Inga Ehrström var skådespelare och författare. Hon har skrivit fyra självbiografiska reseskildringar.
Inga Ehrström växte upp i Sverige. Hennes föräldrar var direktören Georg Sundberg och hans hustru Emma Amalia. Hon studerade vid Julia Håkanssons skola för skådespelare 1933. Därefter började hon etablera sig som skådespelare och samarbetade med bland andra Gösta Ekman. Karriären avbröts då hon 1934 gifte sig med den finlandssvenske läkaren Mons-Christian Ehrström. De fick två barn, Christman och Christel. Åren efter det att maken 1950 avlidit i cancer återupptog hon karriären som skådespelare. Bland annat hade hon en biroll i Ingmar Bergmans film Frånskild 1951. Det är dock genom sina fyra mycket speciella reseskildringar hon har gått till historien.
Inga Ehrströms första reseskildring Slocknad är elden, 1953, skildrar ett Grönland på gränsen mellan en ursprunglig inuitkultur och en främmande västerländsk kultur. Det är efter andra världskriget och hon har följt med sin man till Grönland, där han vill undersöka förekomsten av civilisationssjukdomar som vegetativa neuroser, psykosomatiska sjukdomar och allergier. Det var, enligt sonen Christman Ehrströms självbiografiska skildring Regnbåge och vita lakan: en medicinsk reseskildring, 1982, ”ett lyckligt år”. Christman Ehrström blev läkare som sin far och skrev reseskildringar som sin mor.
Under hemfärden upptäcktes att Mons-Christian Ehrström drabbats av cancer och han avled en kort tid efter hemkomsten till Finland. Inga Ehrström hjälpte sin make att sammanställa en avhandling där de empiriskt vetenskapliga resultaten av Grönlandsexpeditionen redovisas. Slocknad är elden ser hon som den populära bok som maken planerat men inte hann skriva. Den är på många sätt en pionjärskildring från ett tidigare okänt och slutet land. Boken väckte stort intresse och respekt för sin saklighet och kunnighet då den kom ut och översattes till flera språk.
Inga Ehrströms följande bok Vid stranden av ett hav, 1955, beskriver den svåra hemkomsten och är snarast en kärleksförklaring till mannen och en sorgesång över förlusten av honom. Den beskriver också den finlandssvenska kulturen på ett sätt som väckte uppmärksamhet.
Vid slutet av 1950-talet gjorde Inga Ehrström på uppdrag av Bonniers en reportageresa till Sydamerika. Med henne följde dottern Christel. Under två år reste de med jeep genom Sydamerikas fattigdom och misär och Inga Ehrström berättar om strapatser och intryck, först i hemsända reportage och sedan i reseskildringen Ännu blommar våra träd: med jeep genom Argentina och Paraguay, 1963, och sedan ytterligare en gång i den starka och närmats hänsynslöst självutlämnande La Casita, som utkom två år senare. La Casita, som är namnet på det hus som Inga Ehrström och hennes dotter får låna av en vänlig dansk för att vila upp sig efter den långa färden, förvandlas långsamt från en vacker semestervilla till helvetet på jorden. Alltmer vanmäktig måste den allt sjukare Inga Ehrström, som utan att veta om det drabbats av smygande blodförgiftning, se sin dotter försvinna in bland skuggorna. Utan att skona vare sig själv eller dottern beskriver hon de motsättningar som uppstår mellan dem, dotterns alltmer bisarra uppträdande, sin egen vanmakt och ilska, och slutligen dotterns självvalda död.
Åren 1960–1963 var Inga Ehrström gift med direktör Nils Erik Gustaf Bruncrona. Efter skilsmässan från honom tillbringade hon alltmer tid i Spanien. Enligt sonen hämtade hon sig aldrig från dotterns död och gick så småningom in i ett alltmer omfattande sprit- och tablettmissbruk.
Inga Ehrström dog 1966 i Málaga och är gravsatt på Hietaniemi kyrkogård i Helsingfors.
