Ingrid Andersson var författare. Hennes mest framträdande verk präglas av hennes erfarenheter från Sveriges norra landsbygd.

Ingrid Andersson föddes och växte upp på ön Skeppsholmen i Timrå i Medelpad. Hon debuterade som författare vid 57 års ålder med boken Två berättelser, 1975, där hon beskriver forna tiders folkliv och människoöden i sydöstra Norrland. Den följande romanen Ensamheten, 1976, talade rakt in i samtidens debatt om ålderdomshem och äldre människors villkor. Den handlar om en gammal kvinnas sorg och ensamhet och bröt på många sätt ny litterär mark med sitt sätt att beskriva ålderdomen i det samtida Sverige. Huvudpersonen tillhör vare sig de nöjda och glada eller de arga och upproriska. Hon är helt enkelt bara främmande i den värld hon hamnat i, liksom för den son hon uppfostrat. Romanen blev mycket uppmärksammad och finns även översatt till engelska och tyska.

Ingrid Anderssons följande bok Barnet, 1979, med undertiteln "bland timmerflottare på Lövudden", är en självbiografisk berättelse, som beskriver livet och naturen på öarna i Indalsälvens delta innan Midlanda flygplats trängde undan den bofasta befolkningen. Även den hade en stark politisk laddning, som gjorde den uppmärksammad och uppskattad då den kom ut. Den har förutom sina litterära förtjänster också ett stort kulturhistoriskt värde.

En något annan karaktär har Ingrid Anderssons sista bok, Tillbaka till livet, 1982, som skildrar en 18-årig kvinna som drabbats av afasi efter en bilolycka. Läsaren får följa hennes hårda kamp med omgivningen och sig själv. Språket är enkelt och konkret och fyllt av värme. Den gavs ut i LT:s Förlags serie Lättläst men beskriver inga lätta lösningar.

Ingrid Andersson avled 1994.