Bagge elev vid Kungliga Konsthögskolan tillsammans med bland annat Jörgen Fogelqvist, Pär Andersson och Tom Krestesen. Bror Hjorth och Sven X:et Erixson var hennes lärare. Skulpterandet vid denna tid präglades av stark formkänsla med insikt i formgrammatik och formbygge, vilket var lärdomar från Hjorth. Senare talade hon om att ”bygga”. Hon betonade ledorden lod, våg och atompunkter som osynliga fästen utifrån vilka den stora universella rörelsen utgår och återvänder till i ett konstverk. Insikten om en inre kärna, konstverkets resning, kommer säkert från hennes trägna arbete för Hjorth. Det är också det som gav Inga Bagge den stabila grund som hennes konst vilar på. Att hennes båda lärare uppskattade eleven mycket ”och gillade hennes nerviga och sensibla sätt att arbeta” framgår av Margareta Hjorths bok Närbild av Bror, 1978. I samband med Hjorths död 1968 skapade Inga Bagge ett av sina främsta textila verk, den rent serena applikationen Hommage à Bror Hjorth.
Inga Bagge skulpterade redan under akademitiden med oväntade element, som att låta våta trasor torka in på gipserna och bli del av verken. En guldbemålad gipsskulptur av en sittande kvinna med nedböjt huvud kunde få en spegel i knät, kjol och hatt av rosa nät i mjukplast. Allvar och komik — en hejdlös rörande upplevelse. Hennes omisskännliga lek är träffsäker och okränkbar. Debututställningen ägde rum 1958 i Galleri Burén. Ulf Linde tog intryck av paradoxerna och skrev, att ”... hennes Marcel Aymeska följe av burleska kroppar har samtidigt fina skulpturala kvaliteter. Deras uttrycksfullhet kommer inte bara från de vilda arrangemangen, utan också från en inre kärna av enkla formsammanhang ...” Linde fortsatte att följa henne och kurerade 1998 minnesutställningen på Thielska galleriet.
Av mycket stor betydelse för Inga Bagges konstnärliga utveckling blev mötet 1963 med Marcel Duchamps konst på Galleri Burén i Stockholm. Hon har berättat om vilken ”vansinnig befrielse” det innebar. I ett slag insåg hon att det bärande och burna, lod och våg, kunde bestå av vad som helst! Hon byggde nu bokstavligt skulpturen Såsom jag flyger, titta en spegel av så kallade futtstolar för byggnadsarbetare, hönsnät, handskar från Karlbergsbaler, italienska silkestrumpor, cykellås, durkslag, plastblommor, gamla balskor och stövlar i idel cirklar och kvadrater. Där och då var det slut med skulpturens bara armar, ben och bröst. ”Jag försökte skapa ett stycke liv som svarade ja inom mig själv” kommenterade hon. Hon var nu fullkomligt fri i konstnärskapets utveckling. Skulpturerna från denna tid, med eller utan beklädnad, hör till hennes betydande verk och finns i offentliga miljöer, museer och i privata samlingar.
Inga Bagges arbetsprocesser var tvärt emot vad man kan tro ytterst krävande. Hon satte igång med hela sin ackumulerade kraft. Kampen var ett faktum. Bygga upp, förstöra, börja om, överarbeta till döds, börja om igen och igen och igen... tills hennes allvar svarade ja. Kampen bestod i hög grad av hur hennes vidöppna sinne och stränga ögon skulle komma samman. Hennes sällsamma förhållande till tingen, som i hennes händer kunde uppenbara vad som helst, var närmast en mystisk styrka. Hon hade ett jordnära förhållande, inte olikt ett barns, till det outgrundligt stora, större än oss själva, som kan anas på ett inre plan men kan ta gestalt i handling – konstnärligt eller direkt i livet.
Livsträdet, idag på Moderna museet i Stockholm, såg hon själv som sitt främsta verk. Den stora applikationen, 535 x 310 cm, ”föddes” utan ändringar på 14 dagar under en intensiv Yoga-period, 1975. Verket består av olika textila material, glasknappar, pärlor, paljetter, lösa band — och en liten antik aftonväska! Bottenfärgen är vit med komposition i svart, rött, ljusblått och guld. Livsträdet är stramt uppbyggt med en inre sammanhållning och balans av horisontaler och vertikaler. Från en knutpunkt, atompunkt, vid gyllene snittet på stammen bär vertikaler upp trädkronan av halvcirklar, rektanglar och trianglar. Andra formationer faller från samma vertikaler i ett vackert dalande mot fast mark — bara den lilla aftonväskan är ensam, fritt placerad i luftrummet. Något förskjuten från bildmitten är den livsträdets centrum. En atompunkt med osynligt fäste. Det lilla som uppenbarar det stora. Den lilla aftonväskan — ett Guds öga — som fortsatt är en liten aftonväska. Livsträdet är tillägnat Jai Guru Dev, som var Bagges mästare i transcendental meditation.
Inga Bagge var en sammansatt och temperamentsfull personlighet som var sin egen ”atompunkt”, kring vilken gemenskap och vänskap uppstod. Hennes prestigelöshet, sammansatta och temperamentsfulla personlighet skapade en stor vänkrets, som ännu inspireras av minnet av henne. Hennes pedagogiska gärning på Konstskolan Idun Lovén (döpt efter konstnären och konstpedagogen, tillika rektorn Idun Lovén), Konstfack och Konsthögskolan skall inte glömmas. Mot slutet av sitt liv tilldelades hon statlig inkomstgaranti.
Inga Bagge dog 1988 på Vidarkliniken i Järna. Begravningen skedde i Gustaf Adolfskyrkan i Stockholm. Askan ströddes i Atlanten utanför Teneriffa, där hennes dotter var bosatt.
