Julia Håkansson var skådespelare och teaterledare omkring sekelskiftet 1900. Hon ansågs vara landets modernaste skådespelare och den främsta av de dåtida framställarna på scenen av Henrik Ibsens kvinnor.
Julia Håkansson föddes som Julia Matilda Stenius i Stockholm 1853. År 1873, endast 19 år gammal, gifte hon sig med musikdirektören och operasångaren Hjalmar Håkansson, med vilken hon i rask följd fick fem barn, varav ett dog i späd ålder. Därigenom blev hon kraftigt fördröjd i de planer på att bli skådespelare som hon hyste redan i mycket unga år. Men efter scenstudier 1885—1886 för främst Hedvig Charlotta Raa-Winterhjelm och även Signe Hebbe, därtill instruktion av August Lindberg inför debuten, kunde Julia Håkansson 1886, då 33 år gammal, äntligen göra entré på Kungliga Dramatiska Teaterns scen. Hennes första debutroll, den som också uppmärksammades mest av de tre debutrollerna, blev Nora i Ibsens Ett dockhem.
När Julia Håkansson gjorde debut på scenen som Nora i Ibsens Ett dockhem, skrev Georg Nordensvan, att man ”med nöje” konstaterade ”frånvaron af allt hvad traditionella tonfall och rörelser heter. Det var en fullt modern, personlig framställning”. Karl Warburg framhöll i en mycket gynnsam recension, att Julia Håkanssons utförande av Noras roll var ”något af det mest fängslande sett af nyare svensk skådespelarkonst”, med en framställning helt igenom ”genompyrd af enkel och naturlig sanning”, och även andra kritiker yttrade sig lyriskt om hennes sätt att skickligt framställa Nora som en modern kvinna. Bland annat framhölls hennes kroppsspråk i den centrala scen där Nora dansar sin tarantelladans. Julia Håkansson visade här på nyskapande sätt en intill vrede stegrad upprördhet under denna dans, vilken ju skall spelas under ignorerande av mannen Torvalds irriterade maningar till hustrun att genast sluta bete sig så opassande våldsamt. Det var alltså en mot mannen redan nu trotsigt upprorisk Nora, som Julia Håkansson i denna scen gestaltade på ett fysiskt synnerligen expressivt sätt.
Efter att ha gjort debut på scenen i tre helt olika roller, kort efter varandra, förespeglades Julia Håkansson engagemang vid Dramaten, men angelägen om konstnärlig utveckling for hon i stället till Paris för att studera fransk teater under våren och sommaren 1887. Hemma från Paris antog hon ett anbud från Svenska Teatern i Helsingfors, där hon några månader under säsongen 1887—1888 gjorde flera lovprisade framträdanden. Därefter antog Julia Håkansson ett erbjudande om anställning hos skådespelaren, regissören och teaterledaren August Lindberg som hon hyste stort förtroende för och som just då startat ett eget nytt teatersällskap. Från hösten 1888 var hon i tre spelsäsonger primadonnan i Lindbergs ensemble och fick de åren göra ett flertal Ibsenroller. Det var också i regi av August Lindberg som hon på allvar blev uppmärksammad som framstående scenisk gestaltare av speciellt Ibsens kvinnor, också som en mycket karismatisk aktris.
Julia Håkansson gästspelade en tid vid olika teatrar i Norden, bland annat på nytt vid Svenska Teatern i Helsingfors. Men från 1895 var hon under tre år engagerad av Albert Ranft. Därpå turnerade hon ett år i landsorten med ett eget teatersällskap i kompanjonskap med Tore Svennberg, men 1899 blev hon åter anställd hos Ranft och framträdde ett par spelsäsonger på hans teatrar i Stockholm och Göteborg samt vid gästspel i svenska landsorten och i Finland.
Stor succé fick hon som den första trovärdiga Hedda Gabler i Ibsens drama med detta namn, som fick premiär i Göteborg i mars 1891. Särskilt anmärkningsvärt med hennes tolkning av den komplicerade Hedda ansågs vara, att hon som den första lyckades vända den negativa opinion, som i början rådde bland kritikerna mot detta drama, och skapa en positiv inställning till det. Mycket beröm fick hon också för sitt sätt att tolka och sceniskt gestalta Rita Allmers i Ibsens Lille Eyolf i Göteborg i januari 1895.
