Irma Åstrand var pionjär inom arbetsfysiologisk forskning om arbetslivet och dess villkor, verksam under 1900-talets andra hälft.
Irma Åstrand föddes den 13 mars 1927 i Falköping. Fadern, Arvid Andersson, var snickarmästare och fabrikör, och modern Elna Andersson var född Hermansson. De fick fyra barn som senare i livet bytte efternamn till Ryhming. Efter studentexamen vid Skövde högre allmänna läroverk 1946, studerade hon vid Gymnastiska centralinstitutet (GCI, nuvarande Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH) i Stockholm åren 1946–1948. Därefter blev hon amanuens vid GCI:s fysiologiska institution. Den hade byggts upp av professor Erik Hohwü-Christensen, och blev en viktig grund för hennes livsbana.
År 1949 började Irma Åstrand studera till läkare vid Karolinska Institutet (KI), och blev medicine kandidat 1951. Parallellt med studierna fortsatte hon som amanuens vid GCI. År 1953 publicerade hon, som ensamförfattare, sitt första vetenskapliga arbete. Det behandlade ett modifierat arbetstest (Harvard step test) för att beräkna fysisk kondition. Året efter publicerade hon tillsammans med sin blivande make Per-Olof Åstrand en studie där en ergometercykel nyttjades för samma ändamål. Testet fick efterhand stor internationell spridning under namnet Åstrandtestet.
Irma Åstrands 1950-tal fortsatte att präglas av såväl studier inom medicin som forskning inom grundläggande och tillämpad arbetsfysiologi. Exempelvis genomfördes en serie studier av det intermittenta arbetets fysiologi. Irma Åstrand blev medicine licentiat 1955, och under de kommande fem åren var hon under olika perioder verksam vid GCI, Karolinska sjukhusets och Serafimerlasarettets klinisk-fysiologiska laboratorier, Department of Physiology, University of California, Berkeley, USA, och Division of Research, Lankenau Hospital (idag Lankenau Medical Center), Philadelphia, USA.
År 1960 försvarade Irma Åstrand sin doktorsavhandling Aerobic work capacity in men and women with special reference to age vid Göteborgs universitet. Irma Åstrand var då sedan fyra år gift med Per-Olof Åstrand. Tillsammans fick de två barn. Under det fortsatta 1960-talet orienterade Irma Åstrand sig delvis i riktning mot arbetslivets fysiologi, men gjorde samtidigt stora insatser inom den grundläggande arbetsfysiologin, samt tillämpad forskning om motionsträningens verkan. Arbetslivets fysiologi blev ett studieområde vid GCI från 1951, och Irma Åstrand skrev 1957 sitt troligen första arbete med den inriktningen under rubriken Fysiologiska aspekter på de skogliga lärlingskurserna. Exempel på arbeten som följde i den linjen var Degree of strain during building work as related to individual aerobic work capacity, 1967, Estimating the energy expenditure of housekeeping activities, 1971, och Energy output and work stress in coastal fishing, 1973. Flertalet av dessa arbeten utfördes vid Arbetsmedicinska institutet, som bildades 1966. I maj 1970 valdes hon in som den första kvinnliga ledamoten i Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA).
Under 1970-talet vidgades Irma Åstrands forskningsperspektiv till att även gälla yttre miljömässig påverkan under arbete. I en serie banbrytande studier analyserades effekten av inandning av olika former av lösningsmedel under vila och fysiskt arbete. Vid denna tid var hon verksam vid Arbetarskyddsstyrelsen (numera Arbetsmiljöverket), varvid hon blev professor 1974. Irma Åstrand ledde arbetet vid den arbetsfysiologiska enheten inom Arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning, och hon gav ut läroboken Arbetsfysiologi, 1977.
Efterhand breddade Irma Åstrand sina verksamhetsområden. År 1979 blev hon ledamot i Datainspektionens styrelse, och 1980 fick hon samma roll i Medicinska forskningsrådet, för att 1981 bli chef för hela den arbetsmedicinska avdelningen vid Arbetarskyddsstyrelsen. När riksdagen beslutade om ett självständigt forskningsinstitut inom samma område, Arbetsmiljöinstitutet, blev Irma Åstrand dess första chef från 1987 och fram till sin pensionering 1992. Hon hade då 29 professorer och flera hundra andra medarbetare som kolleger vid institutets enheter i Solna och Umeå. När Dagens Nyheter intervjuade henne vid denna tid beskrevs hon som en inspirerande ledare och en märkeskvinna inom samhällsforskningen.
Irma Åstrand hade ett yrkesliv som var intimt förknippat med det svenska välfärdssamhällets omsorg om de anställdas hälsa. När hon lämnade den gärningen ägnade hon sig åt sina intressen; familjen, rörelse, motion och friluftsliv, måleri, samt att fylla på sitt redan mycket omfattande herbarium. Hennes nyfikenhet som forskare kom nu att riktas mot andra ting. Med särskilt stort intresse sökte hon sig fram till historien om släktingen J.P. Olai, konstnären som hade skapat den undersköna parken vid den Åstrandska släktgården i Småland.
Irma Åstrand avled i Näsby park i Täby kommun år 2016, och är begravd vid Kråkshults kyrka i Eksjö kommun.
