Irja Browallius var författare. Hennes romaner och noveller karakteriseras av breda episka skildringar av 1900-talets landsbygdsmiljö under förvandling.
Irja Browallius föddes 1901 i Helsingfors. Föräldrarna Carl Browallius och Gerda Pisani var ambulerande skådespelare och flyttade snart till Sverige. Irja Browallius uppväxtmiljö blev huvudsakligen Skinnarviksbergen på Södermalm där den invandrade morfadern med italienskt påbrå arbetade som gipsmakare. Föräldrarna skildes när hon var i tonåren och hemmet skingrades. Modern tog hand om de två döttrarna. Irja Browallius behöll kontakten med sin omgifte far, men det var tillsammans med modern och periodvis även systern som hon kom att leva.
Efter studentexamen i Stockholm 1921 började Irja Browallius studera medicin, men avbröt studierna. Under en period vårdades hon på Söderby sanatorium för tbc. Hon prövade några konstkurser men till sist valde hon liksom sin äldre syster Greta att utbilda sig till småskollärare. 1927 fick hon anställning som lärare i Glottra skola i södra Närke, där systern redan arbetade.
Mötet med barnen i den närkingska landsbygden förlöste Irja Browallius författarskap. Genom barnen lärde hon även känna föräldrar, gårdar, lant- och skogsbruk, sociala förhållanden och sedvanor i en för storstadsbon helt främmande landsbygdsmiljö. Hon började skriva noveller om människoöden i den trakt där hon var anställd som lärare i tio år. Redan 1934 debuterade hon på Albert Bonniers Förlag med novellsamlingen Vid byvägar och älgstigar. Motiven för de åtta novellerna var hämtade från den miljö som författaren så konsekvent skulle muta in som sin. I Bonniers Nyheter 1934 infogades ett fotografi av Irja Browallius med en skolklass. Förlaget satte sina förhoppningar till en ”författarinna, som känner och förstår sin speciella landsända”. Redan i debutnovellerna lät Irja Browallius dialogen präglas av dialekt – ett val som inte var helt självklart för en person som var uppvuxen med rikssvenskt tungomål.
Men samtidigt som Irja Browallius tog starka intryck av verkligheten i den för henne inspirerande men isolerade landsbygdsmiljön, hade hon i bagaget en grundläggande beläsenhet. I artikeln ”Böcker i mitt liv” i Bonniers Litterära Magasin 1948 mindes hon vilken läsning som satt spår. Vid konvalescensen i unga år på ett sanatorium började hon läsa ryska författare, särskilt Fjodor Dostojevskij, Anton Tjechov och Maksim Gorkijs självbiografiska böcker. Även franska författare som Gustave Flaubert, Guy de Maupassant, Anatole France och Marcel Proust nämnde hon som goda läsfrukter. Marcus Aurelius Självbetraktelser och en filosof som Arthur Schopenhauer återvände hon gärna till. Värt att notera är att Irja Browallius inte lyfter fram någon av de svenska samtida författare från den breda realistiska berättartraditionen som hon själv vid denna tid i högsta grad var en del av.
Irja Browallius hörde liksom Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Vilhelm Moberg till en författargeneration som debuterade under 1930-talet. Men bland statarförfattarna hörde hon inte hemma. Hon mutade in sin egen del av verkligheten och skildrade på ett anspråkslöst sätt människoöden liknande dem hon mött som skollärare i en isolerad skogsbygd. Det var inte självupplevt, men iakttagelserna var skarpa och empatiska. Albert Bonniers Förlag vårdade henne som en landsbygdens skildrare. I både Folket i Bilds folkboksserie och Bonniers folkbibliotek hade hon en given plats, och hennes böcker gick ut i stora upplagor.
Dock kunde inte Irja Browallius riktigt släppa sin brokiga bakgrund i huvudstaden. Med den lilla berättelsen Josef gipsmakare, 1935, fick morfadern sin tribut. Men skildringen gav också i allmänhet en fin bild av ett invandraröde bland utkantsfolket i de nedgångna söderkåkarna. Romanen Plats på scenen! från 1936 ägnades skådespelarlivet som hon kände det via föräldrarnas strävanden.
Irja Browallius riktigt stora genomslag som närkeförfattare och landsbygdsskildrare kom med de tre romanerna Synden på Skruke, 1937, Elida från gårdar, 1938, och Två slår den tredje, 1939. Här utvecklades familjedramer, som skildrades ödesmättat och fåordigt. Svek och uppoffringar, ond bråd död, tunga olyckor och tragedier utspelade sig mot bakgrund av årstidernas växlingar i gränslandet mellan skog och slättbygd. Den omutliga realismen kan tyckas sakna humor och försonande drag. Men det är också det borrande allvaret som gör romanerna till stor konst. När John Landquist recenserade Två slår den tredje i Aftonbladet 1939 konstaterade han att: ”Med Irja Browallius har Sverige fått en berättare som är född för uppgiften.”
