Judith Johansson var textilkonstnär som skapade över 400 mönster till mattor och andra vävnader. Tillsammans med sin make drev hon JJ Vävateljén i Knäred under 55 år.

Judith Johansson föddes i Trollhättan 1916. Hon var dotter till byggmästaren Per Johan Bengtsson och hans hustru Olga, som var sömmerska. Hon hade två yngre bröder och en mycket närvarande mormor, Olivia Eliasson, som lärde henne att väva redan som skolflicka. Att arbeta med garn och att kunna karda, spinna, tvinna, färga, väva, sy och virka var något som var självklart att lära sig. Handens arbete värdesattes högt i barndomshemmet och av modern stimulerades Judith Johansson till eget tänkande, att betrakta tingen noggrant och att upptäcka färgernas valörer.

Judith Johansson träffade sin blivande man John Johansson vid 19 års ålder. Han hade startat en hemslöjdsbutik i Trollhättan, och hemma i Hishult hade han anlitat väverskor för tillverkning av mattor och mindre vävnader. Det unga paret förlovade sig efter bara två veckor och gifte sig 1937 i Trollhättans kyrka. Samma år föddes dottern Birgitta och fem år senare ytterligare en dotter, Britt-Marie.

År 1937 flyttade paret in hos hans föräldrar i Hishult i väntan på den kombinerade villan och vävateljén i Knäred, som stod klar 1938. Judith Johansson komponerade mönster och vävde tillsammans med anställda väverskor medan maken satte upp väven, varpade, solvade och ibland knöt fransarna på de färdiga alstren. John tog hand om det administrativa och stöttade sin hustru i hennes konstnärliga skapande; de var äkta makar men också arbetskamrater.

Under åren runt andra världskriget var det brist på material och en del trasmattor vävdes av pappersfiltremsor och remsor av uniformskläde. I Knäred vävdes också mattor av kaninskinn, som var populära som sängmattor. Tillverkningen hade stor bredd: kuddar, löpare, gardiner och draperier tog form tillsammans med möbeltyger, dukar och servetter. Tuskaft, rosengång, dräll, munkabälte och hålkrus var några av de många vävtekniker som användes.

I slutet av 1940-talet var Judith Johansson elev under två terminer på Textilinstitutet i Borås (nuvarande Textilhögskolan). Hon var flitig, vävde mycket och gjorde en ovanligt stor flossamatta som elevarbete. Hon började göra mönsterkompositioner till främst röllakansmattor med inspiration från naturen. De färglagda skisserna ritades på rutat millimeterpapper och väverskorna arbetade sedan vid en trampvävstol med liggande varp och slagbom. Framför sig hade de en mätsticka och färdiga färgblandade inslag i ren ull som plockades in i väven för hand. Judith Johansson var noga med att själv följa arbetet, och gav goda råd samtidigt som hon var lyhörd för väverskorna åsikter.

År 1951 byggdes ateljén ut för att göra rum för en fyrameters vävstol. Beställningar började strömma in från privatpersoner, varuhus och företag. Fler väverskor rekryterades, som mest hade företaget tretton anställda. Judith Johansson hade trots svår astma en gedigen arbetskapacitet och drev jämsides med vävandet en vävskola som tidvis var förlagd till en våning i ateljén.

Vid ett tillfälle blev Judith Johansson erbjuden arbete som konstnärlig ledare på hantverksskolan Capellagården, som grundats 1958 av Carl Malmsten. Hon avböjde dock, då kyrkliga vävnader som kormattor, antependier och mässhakar hade fått en framträdande plats i ateljéns arbete. År 1965 byggdes ateljén ut ytterligare en gång och nu fanns plats att visa de största mattorna. Knäreds församling var först med att beställa en kormatta till sin kyrka och den beställningen följdes snart från andra kyrkor, rederier, varuhus och ambassader.

Då Judith Johansson fick beställning på en kyrkotextil reste hon till den aktuella kyrkan, insöp miljön och utgick sedan från intrycken. Hon hade fotografiskt minne och gjorde aldrig skisserna på plats. Hon lät detaljer och färger i kyrkorummet återkomma i vävnaderna och använde ett noga genomtänkt symbolspråk i den sakrala textilkonsten. Ett sjuttiotal kyrkor runtom i landet är prydda av textilier märkta JJ och i Knäreds kyrka finns hela 24 stycken.

Det kanske främsta uppdraget kom från dåvarande kungen Gustaf VI Adolf. En matta skulle pryda Prins Eugens rum i dormitoriet på Vadstena kloster. Judith Johansson inspirerades av ”en daggdroppe i midsommartid” och skapade mattan Blomsterkrans. Hon gjorde också möbeltyg till Carl Malmstens möbler. Tyget gavs namnet Eugen då alla ateljéns möbeltyger fick mansnamn, medan gardintygerna fick kvinnonamn.

I april 1967 reste Judith Johansson tillsammans med vännen Stina Bacos till Turkiet i syfte att där organisera produktion av mattor designade av textilkonstnären. Projektet strandade dock snart på krånglig byråkrati och på de turkiska männens nedlåtande attityder mot väverskorna.

Under årens lopp visade Judith Johansson sina textilier på olika utställningar, ofta i samband med att vävningen demonstrerades. Då Textilinstitutet i Borås hade en jubileumsutställning 1977 representerades Judith Johansson av en stor matta och 1985 var det dags att med hennes egna ord ”gå på snabbvisit genom mitt liv” i utställningen Mattor från fyra decennier på Hallands museum i Halmstad.

Trots alla goda omdömen från uppdragsgivare, press, besökare och anställda fick Judith Johansson vänta ända tills 1983 innan hon utsågs till Hallands landstings kulturstipendiat. Hon såg belöningen som en hyllning inte bara till sig själv utan till alla som arbetade i ateljén och hon bjöd därför personalen på en resa till Italien och dåvarande Jugoslavien.

År 1988 tilldelades hon Kungliga Patriotiska Sällskapets guldmedalj för gagnerik gärning inom svenskt näringsliv, men kunde på grund av en av sina många sjukhusvistelser inte närvara vid utdelandet på Riddarhuset. Hon representerades av sin dotter Britt-Marie Glyssbo som på grund av sin mors allt sämre hälsa hade tagit över verksamheten i JJ Vävateljén i Knäred. Året efter uppmärksammades Judith Johansson med Laholms kulturpris och Landstingets kulturavdelning dokumenterade hennes verksamhet på video.

På grund av sin svåra astma vistades Judith Johansson tidvis i Spanien. Skaparkraften behöll hon in i det sista och bara en vecka innan hon dog invigdes hennes sista kyrkmatta i Arbrå i Hälsingland. Hon hade också påbörjat ett bårtäcke till Knäreds kyrka, ett arbete som fullbordades av döttrarna och som sedan skänktes till kyrkan av dem och maken. Det användes första gången vid hennes begravning.

Judith Johansson avled 1993. Hon ligger begravd på Knäreds kyrkogård, under en gravsten vars ornament hon själv komponerat.