Inga Gill var en folkkär och mångsidig skådespelare, verksam under 1900-talets andra hälft.
Inga Gill var dotter till disponent Folke Gill och hans maka Stina. Hon föddes på Södermalm i Stockholm 1925 och växte upp där som enda barnet i familjen. Hennes första passion var dansen och hon arbetade bland annat hos Birgit Cullberg i Cullbergbaletten under 1940-talet. Inga Gill dansade även balett under en sejour i Paris, men längtan till teatern tog överhand. Hon saknade uttrycksmöjligheten med det talade ordet. Hon sökte in vid Dramatens elevskola utan framgång och kom istället att studera vid Willy Koblancks teaterskola åren 1943–1944.
Sin scendebut som skådespelare begick Inga Gill 1943 i pjäsen Vem är jag eller När fan ger ett anbud på Stockholms studentteater i regi av Ingmar Bergman. Hon kom under en period att varva dans med att skådespela, som det senare hade hon engagemang vid ett flertal stockholmsteatrar, däribland Nya teatern, Vasateatern, Oscarsteatern, Lilla teatern, Intima Teatern, Folkteatern och Dramaten. År 1952 handplockades Inga Gill av teaterchefen Karin Kavli till Göteborgs stadsteater. Där var hon sedan fast engagerad under ett par år, i övrigt var hon under sin långa karriär främst frilans. Inga Gill turnerade även med Riksteatern i flera omgångar genom åren.
Inga Gill medverkade i vitt skiftande genrer, i såväl drama som musikal, fars, operett och revy, det senare hos både Povel Ramel och Kar de Mumma. Till Kar de Mummas revyer återkom hon många gånger och gjorde där bland annat avtryck med sin egen tolkning av den högaktuella och populära rollfiguren ”Tjorven” i revyn Stockholmare, vet du vaad!, 1964. Bland Inga Gills scenroller kan annars nämnas Dorine i Tartuffe 1952 på Parkteatern i Stockholm, Bonnie i Saken är Oscar 1953 på Oscarsteatern och samma år Julia Körner i Swedenhielms på Göteborgs stadsteater. Vidare spelade hon Sjörövar-Jenny i Tolvskillingsoperan 1955 på Göteborgs stadsteater, Nanette i Blåjackor på Lorensbergs Cirkus 1956 mot Nils Poppe, Dorothy Cleves i Alltid på en onsdag 1967 på Lilla teatern, Goldie i Spelman på taket 1970 för Riksteatern, Susan Smith i No, No, Nanette 1975 på Oscarsteatern och Josepha i Vita Hästen 1976 på Oscarsteatern. Hon spelade tillsammans med Martin Ljung huvudrollerna i Neil Simons Plaza Hotel (Plaza Suite) 1980 på Nya teatern i Göteborg, Emma Klink i Spanska flugan 1981 på Vasateatern, Dotty Otley i Rampfeber 1983 på Vasateatern, översköterskan i Det stannar i familjen 1988 på Folkteatern och repriserade rollen som Fräulein Schneider i Cabaret 1994 på Intima Teatern, en roll hon först kreerat för Riksteatern 1970. Inga Gill gjorde slutligen sin sista scenroll i Vita Hästen, hösten 1999, på Trägår’n i Göteborg.
Inga Gill filmdebuterade 1946 i Gustaf Molanders komedi Det är min modell. Hon kom att medverka i omkring 40 filmer under sin karriär. Under 1950-talet kan nämnas Fröken Julie, 1951, Vi tre debutera, 1953, Lille Fridolf och jag, 1956, Sjunde himlen, 1956, Flamman, 1956, Det sjunde inseglet, 1957, och Fridolf sticker opp!, 1958. På 1960-talet kom bland annat Vi fixar allt, 1961, med Anita Lindblom och hennes superschlager ”Sånt är livet” i centrum, och Kattorna, 1965. Vidare Viskningar och rop, 1973, Raskenstam, 1983, och Amorosa, 1986. Hon medverkade också i ett antal Husmorsfilmer under 1960- och 1970-talet. Inga Gill gjorde även den svenska rösten till änkefru Stengelföhn-Glaad i den norska stop-motion animerade filmen Flåklypa Grand Prix, 1975.
Den synnerligen mångsidiga Inga Gill medverkade i TV i allehanda sammanhang, såsom julkalendrar, barnprogram, dramaserier, såpor och underhållningsprogram. Däribland i Gumman som blev liten som en tesked, 1967, Estrad, 1968, Från A till Ö, 1974–1975, Grabbarna i 57:an eller Musikaliska gänget, 1978, Varuhuset, 1987–1989, och T. Sventon praktiserande privatdetektiv, 1989. Hon var under 1980-talet även ett färgstarkt och uttrycksfullt inslag i flera säsonger av lekprogrammet Gäster med gester, lett av Lennart Swahn. I Mankells thrillerserie Labyrinten, 2000, gjorde Inga Gill sedermera sin sista roll.
Inga Gill medverkade också i radio och hade där gjort sig känd redan 1955, som Fridolfs och Selmas dotter Maggan, i den populära serien Lilla Fridolf och jag. Den följdes av filmerna om densamme, i vilka Gill medverkade i tre av totalt fyra, 1956, 1958 och 1959. Hon hann också med att vara programledare i TV samt hoppa in som konferencier för Cirkus Benneweis.
Inga Gill fastnade ganska tidigt i karriären i komedifacket, själv önskade hon en större variation på rollerna och tog gärna chansen när tillfälle gavs att ge sig i kast med stoff av mer dramatiskt slag. På film kom hon främst att göra biroller och bortsett från några undantag stod sällan filmerna riktigt i paritet med hennes egen begåvning. Rollerna inskränkte sig inledningsvis till servitriser alternativt söta eller lite farligare flickor med visst temperament, senare alltmer till mogna, rara och riviga damer. Den repliksäkra Inga Gill kom med tiden dock att bli något av en farsens ”grande dame”. Hon var proffsig och noggrann, hade en enorm energi, var rapp i huvudet och i repliken, hade ett frodigt kroppsspråk och var ett sprakande och slagkraftigt humoristiskt kraftpaket. Inte konstigt kanske att hon så ofta anlitades som ett humoristiskt ankare i produktion efter produktion, vare sig det gällde scen eller TV. Hon kom att vara verkligt folkkär under större delen av sin drygt femtio år långa karriär, mycket tack vare sin komiska tajming, varma och mustiga karisma samt sin ystra och frejdiga spontanitet.
Inga Gill var gift med skådespelaren Carl Olof Alm 1950–1956 samt 1957–1995 med skådespelaren Karl-Arne Holmsten. I första äktenskapet föddes dottern Annika Alm och i det andra dottern My Holmsten, båda har även de varit verksamma som skådespelare.
Inga Gill avled i Stockholm år 2000. Hon är begravd i minneslunden på Katarina kyrkogård.
