Ingrid Gamstorp var läkare och professor i barnneurologi. Hon har kallats ”den svenska barnneurologins moder” sedan hon 1972 blev kallad till en nyinrättad professur i ämnet vid Uppsala universitet.

Ingrid Gamstorp föddes i Lund som nummer två av tre barn till borgmästaren i Lund Pehr Gamstorp och hans hustru Greta, född Alsén. Äldsta systern Kerstin tog en filosofie kandidat-examen, utbildade sig vidare till bibliotekarie och tjänstgjorde bland annat i Malmö, medan den yngre brodern Jan Olof just påbörjat sina universitetsstudier när han avled, bara 19 år gammal. Familjen var urskånsk och härstammande från Kristianstadstrakten, och Ingrid Gamstorp var alltid mycket noga med att framhålla sitt skånska påbrå.

Ingrid Gamstorp tog studentexamen på reallinjen vid Katedralskolan i Lund 1942. Hon började sedan studera medicin vid Lunds universitet där hon blev medicine kandidat 1945. Som uttryck för ett tidigt väckt engagemang för rätt och fel, samt för människor som av olika anledningar farit illa, arbetade Ingrid Gamstorp under sin tid som medicine kandidat aktivt i Röda Korset i Lund och tog hand om frigivna koncentrationslägerfångar från Auschwitz och Bergen-Belsen. År 1949 blev hon klar med sin medicine licentiat-examen. Under somrarna 1948 och 1949 arbetade hon några månader som underläkare vid Sankt Lars sjukhus i Lund. Därefter vidtog tjänstgöring vid medicinkliniken i Helsingborg där hon arbetade med vuxna patienter. Ingrid Gamstorp var dock tidigt inriktad på att bli barnläkare och sökte sig därför till barnkliniken i Kristianstad där hon arbetade några år. Där träffade hon också den patient som blev startpunkten för hennes forskningsprojekt om den sjukdom som sedan fått hennes namn: adynamia episodica hereditaria, eller ”Morbus Gamstorp” (Gamstorps sjukdom). Numera går sjukdomen under namnet hyperkalemisk periodisk paralys. För att kunna bedriva sitt forskningsarbete tillfredsställande och få bättre laboratorieresurser återvände hon 1954 som underläkare till barnkliniken i Lund och till medicinska fakulteten vid Lunds universitet. Klinikchef vid barnkliniken var då professor Sture Siwe.

Adynamia episodica hereditaria är en dominant ärftlig sjukdom med varierande penetrans och består i plötsligt påkommande attacker av varierande grad av förlamning, framförallt i muskulaturen i armar, ben och bål. Andningsmuskulaturen och kranialnervsinnerverad muskulatur är mer sällan påverkad. Attackerna är kortvariga, spontant övergående och är alltid över på mindre än en timme. De kommer alltid i vila efter fysisk ansträngning och är mer uttalade i fuktig och kall väderlek. Sjukdomen debuterar oftast före tio års ålder. Hos någon enstaka patient sker debuten först i trettioårsåldern. Hos barn kommer attackerna ofta flera gånger dagligen och majoriteten av patienterna har minst en attack i veckan. Under tonåren och i tidig vuxen ålder är attackerna mest besvärande varefter symtomen ofta glesar ut och blir mindre bekymmersamma. I samband med en attack noteras oftast ett förhöjt kaliumvärde i patientens serum. Eftersom attackerna är kortvariga, spontant övergående och många gånger inte särskilt kraftiga behövs ingen medicinering. Däremot finns medicin att ta för att förebygga en attack.

Ingrid Gamstorp lyckades identifiera två släkter hemmahörande i nordöstra delen av Kristianstads län respektive nordvästra delen av Blekinge län med sjukdomen. I kyrkböckerna kunde den ena släkten spåras tillbaka till sekelskiftet 1700, och den andra till början av 1800-talet. I sin avhandling identifierade Ingrid Gamstorp 138 personer med sjukdomen och beskrev deras symtomatologi samtidigt som hon kunde påvisa ett förhöjt kaliumvärde hos de flesta av dem i samband med en attack. När forskningsarbetet var klart försvarade Ingrid Gamstorp sin avhandling, en monografi med namnet Adynamia episodica hereditaria, vid Lunds Universitet 1956. Detta gjorde henne till medicine doktor och 1957 till docent i pediatrik. Avhandlingen fick Svenska Läkaresällskapets pris som 1956 års bästa.

Efter disputationen arbetade Ingrid Gamstorp kvar vid barnkliniken i Lund som amanuens och underläkare, men 1958 fick hon ett stipendium som Jerry Lewis Fellow till Harvard Medical School och Massachusetts General Hospital. Hon vistades därför två år i USA, framför allt i Boston, men även ett par månader i Salt Lake City åren 1959—1960. I januari 1961 återvände hon till Lund och var då en av Sveriges bäst utbildade barnneurologer. År 1962 fick hon en tjänst som biträdande överläkare och ägnade sig därefter främst åt barn med neurologiska problem. Hon upplevde emellertid att intresset för barnneurologi inte var särskilt stort hos klinikledningen i Lund. År 1967 sade hon upp sig då hon erbjudits en tjänst som överläkare och klinikchef vid barnkliniken i Jönköping. Där trivdes hon bra och Ingrid Gamstorp har vid något tillfälle sagt att detta var den lyckligaste tiden i hennes liv, då hon själv fick driva den barnmedicinska verksamheten vid ett stort centrallasarett och kliniskt ägna sig åt det som intresserade henne mest: barnneurologi och då framförallt neuromuskulära sjukdomar.