År 1900 skildes Julia Håkansson från sin man. Hon slutade också hos Albert Ranft och drev från 1902 ånyo ett resande teatersällskap, till en början i förening med Tore Svennberg men åren 1905—1907 som ensam ledare för det sällskap hon nu kallade ”Julia Håkanssons Teater”. Hennes sista turnéperiod 1905—1907 har behandlats av Peter Gripewall i en uppsats baserad på sentida fynd av ett tidigare bortglömt material. Han framhåller den höga kvaliteten på hennes teaterverksamhet. Vidare betonar han, att det var i samband med att två av hennes söner så tragisk dog kort tid efter varandra kring årsskiftet 1906—1907, som Julia Håkansson förlorade lusten att driva sitt teaterföretag vidare, varför detta avvecklades i juni 1907. Sönernas död var givetvis ett hårt slag för henne, hon hade dessutom hyst förhoppningen att den ene av de två, Erik, som var en löftesrik ung skådespelare, skulle överta ledningen av hennes teater. Hon hade en tredje son, Anders, som mer sporadiskt medverkade som skådespelare på hennes teater, samt dottern Lisa, gift Taube, som då och då framträdde hos modern men även på andra scener, framför allt Albert Ranfts.
Julia Håkansson blev fast engagerad vid den nya Dramaten vid Nybroplan, som invigdes i februari 1908, och här kom hon på nytt att uppträda i samarbete med August Lindberg. År 1913 förlänades Julia Håkansson av Konungen den prestigefyllda medaljen Litteris et Artibus. Hon stannade kvar på Dramaten till 1929, då hon avgick vid 75 års ålder, men hon fortsatte att vara aktiv livet ut genom att privat ta emot elever i scenundervisning.
Av teaterregissören Helge Wahlgren blev Julia Håkansson i Ord och Bild 1929 karaktäriserad som ”Sveriges Ibsenskådespelerska par préférence”, det vill säga som Sveriges främsta Ibsenskådespelerska eller Sveriges Ibsenskådespelerska framför andra. När hon i april samma år lämnade Dramaten, blev hon i ett avskedstal av Dramatenchefen Erik Wettergren särskilt uppmärksammad just för de många Ibsenrollerna, sammanlagt femton, som hon hade gestaltat. Wettergren framhöll att när hon 1886 gjorde sin debut på teatern som Ibsens Nora i Ett dockhem, var det som ”den första moderna skådespelerskan på svensk scen”, och han förtydligade detta omdöme genom att framhålla följande: ”När Ibsen, Bjørnson, Strindberg manade till kamp, stod ni som Hjördis i främsta ledet bland härmännen”, med skapelser kännetecknade av ”nervfullhet, tidens oro och sanning”. Det var stora ord från Wettergren, men han var inte ensam om en sådan karakteristik. Många av dåtidens teaterkritiker hade genom åren på motsvarande sätt poängterat, att Julia Håkansson från allra första början väckte uppseende genom sitt moderna spelsätt. Med modernt avsågs de nya kraven på att skådespelarna rörde sig naturligt i enlighet med tidens krav på verklighetsåtergivning. Julia Håkansson svarade på scenen mot dessa krav, vilket fick Wettergren att i sitt tal också nämna ”den utpräglade moderniteten i hennes läggning”, eftersom hon alltid varit ”i takt med den moderna tidsandan”.
Julia Håkansson gjorde genom sina gestaltningar av Ibsens kvinnor dessa till briljanta representanter för ”den nya kvinnan”, tidens emanciperade nya kvinnotyp som kom att relateras till rösträttsrörelsen, feminismen och inträdet i yrkeslivet. Samtidigt bidrog hon till att Ibsen kunde vinna allt större erkännande från publiken och bland kritikerna. Man förstod plötsligt bättre, hur dessa så kontroversiella kvinnogestalter måste uppfattas såsom varande alltigenom moderna kvinnor. Således ett för både Ibsen och Julia Håkansson lika gynnsamt ökat erkännande från teaterpubliken och de då tongivande kritikerna.
Så blir det förklarat, varför Julia Håkansson kunde utnämnas inte bara till Sveriges då modernaste skådespelare utan därtill speciellt till ”Sveriges Ibsenskådespelerska par préférence”.
Julia Håkansson avled 1940, 87 år gammal. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
