Ingrid Luterkort var skådespelare, drama- och teaterpedagog, elevskolechef och en av Sveriges första kvinnliga teaterregissörer. Med sin ovanliga praktiska och teoretiska bredd påverkade hon under lång tid den svenska teatern, filmen och radioteatern.
Ingrid Luterkort föddes 1910 i Lund. Hon såg den första svenska iscensättningen av Bertolt Brechts och Kurt Weils Tolvskillingsoperan i Stockholm 1928, utbildade sig till kantor — för att ha ett yrke att falla tillbaka på — och kom in på Dramatens elevskola där hon gick åren 1932—1934, tillsammans med bland andra Ingrid Bergman, Signe Hasso, Frank Sundström och Gunnar Björnstrand. Hon debuterade på nationalscenen som 23-åring. Under elevskoletiden reste hon till Moskva och Leningrad och såg Stanislavskijs uppsättningar. Året efter scenskolan reste hon till Berlin för ett studiebesök på scenskolan där och blev själv vittne till ett av Hitlers massmöten. Hon var då förlovad med den judiske konstnären Einar Luterkort.
Efter Dramatens elevskola engagerades hon av Nya teatern i Stockholm och turnerade med Riksteatern och Folkparksteatern. Hon regidebuterade som 30-åring vid Dramatikerstudion (även kallad Svenska dramatikers studio), som grundats 1940 av författarna Brita von Horn och Vilhelm Moberg samt regissören Helge Hagerman. Hon blev därmed en av Sveriges första kvinnliga teaterregissörer.
Hon engagerades vid Helsingborgs stadsteater åren 1944—1945, under Ingmar Bergmans tid som teaterchef där, och spelade bland annat den kvinnliga huvudrollen i Bergmans iscensättning av Shakespeares Macbeth. Därefter knöts hon till Boulevardteatern under perioden 1947—1950. Under samma tid ledde hon Stockholms skolbarnsteater — Sveriges första teater med uppsökande verksamhet för barn — som hon startade tillsammans med John Zacharias. Hon knöts ännu en gång till Helsingborgs stadsteater från 1950 till 1953 och spelade bland annat Alice i Strindbergs Dödsdansen.
Vid Stadsteatern Norrköping-Linköping (nuvarande Östgötateatern) regisserade hon under perioden 1953—1960 bland annat Oscar Wildes Mister Ernest, 1956, och musikalen Ung och grön, 1959. Hon spelade även fru Peachum i Tolvskillingsoperan år 1953 och Alice i Dödsdansen ännu en gång året efter. Från 1960 och några år framåt arbetade hon som frilansare med uppsättningar på Stockholms stadsteater, Riksteatern och Stadsteatern Norrköping-Linköping.
Ingrid Luterkorts film- och TV-roller är relativt få med tanke på hennes långa karriär. Hon spelade bland annat Brita i Barnen från Frostmofjället, 1945, i regi av Rolf Husberg, och Agnes Melin i TV-serien Tre kärlekar, 1989, med manus av Lars Molin. Hon medverkade även i Geir Hansteen Jörgensens Det nya landet, 2000, med manus av Peter Birro och Lukas Moodysson, i Linus Tunströms TV-filmer Pepparrotslandet, 2002, och Mästerverket, 2006, samt i Måns Herngrens och Hannes Holms Klassfesten, 2002.
Under sin tid som regissör och skådespelare vid Stadsteatern Norrköping-Linköping, 1953— 1960, var Ingrid Luterkort också föreståndare för teaterns elevskola. Pedagogisk verksamhet bedrev hon även under perioden 1960—1963 då hon var lärare vid Riksteaterns nyinrättade elevskola. Åren 1963—1964 verkade hon som lärare och administratör vid Dramatens elevskola. När Statens scenskola (nuvarande Stockholms dramatiska högskola) bildades år 1964 anställdes hon av Ingmar Bergman som administratör och vicerektor, och arbetade som sådan fram till 1969. Året därefter började hon undervisa i det nystartade ämnet Teatervetenskap vid Stockholms universitet, och stannade där till 1977.
Under perioden 1969—1977 var hon även sekreterare i Svensk Teaterunion (nuvarande Scensverige) och åren 1970—1979 generalsekreterare i Nordisk Teaterunion. Undervisningserfarenheterna låg till grund för boken Skådespelarens utbildning, 1976. Den senare boken Om igen, herr Molander!, 1998, handlar om Dramatens elevskola och dess utveckling från 1784 till 1964. Hon var huvudansvarig för den första och flera följande utgåvor av Theatre Words, bidrog med texten ”Historik över Dramatiska teaterns elevskola” i Den svenska Nationalscenen, 1988, och beskrev sin egen utveckling i boken Teater i synnerhet, 2009.
Efter ett 38-årigt avbrott i skådespeleriet återvände Ingrid Luterkort till scenen i Teater Tribunalens iscensättning av makedonske dramatikern Dejan Dukovskis Krutdurken, i regi av Richard Turpin, 1997. På sommaren 2000, 90 år gammal, medverkade hon i Marta Vestins Kritcirkeln på Krapperups slott i Skåne. År 2006 blev hon den äldsta skådespelaren som medverkat i en pjäs på Dramaten när hon spelade rollen som budbäraren Panope i Karl Dunérs iscensättning av Racines Fedra.
Ingrid Luterkort medverkade tidigt i radion, redan i början av 1930-talet, och läste bland annat Dagens dikt under många år. År 2005 debuterade hon som sommarvärd. År 2010 slog hon ännu ett rekord när hon, samma vecka som hon fyllde 100 år, blev den äldsta uppläsaren av Dagens dikt i radions P1.
År 2007 medverkade hon i två filmer, Beck – den japanska Shungamålningen, i regi av Kjell Sundvall, och Hannes Holms Underbar och älskad av alla, baserad på Martina Haags roman. Sin allra sista filmroll hade Ingrid Luterkort i Fredrik Hillers Psalm 21 som hade premiär i november 2010.
Ingrid Luterkort avled 2011, 101 år gammal.
