Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Inga Margarethe Thorsson

1915-07-031994-01-15

Politiker, diplomat, nedrustningsförhandlare

Inga Thorsson var socialdemokratisk politiker och riksdagsledamot som bland mycket annat initierade svenska kvinnors motstånd mot att införskaffa svenska atomvapen på 1950-talet.

Inga Thorsson föddes 1915 i Malmö och växte upp i en borgerlig familj i Djursholm. Hon var näst äldst av sex barn. Fadern var angelägen om att alla barnen, oavsett kön, skulle få både utbildning och ta körkort. Pappan arbetade som biografdirektör på Svensk Filmindustri (SF). Mamman, som var danska, var utbildad sjukgymnast. Familjen bodde i ett stort hus och hade två hembiträden, vilket var ett skäl till att Inga Thorsson inte behövde hjälpa till med hemsysslor mer än sina bröder, som hon sade i en intervju.

Inga Thorsson och hennes syskon var alla mycket duktiga i skolan. Inga Thorsson tog studentexamen på reallinjen som den enda flickan i sin klass. Hon ville bli gymnastikdirektör men var för ung för att komma in på Gymnastiska centralinstitutet (GCI), varför hon först gick på Högre lärarinneseminariet i Stockholm. Sista året på GCI blev hon sjuk och kom till insikt om att hon inte ville bli gymnastikdirektör. Genom en av sina lärare, Andrea Andreen, kom hon i kontakt med Fogelstadgruppen.

Inga Thorsson engagerade sig i freds- och miljöfrågor, inspirerad av Elin Wägner och hennes bok Väckarklocka, och började likt Elin Wägner ifrågasätta den tekniska utvecklingen. Snart insåg hon att hon ville arbeta med politiska och sociala frågor och efter examen som gymnastikdirektör började hon arbeta som förbundssekreterare, först på Kooperativa Kvinnogillesförbundet och sedan på Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (SSKF). Arbetet som kombinerad studieledare och förbundssekreterare innebar många resor och nya kontakter med politiskt engagerade kvinnor.

År 1952 valdes Inga Thorsson till ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet, en post som hon stannade på till 1964. När hon tillträdde var hon en 37-årig, välutbildad tvåbarnsmor, som särskilt ville förbättra villkoren för de ensamstående mödrarna. Viktig var också frågan om barntillsyn för förvärvsarbetande mödrar. När Ulla Lindström, enda kvinnan i Tage Erlanders regering, informerade Inga Thorsson om militärens planer att skaffa atomvapen till det svenska försvaret, bestämde sig Inga Thorsson för att agera med kvinnoförbundet som sin politiska plattform. På ett möte med den socialdemokratiska partistyrelsen deklarerade hon att kvinnoförbundet skulle motsätta sig svenska atomvapen, en deklaration som väckte stort uppseende i partiledningen. Kvinnoförbundet förväntades inte ta officiell ställning innan partiet uttalat sin linje och anklagades för bristande partilojalitet. En hård debatt mellan ja- och nejsägare till atomvapen uppstod och 1958 bildades Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA). Motståndet ökade, trots att Dagens Nyheter under ledning av kärnvapenanhängaren Herbert Tingsten skrev att de som ville ha atomvapen till försvaret var i övervikt i alla befolkningsgrupper ”bortsett från kvinnorna”. Så småningom enades man både inom det socialdemokratiska partiet och i riksdagen om att vänta med beslut om svenskt atomvapen. År 1968 fattades slutligen beslut om att inte skaffa svenska atomvapen.

Inga Thorsson blev 1940 invald i Stockholms stadsfullmäktige och från 1957 var hon riksdagsledamot, en viktig arena i kampen mot atomvapen. År 1958 erbjöds hon att som första kvinna bli socialborgarråd i Stockholm, vilket hon först tackade nej till. Statsminister Tage Erlander uppmanade henne att ändra sig; han menade att hon inte kunde tacka nej när hon som första kvinna erbjöds att bli borgarråd. Inga Thorsson tackade motvilligt ja, fortsatte att vara ordförande för kvinnoförbundet, men lämnade sin riksdagsplats. Som borgarråd gjorde hon sig känd för att engagera sig för de hemlösa och för raggare, ungdomar som körde amerikanska bilar och störde på Stockholms gator. Hon erbjöd raggarna ett hus att umgås i mot att de åtog sig att skjutsa sjuka och pensionärer, en okonventionell lösning på ”raggarproblemet”.

Efter fyra år lämnade Inga Thorsson posten som borgarråd, och efter diskussion med Ulla Lindström och Tage Erlander fick hon som sakkunnig i Utrikesdepartementet (UD) i uppdrag att studera frågor rörande kvinnors utbildning i Afrika. Detta arbete lade grunden till det utbildningsinstitut för afrikanska kvinnor som startades i Haifa i Israel, vilket de socialdemokratiska kvinnorna tillsammans med LO och Kooperativa Kvinnogillesförbundet stödde ekonomiskt under många år.

