Ingrid Simonsson var konstnär, mönsterritare, konsthantverkare, skribent och pedagog, verksam under 1900-talets första hälft.

Ingrid Simonsson föddes den 17 april 1885 i en stor syskonskara. Fadern, Hans Gustafsson, var disponent och chef för tändsticksfabriken Vulcan i Tidaholm. Modern Fanny Gustafsson, född von Zweigbergk, var disponentfru med ansvar för de sociala nätverk och kontakter som krävdes i familjens ställning.

Under uppväxten undervisades Ingrid Simonsson först i hemmet i Tidaholm, där hon lärde sig spela piano och brodera. Därefter gick hon på flickskola i Skövde, där hennes bror Halvar redan studerade på läroverket. I tonåren fick Ingrid Simonsson en kamera av sin far och med den fotograferade och dokumenterade hon sin hemmiljö i Tidaholm. Hon började också tidigt att skriva dagbok. Som kommen från en välbärgad familj hade Ingrid Simonsson förmånen att kunna välja högre utbildning efter eget intresse och få sina studier bekostade. Redan som 15-åring skrev hon i sin dagbok att hon efter skolan skulle studera på Tekniska skolan för kvinnliga lärjungar (avd. Högre konstindustriella skolan, HKS, nuvarande Konstfack) i Stockholm. Hon började utbildningen 1901 och utexaminerades som mönsterritare 1907.

I januari 1910 reste Ingrid Simonsson till Paris för att studera konst och kultur. Hon mötte upp med kamraterna Elsa Gullberg och Greta Sellberg-Welamson från tiden på Tekniska skolan för kvinnliga lärjungar. De besökte bland annat Les Gobelins, den berömda gobelängfabriken i Paris och museer som Louvren och Musée de Cluny, där Ingrid Simonsson särskilt intresserade sig för de vävda tapeterna och fajanserna. Det var under denna resa som hon träffade konstnären Birger Simonsson och började umgås i de skandinaviska konstnärskretsarna i Paris. Många av dessa konstnärer studerade för Henri Matisse, så även Birger Simonsson. I umgänget fanns bland andra Henrik Sørensen och hans hustru Gudrun Sørensen samt Jane Gumpert och Leander Engström. I detta sällskap sökte hon sig under en period en bit utanför huvudstaden, till Le Plessis-Robinson, för att måla. För att övertyga Ingrid Simonssons mor om det nyttiga med vistelsen utanför huvudstaden, skrev Henrik Sørensen ett lugnande brev med fokus på måleriet: ”Hun [Ingrid] maler fra morgen till kl. 6 om aften og gør store fremskridt för hvert bilde.” Sällskapet återvände till försommarens Paris och i slutet av maj påbörjades resan hem.

Efter hemkomsten från Paris höll Ingrid och Birger Simonsson kontakten och brevväxlade flitigt. Sommaren 1912 var de båda i Fiskebäckskil, tillsammans med målarkamraterna från tiden i Paris. I sällskap med konstnärerna Einar Nerman, Maj Bring och Anna Sahlström reste Ingrid Simonsson och hälsade på Birger Simonsson i Paris våren 1913. När Birger Simonsson och Gösta Sandels slog sig ner i Kungälv 1914, bodde även Ingrid Simonsson där i perioder. Annars bodde hon i Stockholm, där hon och Birger Simonsson också gifte sig den 10 juni 1915. Det blev, trots familjernas betänkligheter, en borgerlig vigsel.

