Jenny Matilda Elisabet Hasselquist var premiärdansös, balettpedagog och skådespelare.

Jenny Hasselquist föddes i Stockholm 31 juli 1894 som dotter till riksdagsman Johannes Hasselquist och Sofia Katarina Mathilda Hasselquist, född Ramberg. År 1906 blev hon elev vid Kungliga Teaterns balettelevskola (nuvarande Kungliga Operan), som leddes av Gunhild Rosén, tidigare dansös. Fyra år senare, 1910, anställdes Jenny Hasselquist i baletten vid Kungliga Teatern och 1913 blev hon sekonddansös, samt elev till den kände ryske dansaren och koreografen Michel Fokin, som var gästande koreograf vid Kungliga Teatern 1913–1914. Han uppmärksammade hennes talang och gav henne huvudroller i baletterna Sylfiden, Kleopatra, Scheherazade, Carnival och Den döende svanen, den senare ursprungligen komponerad för Anna Pavlova. Jenny Hasselquist dansade även solopartier i baletterna Mylitta och Marouf samt i Auberts opera Den stumma från Portici och i Sibelius pantomim Scaramouche. Michel Fokin satte så stort värde på Jenny Hasselquist att han begärde att Kungliga Teatern skulle låta henne resa till Ryssland för vidare karriär där, men planerna stoppades eftersom hennes far redan skrivit på ett flerårigt kontrakt för dotterns räkning med Kungliga Teatern. Jenny Hasselquist tog även privatlektioner för Fokin i Helsingör 1918. Fokins undervisning var mycket inspirerande men krävande. Den fokuserade på den konstnärliga helheten i en balett. Uttrycket skulle födas ur den dramatiska situationen.

Från 1915 till 1919 var Jenny Hasselquist premiärdansös i Kungliga Teaterns balett. År 1919 deltog hon som en av stjärnorna i dess gästspel i Köpenhamn, men samma år tog hon avsked från Kungliga Teatern. Hon menade att Kungliga Teatern inte fullföljt den nyskapande utveckling som Michael Fokin hade inspirerat till, utan stagnerat. ”Jag vill arbeta medan jag är ung. Jag har ej råd att låta mina bästa år gå under i sysslolöshet”, uttryckte hon det. Hon sökte sig därför utomlands som frilansande dansös. En Londontidning skrev om henne: ”Svensk dansare kommer och erövrar London. Hon är personifieringen av grace och poetisk rörelse.” Recensenten fortsatte med att berätta att hon dyrkades nu inte bara i Sverige utan även här.

År 1920 anslöt sig Jenny Hasselquist till de svenska dansare från Kungliga Teatern som under konstsamlaren och entreprenören Rolf de Marés ledning gav sig iväg till Paris under namnet Svenska baletten, Les ballets suédois. Truppen hade bildats av Rolf de Maré och av dansaren och koreografen Jean Börlin, och dansarna i truppen hade alla upptäckts av Fokin. Vid truppens premiär i Paris på Thêatre des Champs-Elysées dansade Jenny Hasselquist huvudrollen i Jeux, Midsommarvaka och Iberia, och publiken var entusiastisk. Jean Börlin sågs som tidens främsta koreograf, och Jenny Hasselquist och Carina Ari som två ”ojämförliga ballerinor”. Jenny Hasselqvist dansade senare huvudrollen i De fåvitska jungfrurna, Dårhuset och i Chopin. Den sistnämnda var Börlins bearbetning av Sylfiderna. Efter turnén i London i början av 1921 lämnade Jenny Hasselquist Svenska baletten, då hon inte kände sig till fullo utnyttjad.

Jenny Hasselquist dansade på flera utländska scener, förutom i Köpenhamn, Paris och London uppträdde hon i Berlin, Bryssel, Helsingfors och Oslo, och hade egna dansaftnar. Bland hennes minnesvärda framträdanden kan nämnas Anitras dans, Slavisk dans, Den döende svanen och Valse solennelle. Hon började tidigt även medverka som skådespelare, och var med under den svenska filmens första storhetstid. Hon introducerades redan 1916 av Mauritz Stiller i hans Balettprimadonnan. I Victor Sjöströms Vem dömer?, 1921, spelade hon huvudrollen mot Gösta Ekman, och i Mauritz Stillers Gösta Berlings Saga, 1924, spelade hon Marianne Sinclair. Hon hade sammanlagt omkring tjugo roller i stumfilmer och två i ljudfilmer, däribland den första svenska ljudfilmen Säg det i toner som kom 1929. Hon gjorde även internationell karriär som skådespelare med sin medverkan i tyska filmer. År 1941 gästspelade hon på Kungliga Teatern i den mimiska huvudrollen i Georg Gés balett Den heliga lågan. Jenny Hasselquists mimiska talang gjorde sig väl i stumfilmen, men hon var även en god skådespelare i ljudfilm och teater som på Blancheteatern, och hon turnerade med dramatiska roller i Nils Ekstams sällskap på 1940-talet.

År 1932 grundade Jenny Hasselquist ett eget balettinstitut i Stockholm och bildade senare med sig själv och Kai Reiners som huvudkrafter Jenny Hasselquistbaletten. Truppen turnerade bland annat i USA. Jenny Hasselquist började undervisa vid den egna balettskolan 1932 och den fick gott rykte. ”Allt var vackert, graciöst och roligt” i Jenny Hasselquists balettskola tyckte den blivande premiärdansösen Mariane Orlando, och i den skolan fostrades många blivande balettstjärnor. Flera lyfte fram Jenny Hasselquists vackra armar och armrörelser. Uttrycksfulla armrörelser och en böjlig överkropp var typiska drag i Fokintraditionen. I början av 1950-talet undervisade Jenny Hasselquist också på Kungliga Teatern, och hon gav även privatlektioner. En av dem som uppskattade undervisningen var premiärdansösen Elsa Marianne von Rosen, som genom Jenny Hasselquist fick ta del av Fokintraditionen, direkt förmedlad av en av Fokins elever. ”Jenny dansade igenom hela Sylfiderna för mig”, berättar Elsa Marianne von Rosen, och framhäver att det gav en enastående kunskap om och förståelse för stilen. Av Jenny Hasselquist lärde sig också Marianne von Rosen Fokins Den döende svanen. Då hon dansade den vid Kungliga Teaterns Fokinafton 1957 satt Jenny Hasselquist i logen, och blev framkallad av Elsa Marianne von Rosen för att ta del av publikens bifall.

Jenny Hasselquist var gift med Wilhelm Kåge 1918—1922, och trädgårdsarkitekten Gösta Reuterswärd 1923—1927. Wilhelm Kåges dans- och figurskisser av henne blev en förlaga till silverdekorerna på den berömda Gustavsbergsserien Argenta från 1930.

Jenny Matilda Elisabet Hasselquist avled 8 juni 1978 på Höstsol i Täby. Hon ligger begravd på Sandsborgskyrkogården i Stockholm.