Ulla Lindström hade under sin statsrådstid utan framgång försökt övertyga Tage Erlander om att Inga Thorsson borde få en regeringspost. När Tage Erlander föreslog en post som ambassadör för Inga Thorsson skrev Ulla Lindström besviket i sin dagbok, att man nu skulle ”exportera den dugligaste ordförande som partiets största sidoorganisation någonsin haft, fullt jämförlig vad kapaciteten beträffar med flertalet manliga statsråd”. År 1962 blev Inga Thorsson svensk ambassadör i Tel Aviv, en post som hon stannade på till 1964. Samma år avgick hon som ordförande för SSKF, som under Inga Thorssons ledning uppnådde sitt största medlemsantal någonsin, över 70 000.

Inga Thorsson trivdes i Israel, men ”ville syssla med litet större uppgifter än att bara skicka hem rapporter till UD”, som hon sade i en intervju många år efteråt. När Ulla Lindström avgick från sin statsrådspost vid årsskiftet 1966/1967 tog Tage Erlander för första gången in två kvinnor i regeringen, Alva Myrdal och Camilla Odhnoff, medan Inga Thorsson som sakkunnig i Utrikesdepartementet ägnade sig åt internationellt utvecklingsarbete. Någon större uppgift fick hon inte i Sverige, men däremot i New York, där hon 1967 utsågs till chef för FN:s avdelning för social utveckling.

Efter tre år i FN kom Inga Thorsson tillbaka till svensk politik för att ägna sig åt biståndsfrågor. År 1970 tog hon åter plats i riksdagen, där hon framför allt ägnade sig åt internationella frågor fram till 1973, då hon efterträdde Alva Myrdal som ordförande för den svenska nedrustningsdelegationen. Det var ett svårt arbete som mötte mycket motstånd och framstegen var få. På sikt skulle det dock ge resultat i form av nedrustning i stället för ökad upprustning av försvarsindustrin.

När socialdemokraterna förlorade valet 1976 fick Inga Thorsson frågan om hon ville fortsätta som ordförande för nedrustningsdelegationen för den borgerliga regeringen, som leddes av Torbjörn Fälldin. Inga Thorsson diskuterade frågan med sin partiledning och beslutet blev att hon skulle fortsätta som nedrustningsförhandlare och vara tjänstledig från riksdagen. Trots det kritiserades hon inom partiet för det faktum att hon företrädde den borgerliga regeringen och en allt djupare konflikt uppstod mellan Inga Thorsson och en del partikamrater, något som gjorde Inga Thorsson mycket besviken. Konflikten ledde till att Inga Thorsson förlorade sin riksdagsplats. När socialdemokraterna åter kom i regeringsställning 1982 slutade Inga Thorsson motvilligt som nedrustningsförhandlare, efterträdd av Maj Britt Theorin. Hon ville fortsätta, men eftersom hon formellt betraktades som anställd på UD blev hon vid 67 års ålder pensionär. UD:s personalpolitik tillät inget annat.

Efter pensioneringen fortsatte Inga Thorsson att engagera sig i fredsrörelsen på internationell nivå. Hon blev ordförande för Den Stora Fredsresan, som startade 1985 och så småningom överlämnade svar rörande en mer fredlig framtid från 91 länder till FN:s generalsekreterare. Det var ett unikt folkrörelseprojekt, där Inga Thorssons kunskaper och erfarenheter från FN och som nedrustningsförhandlare var en stor tillgång.

Inga Thorsson blev änka 1979, då hennes make Sture Thorsson avled. Hon led då sedan några år tillbaka av reumatism men trots en med åren försämrad hälsa fortsatte hon att resa, föreläsa och engagera sig för fred, miljö och nedrustning. Hon blev tre gånger föreslagen till Nobels fredspris av riksdagsledamöter från samtliga partier. År 1990 fick hon två medaljer, dels H.M. Konungens medalj i guld i tolfte storleken, dels Tage Erlanders hedersmedalj.

Inga Thorsson avled 1994 i Stockholm. Hon är begravd på Ravlunda kyrkogård i Skåne.


Anmärkning : Citat: DN 1958-01-26; Lindström, 1970, s. 116; Lindskog, 1990, s. 91, 160.

Gunnel Karlsson



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Inga Margarethe Thorsson, www.skbl.se/sv/artikel/IngaThorsson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Gunnel Karlsson), hämtad 2018-12-14.




Övriga namn

    Flicknamn: Bagger-Sjöbäck


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Edit Bagger-Jörgensen-Sjöbäck
  • Far: Nils Edvard Sjöbäck
  • Bror: Hans Peter Eduard Bagger-Sjöbäck
fler...


Utbildning

  • Läroverk, Djursholm: Studentexamen, Djursholms samskola
  • Lärarseminarium, Stockholm: Lärarutbildning, Högre lärarinneseminariet


Verksamhet

  • Yrke: Förbundssekreterare, Kooperativa Kvinnogillesförbundet
  • Yrke: Förbundssekreterare, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (SSKF, nuvarande S-kvinnor))
  • Yrke: Biträdande sekreterare, Befolkningsutredningen
fler...


Kontakter

  • Mentor: Andrea Andreen
  • Kollega: Ulla Lindström
  • Vän: Inga Rudling
fler...


Organisationer

  • Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF)
    Medlem
  • Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP, nuvarande Socialdemokraterna)
    Medlem, riksdagsledamot
  • Kooperativa Kvinnogillesförbundet
    Medlem, förbundssekreterare 1939-1940
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Malmö
  • Malmö
  • Stockholm
fler...


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur


Vidare referenser