Den första professuren i barnneurologi i Sverige inrättades 1972 vid Uppsala Universitet. Professuren var kombinerad med en överläkartjänst i ämnet och Ingrid Gamstorp kallades till tjänsten. Detta hade hon, trots att hon trivdes bra i Jönköping, svårt att tacka nej till. Samma år flyttade hon därför till Uppsala. Professuren och överläkartjänsten hade hon sedan kvar till sin pensionering 1989 och hon bodde kvar i Uppsala till sin död 2007.

Som medicine doktor, docent och professor vid ett universitetssjukhus skall man bedriva forskning, undervisning och kliniskt arbete. Ingrid Gamstorp skrev nära 100 vetenskapliga artiklar som publicerades i internationella och svenska medicinska tidskrifter. Hon skrev även en lärobok i barnneurologi med titeln Paediatric Neurology, utgiven 1985, vilken både nationellt och internationellt betraktas som en utmärkt lärobok i ämnet. Hon var även en av redaktörerna till en bok med titeln Progressive spinal muscular atrophies, utgiven 1984. Under tiden i Uppsala var Ingrid Gamstorp också mycket intresserad av undervisning och tog en stor aktiv del i undervisningen av medicine kandidater, blivande barnneurologer och övrig sjukvårdspersonal. Med åren blev hon också allt mer intresserad av medicinsk etik och hur man informerar föräldrar och barn om svåra sjukdomar och död, samt hur man bemöter människor i kris. Ingrid Gamstorps största insats var dock utan tvekan som kliniker och diagnostiker och hon har för detta fått ett stort nationellt och internationellt erkännande. Detta gjorde att hon ofta blev inbjuden som föreläsare och konsult i komplicerade fall. Hennes sätt att undersöka barn blev berömt både i Sverige och utomlands. Trots denna arbetsinsats permanentades inte professuren när hon pensionerades.

Ingrid Gamstorp var en person med mycket stark personlig integritet och ett stort civilkurage vilket gjorde att hon inte drog sig för att säga sin mening och ta ställning när hon ansåg att något var fel eller någon for illa. Hon var också en person som ingav stor respekt, ibland till och med rädsla, hos kollegor och övrig sjukvårdspersonal. Hennes sätt gjorde att hon många gånger kom i konflikt, framför allt med kollegor, då hon varken var smidig eller diplomatisk. Sina kollegiala svårigheter berörde Ingrid Gamstorp själv i sin avskedsföreläsning i Uppsala 1989, där hon beskrev sig som en rund plugg i ett fyrkantigt hål. Hon hävdade att hon var pluggen och medicinska fakultetens övervägande manliga företrädare var det fyrkantiga hålet. Som svar på föreläsningen reste sig Uppsala universitets dåvarande rektor Stig Strömholm upp och sa: ”syster vi har felat”.

Höjdpunkter i Ingrid Gamstorps akademiska liv, utöver den egna disputationen, var dels när hon samma år som hon pensionerades, 1989, utsågs till promotor för årets promovendi vid medicinska fakulteten i Uppsala, dels 2006 när hon själv promoverades till medicine jubeldoktor vid Lunds Universitet. Ingrid Gamstorp drabbades några år före sin pensionering av en borreliainfektion som framför allt påverkade hennes perifera nerver i armar och ben. Infektionen övergick i en kronisk form vilken successivt blev allt mer besvärande för henne och de sista levnadsåren hade hon stora svårigheter att förflytta sig utan rullstol. Trots detta lyckades hon resa till Lund och delta i sin promovering till jubeldoktor.

Det ställe där Ingrid Gamstorp sannolikt var lyckligast var på den danska ön Samsø där hon lyckats köpa en äldre fastighet. På Samsø tillbringade Ingrid alltid sina ferier, för som universitetsanställd hävdade hon med emfas att hon hade ferier och inte semester. Under denna ledighet mådde hon säkert allra bäst, även om hon hade svårt att släppa kontrollen över sin avdelning och sina patienter. Hon ville alltid få sin post eftersänd och hon skötte en hel del av sin korrespondens även under ferierna. Sista gången hon var på Samsø var sommaren 2007 då hon för att kunna ta sig dit och sedan hem till Uppsala behövde hyra en helikopter.

Ingrid Gamstorp avled 2007, 83 år gammal, på det äldreboende i Uppsala där hon bott de sista åren av sitt liv. Begravningsgudstjänst hölls i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. En minnesceremoni hölls sedan i Lund innan hon gravsattes i familjegraven på Norra kyrkogården i Lund.