Som mellanstick publicerade Irja Browallius 1940 en roman om den borgerliga familjen Marméns. Men redan året därpå återvände författaren till sitt litterära landskap Närke med romanen Någon gång skall det ljusna. Vidare prövade Irja Browallius att gestalta hur en ung lärarinna kom till en avlägsen bygd i Ringar på vattnet, 1942. Det är ingen idyll, utan berättelsen rymmer konfrontation och kulturkrockar mellan stad och land. Trots att Irja Browallius fäste sig vid landsortens människor, särskilt barn och kvinnor, var priset hon fick betala för sitt författarskap ibland högt. Hon blev illa omtyckt av bygdens folk som tyckte att de blev utpekade som figurer i hennes romaner. Pingstvänner bad för henne i kapellet för det syndiga hon skrev.
År 1937 lämnade Irja Browallius den slutna världen i Sydnärke för att några år bo i Örebro tillsammans med sin mor. Vid det här laget vågade hon lämna läraryrket för att helt och hållet leva på sitt eget författarskap. I Idun 1940 intervjuades hon vid Laxå herrgård, där hon några år hade sin bostad i en flygel. Att bo på landet hade alltid varit hennes dröm, gärna i en lång vit länga med trädgård och potatisland. Bruksmiljön i Laxå kom att bli inspirerande för den brett upplagda romanen Eldvakt från 1943. Herrskap och tjänstefolk vid ett mellansvenskt järnbruk åskådliggjordes efter ett grundligt studium av en historisk epok på 1800-talet. Detta är för övrigt den enda historiska roman som Irja Browallius skrivit. I vissa partier kan skildringen påminna om Hjalmar Bergmans bergslagsfresker.
I september 1941 invaldes Irja Browallius på stol nummer 6 i Samfundet De Nio efter Karin Boye. Dock valde hon att på eget initiativ utträda åtta år senare. Hon trivdes aldrig riktig i sammanhanget, och tecken tyder på att diskuterandet och grälandet inom samfundet tog kraft från författarskapet. Solveig Landquist, som var gift med nestorn i Samfundet De Nio John Landquist, karaktäriserade Irja Browallius som en ”frisk rödkindad bonddotter” – en iakttagande tillbakadragen person, som sällan talade om litteratur när hon inte behövde det.
Dock mäktade Irja Browallius under tiden i Samfundet De Nio att skapa ytterligare en storslagen närkeroman med Jord och himmel, 1947. Romanen rymmer ett starkt kvinnoporträtt och en av de bästa skildringarna i svensk litteratur av hur väckelserörelsen inverkade på människors livsval.
Efter utträdet ur Samfundet De Nio recenserades Irja Browallius nästa stora roman Vänd ryggen åt Sivert, 1951, av hennes efterträdare på stol nummer 6 Margit Abenius, som hävdade att detta var hennes mästerverk och en höjdpunkt i svensk prosa. Därefter följde bygderomanen En fågel i handen, 1952, som året före hade gått som följetong i tidningen Folket i Bild. Året därpå, 1953, utkom hennes andra novellsamling, Torplyckan. Liksom debutnovellerna var berättelserna helt och hållet byggda på landsbygdstemat.
Med en imponerande kraft återkom Irja Browallius som romanförfattare med Ung, 1954, och med trilogin Paradisets dagg, 1957, Vårbräckning, 1959, och Om sommaren sköna, 1961. Romanerna om den faderlösa Birgit och hennes svåra uppväxt hos olika fosterföräldrar vittnade om en varmare och mer inkännande sida av Irja Browallius författarskap, och utgör en av vår litteraturs främsta barnskildringar.
Efter denna urladdning återvände Irja Browallius till rötterna för sina närkeromaner; den lilla världen kring lantbruk, skog, lanthandel och järnväg i en avkrok. Romanen Ut ur lustgården från 1963 skildrar på ett närmast sociologiskt sätt hur detta begränsade universum nedmonterats genom mekanisering och urbanisering. Det rika persongalleriet finns förstås där, men det är egentligen geografin och landskapet självt som står i centrum. Författaren har till och med ritat en karta över spelplatsen. Carl-Eric Nordberg konstaterade i Bonniers Litterära Magasin 1963 att Irja Browallius ”hör till våra främsta folklivsskildrare genom tiderna” och att framtida historiker ”kommer tryggt att kunna rådfråga hennes romaner om de vill veta hur livet levdes på landet i våra egendomliga dagar”.
Men Irja Browallius ville borra djupare i det krackelerande folkhemmet. Hon besökte ungdomsvårdsskolor och gav adoptivbarnet Ann-Kristin sina sista krafter som författare i Skur på gröna knoppar, 1965, och Instängd, 1967. Till julbokhandeln de åren var hon en av de stora svenska berättarna bland namn som Sven Delblanc, Ivar Lo-Johansson, Pär Lagerkvist och Vilhelm Moberg.
Irja Browallius dog 1968 och är begraven på Lidingö kyrkogård. John Landquist skrev i sitt minnesord i Aftonbladet: ”Irja Browallius steg till en av det svenska 1900-talets främsta författare i realistisk stil.”
