Ingrid Segerstedt Wiberg var Sveriges första kvinnliga ledarskribent. Hon tog aktivt ställning mot nazism, rasism och intolerans och ägnade hela sitt liv åt att på olika sätt kämpa för frihet, fred och jämställdhet.
Ingrid Segerstedt Wiberg föddes i Lund. Hon var dotter till religionsforskaren och publicisten, professorn Torgny Segerstedt, känd för sin kamp mot nazismen, och Augusta Wilhelmina Synnestvedt. Familjen flyttade kort efter hennes födelse till Stockholm och därefter till Göteborg, då fadern blev chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1917. År 1934 gifte hon sig med civilingenjören Anders Wiberg med vilken hon fick en son. Under andra världskriget tog de emot en liten flyktingflicka som blev som en dotter i familjen.
Redan i mitten av 1930-talet, när Hitler var i färd med att förbereda krig, upprättade Ingrid Segerstedt Wiberg ett barnhem för judiska barn som kom till Sverige. Åren efter kriget arbetade hon som flyktingkurator. Hon var redaktionssekreterare och sedermera ansvarig utgivare för tidskriften Världshorisont. Hon var en flitig debattör och skribent. År 1955 började hon skriva i Göteborgs-Posten, där hon sedan var verksam som ledarskribent fram till 1993.
Ingrid Segerstedt Wiberg satt i riksdagen för Folkpartiet i flera omgångar. Åren 1960–1970 var hon ledamot i konstitutionsutskottet. Hon var särskilt engagerad i socialpolitik, utbildnings-, invandrings- och flyktingfrågor. Hon lade också ner mycket arbete och engagemang på kampen för fred och nedrustning. När Folkpartiet tog ställning för ett medlemskap i NATO 1999 gick hon ur partiet. År 2005 återinträdde hon och ställde tillsammans med Bertil Hansson en motion om att upprätta en human flyktingpolitik. Hon var också en av drivkrafterna bakom Rosengrenska stiftelsen i Göteborg, det frivillignätverk bestående av läkare och vårdpersonal som redan 1998 gav vård åt papperslösa flyktingar.
En stor del av Ingrid Segerstedt Wibergs engagemang tog sig uttryck i hennes arbete inom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet. Redan 1955 var hon förbundets representant på möten i Kina och talade om fred och nedrustning. Hon var ordförande för den svenska sektionen 1975–1981 men representerade ofta hela förbundet i olika storpolitiska sammanhang. År 1990 var hon med i delegationen ”Time for Peace 1990” i Jerusalem. En viktig del av hennes verksamhet handlade också om FN. Hon var ordförande i Svenska FN- förbundet 1968–1973.
Ingrid Segerstedt Wiberg var i många år registrerad som en säkerhetsrisk av svenska säkerhetspolisen och drev tillsammans med bland andra idrottsprofilen Bengt Frejd med framgång ett mål mot svenska staten i Europadomstolen för att få tillgång till sina handlingar.
Ingrid Segerstedt Wiberg skrev ett stort antal böcker med anknytning till sitt politiska arbete, exempelvis Världen är vår, 1954, Provstopp nu, 1986, och Min mot-bok, 1999. Hon skrev också en stor biografi om sin far och en om Göteborgs-Postens chefredaktör Harry Hjörne, som stod henne nära.
Ingrid Segerstedt Wiberg fick många priser och utmärkelser, bland annat norska Frihetskorset 1946, Eldh-Ekblads fredspris 1980 och Serafimermedaljen i 8:e storleken 1986. Hon blev hedersdoktor vid Göteborgs universitet 1981. När hon avled 2010 hade hennes status som det fria ordets och humanitetens representant antagit närmast ikoniska former.
Ingrid Segerstedt Wiberg blev 99 år gammal. Hon är begravd på Kvibergs kyrkogård i Göteborg.
