Johanna Brunsson har gått till historien som den svenska vävkonstens mästare. Hon vigde hela sitt liv åt vävkonsten, undervisade i vävning under cirka 50 år och skapade en mycket känd vävskola i Stockholm.

Johanna Brunsson föddes den 24 augusti 1846 och var yngsta dottern till Sofia och Benjamin Brunsson i Flatebyn, Valbo Ryrs socken i sydvästra Dalsland. Hon hade tre systrar och två bröder. Fadern var förutom godsägare även kommunalman. Modern var mycket angelägen om att döttrarna skulle lära sig alla hemmets göromål. Vävning var den syssla som Johanna Brunsson redan som liten visade ett starkt intresse och fallenhet för.

När Johanna Brunsson var 23 år for hon de knappa två milen till Stigen för att gå i vävskola hos den legendariska Maria Andersson. Johanna Brunsson blev hennes skickligaste elev och de båda fick ta emot fina priser vid slöjdutställningen i Vänersborg 1869, samma år som Johanna Brunsson kom till Stigen. Efter avslutad vävutbildning började hon snart själv att undervisa och 27 år gammal öppnade hon sin allra första egna vävskola i Tångelanda, Högsäter. Det kom att bli starten för Johanna Brunssons konstvävnadsskola, som så småningom kom att bli ett av landets förnämsta utbildningsinstitut.

Landshövdingen Erik Sparre, som månade om hemslöjdens möjligheter att råda bot på den utbredda fattigdomen som fanns, fick tidigt upp ögonen för hur företagsamma och skickliga Maria Andersson och Johanna Brunsson var. Han stöttade dem båda i deras verksamheter. År 1875 blev Johanna Brunsson anställd som ambulerande vävlärare vid Älvsborgs läns norra slöjdförenings vävskola. Hon undervisade bland annat i Stigen, vid Kobergs slott, i Vänersborg, Trollhättan och Åmål. Men när Sparre dog 1886 drogs alla anslagen till vävskolorna in och Johanna Brunsson blev arbetslös.

När Johanna Brunsson stod utan arbete började en annan känd kvinna inom vävkonsten, Nina von Engeström, att skicka flera brev för att övertala henne att flytta till Uppsalatrakten och bli kompanjon med henne. Under senhösten 1888 bosatte sig Johanna Brunsson i Agersta utanför Uppsala och de båda inledde ett samarbetsförsök som inte föll så bra ut. Redan efter fem veckor flyttade Johanna Brunsson därifrån och öppnade i stället egen vävskola i centrala Uppsala strax efter nyår. Vid denna tid sålde hon även en hel del av sina alltmer omtalade vävalster till en affär i Stockholm. Många försökte även att övertala henne att flytta vävskolan dit. Hon hade på grund av sin skicklighet redan efter kort tid i Uppsala hunnit skapa sig ett välkänt namn även i huvudstaden och sensommaren samma år vågade hon ta steget och flytta sin vävskola till nuvarande Birger Jarlsgatan 27. Här byggde hon upp en allt större verksamhet och eleverna och kunderna strömmade till. I och med expansionen behövde hon hjälp och då kom den 16-åriga systerdottern Alma Jakobsson från Färgelanda till hennes undsättning. Detta visade sig vara ett riktigt lyckokast och Alma kom sedan att driva vävskolan vidare efter mosterns död.

Efter flytten till Stockholm undervisade Johanna Brunsson mellan 50 och 60 elever och 1912 utexaminerades de första vävlärarinnorna från skolan. Hon fick även anslag för att ta emot tio frielever per år, men hon tog oftast emot det dubbla antalet i sin starka mission att sprida vävkonsten vidare till så många som möjligt. De flesta eleverna kom från Sverige men det fanns även elever från hela Europa, USA och Ryssland. Johanna Brunsson hade nu anställda yrkesvävare och tack vare försäljningen av deras alster fick hon medel till att driva skolan, förutom inkomsterna från kursavgifterna och anslagen. Hon var mycket mån om att ta tillvara och värna om den traditionella svenska mönsterskatten. I undervisningen ingick bland annat att eleverna fick bege sig till Historiska museet för att teckna av gamla mönster. Men samtidigt var hon öppen för ny formgivning och hade textilkonstnärer som Anna Lyttkens och Märta Måås-Fjetterström anställda både som lärare och mönsterritare.

Johanna Brunsson och hennes vävskola deltog i en rad utställningar och många var de diplom, priser och medaljer som hon fick ta emot under årens lopp, vid utställningar bland annat i Vänersborg, Borås, Jönköping, Stockholm, Göteborg och Gävle. Tidningarna svämmade över av lovord om skolans egna utställningar, om vävskolan och om Johanna Brunsson som person. Den allra finaste utmärkelsen av dem alla fick hon vid 70 års ålder år 1916, då hon fick ta emot den kungliga medaljen Illis quorum i femte storleken för sitt mångåriga och banbrytande arbete inom vävkonsten.

Johanna Brunsson skrev också in sig i den vävtekniska historien, då hon utvecklade och förenklade den Ekenmarkska vävmetoden. Hon var även en pionjär och en stark förespråkare för handvävningens renässans i en tid då det industriellt tillverkade slog ut det handtillverkade.

Den 11 december 1920 avled Johanna Brunsson, 74 år gammal. Hon begravdes på Torps kyrkogård, drygt en halvmil från födelseplatsen i Valbo Ryr. Efter hennes död tog systerdottern Alma Jakobsson över hela verksamheten. Hon hade efter över trettio år på vävskolan fått en bra erfarenhet och övergången blev på så vis smidig. Alma fortsatte i sin berömda mosters fotspår och hon kom att utvidga skolan och ta in ännu fler elever, som mest 65 stycken. Hon anställde dessutom en av den tidens mest kända textilkonstnärer, Hildegard Dinclau, som kom att sätta en stark konstnärlig prägel på skolan under Alma Jakobssons tid som föreståndare. Hon drev skolan fram till sin död 1957. Året därpå lades skolan ner och därmed gick en mycket viktig epok inom svensk vävkonst i graven.