Med anledning av att Birger Simonsson tillträdde tjänsten som föreståndare för Valands målarskola 1916 bosatte de sig i en lägenhet på Arsenalsgatan i Göteborg, med utsikt mot fiskehamnen och Skansen Kronan. Äldste sonen Helge föddes i Göteborg 1918. Hösten 1919 bröt familjen upp och flyttade till Paris. Bostaden låg på Rue de Furstemburg, i närheten av Louvren. I Paris föddes den yngste sonen, Erik, 1924. Två år senare, 1926, lämnade familjen Paris och bosatte sig i Stockholm, där Birger Simonsson tillträdde tjänsten som professor i landskapsmåleri på Kungliga akademien för de fria konsterna (Konstakademien)1930. Familjen bodde i Stockholm under vinterhalvåret och vistades på olika platser på västkusten under sommaren. När Birger Simonsson gick bort 1938 blev Ingrid Simonsson ensam om ansvaret för sina två pojkar och familjens försörjning.

Själv skriver Ingrid Simonsson att hon innan tiden i Paris inte målat med annat än akvarellfärger, men under vistelsen i Robinson började hon med oljefärgsmåleri. Något som hon sedan kom att ägna sig åt i större utsträckning under senare delen av sitt liv. Hon målade då ofta med olja på träpannå och det finns ett antal verk bevarade. Färgerna är ljusa och måleriet har sina rötter i en koloristisk tradition. Oftast är det landskapsstudier. Men här återfinns även stillebenmotiv.

På Parisutställningen 1925 fick Sverige ett i förhållande till antalet utställare större antal höga prisbelöningar än något annat land: 36 grands prix och ett stort antal hedersdiplom, guld- och silvermedaljer. En av dessa silvermedaljer tilldelades Ingrid Simonsson. Dessvärre finns inga säkra uppgifter eller tydliga exempel på hennes mönsterritning bevarade. Hon var dock verksam som mönsterritare för såväl textilier, keramik som tapeter, bland annat vid Rörstrand. Hon återvände också till Tekniska skolan, som efter 1945 omorganiserades till Konstfackskolan, för att undervisa i mönsterkonstruktion. Ett broderi på silke, som visades på Röhsska museet 1918, samt ett urval av målningar av Ingrid Simonsson ställdes ut som en del av utställningen Birger Simonsson – en färgstark modernist i sin tid i Konsthallen på Bohusläns museum 2019. Ingrid Simonsson förekommer också på många av makens målningar – ofta är hon avbildad med ett handarbete, läsandes eller skrivandes. Ibland tillsammans med sina pojkar.

För Ingrid Simonsson var skrivandet en viktig uttrycksform. Hon skrev dagbok under hela sitt liv. På 1930-talet lär hon ha påbörjat ett manus till en bok om sin uppväxt i Tidaholm, som aldrig blev publicerad. Efter Birger Simonssons bortgång försörjde hon sig på att skriva recensioner i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och Sydsvenska Dagbladet. Hon gjorde också en stor insats för att dokumentera Birger Simonssons konstnärliga gärning. Hon samlade artiklar om hans utställningar i klippböcker, sparade korrespondens, personliga papper och fotografier. Materialet blev säkrat för framtiden genom donation till Handskriftsavdelningen vid Göteborgs universitetsbibliotek vid ett antal tillfällen under 1970-talet. Ingrid Simonsson skrev också boken Konstliv kring det unga seklet, som publicerades 1970. Det är en skildring av konstnärslivet och modernismens pionjärer kring början av 1900-talet. Originalmanuskriptet återfinns i arkivmaterialet.

Det är svårt att få en bild av hur Ingrid Simonsson egentligen såg på sin egen konstnärliga praktik. Av hennes bok att döma var det Birger Simonssons konstnärskap som stod i fokus genom hennes liv. Ingrid Simonsson var mångsidig i sin begåvning och verksam som såväl mönsterritare och konsthantverkare som skribent och pedagog. Men frågan är om hon betraktade sig själv som konstnär. Även om hon deltog med verk på samlingsutställningar arrangerade av Sveriges Allmänna Konstförening på Liljevalchs konsthall, HSB:s utställning God konst i alla hem på galleri Brinken i Stockholm och publicerade sina texter, så tycks det ha varit självklart att det var makens konstnärskap som stod i första rummet.

Ingrid Simonsson avled i Stockholm 1977.