Julia Cæsar var en folkkär skådespelerska och komedienne, verksam under drygt 60 år på 1900-talet.
Julia Cæsar föddes i Svea livgardes församling på Östermalm i Stockholm år 1885. Hon var dotter till gardisten Alfred Caesar Gustafsson och hans maka Kristina Vilhelmina. Namnet Cæsar kom från den soldatsläkt hon härstammade ifrån. Modern dog år 1892 när Julia Cæsar var sju år gammal. Hon och hennes fyra syskon fick senare en styvmor och en halvsyster. Flera av syskonen dog också unga, det äldsta syskonet redan 1882 som ettåring, och ytterligare två året efter modern, endast fyra och två år gamla. År 1903 avled även fadern, 53 år gammal.
Julia Cæsar fick tidigt stå på egna ben. Kring år 1909 står hon angiven i folkbokföringen som teaterelev, innan dess som piga, tjänarinna, och bokbinderiarbeterska. Hon arbetade hårt och strävsamt fram mot det yrke och den position hon önskade. Redan som barn spelade hon teater på gårdarna i de då mycket enkla kvarteren på Östermalm. Gideon Wahlberg tillhörde vänkretsen och i hans pjäser skulle hon ofta längre fram medverka. I hennes uppväxtkvarter vid Östermalmstorg låg Folkteatern, där hon tillbringade all tid hon kunde.
Julia Cæsar staterade kring sekelskiftet 1900 på Folkteatern i Stockholm. Hennes verkliga scendebut ska ha ägt rum kring år 1905 på Kristallsalongen på Djurgården i Stockholm, uppgifterna är något osäkra. Hon spelade då en hundraårig gammal döv gumma. På den vägen var det, redan som ung blev tanten hennes fasta avdelning. Några flick- eller hjältinneroller blev det aldrig tal om, hon var en kvinna mot normen och strömmen. Kanske var det befriande att slippa pressas in i den strikta mall som rådde för kvinnor. Julia Cæsar gjorde i alla fall det mesta av sin lott och gjorde den argsinta tanten folkkär.
Julia Cæsar var engagerad vid Apolloteatern i Helsingfors 1913—1919 och senare vid olika stockholmsscener, som Pallas-Teatern, Södermalmsteatern, Folkets hus teater, Mosebacketeatern, Odéonteatern och Boulevardteatern. Från 1925 och åtskilliga somrar framöver medverkade hon även i folklustspel på Stockholms friluftsteater, däribland vid Vanadislunden, Klippan och Tantolunden, och hon kom att kallas för “Tantolundens drottning”. År 1960 övergick hon till nästa friluftsscen, Skansenteatern.
Bland den långa raden av Julia Cæsars teaterroller märks Malin i Söderkåkar, 1930, på Tantolundens friluftsteater; Augusta i Augustas lilla felsteg, 1931 och 1936, på Mosebacketeatern; Madam Flod i Hemsöborna, 1936, på Mosebacketeatern; Annie i Annie från Amörka, 1944, på Tantolundens friluftsteater; Tant Klara i Kvartetten som sprängdes, 1960, på Skansens friluftsteater; och Anna-Kajsa i Änkeman Jarl, 1963, på samma scen. Hon medverkade även i ett antal revyer, skrivna av bland andra John Botvid, Karl-Ewert, Rune Moberg och Tjadden Hällström.
Julia Cæsar filmdebuterade vid 37 års ålder, i en liten roll i Victor Sjöströms renässansdrama Vem dömer, 1922. Följande höst fick hon en större roll, som Lövbergskan, i komedin Anderssonskans Kalle, 1922. Filmen fick även en uppföljare året därpå.
På film liksom på scen kom Jula Cæsar att bli specialist på att gestalta tvära, barska och argsinta, men på något vis ändå älskvärda kärringar. Under sin karriär spelade hon otaliga huskors, skräcktanter och ragator i olika former; portvaktstanter, hushållerskor, tvätterskor, svärmödrar, direktörskor med mera. Dessa tanter var så gott som alltid slagkraftiga, frispråkiga och sparkade uppåt. Hon förmedlade inte sällan ett slags rättrådighet, som ironiserade och raljerade över den patriarkala samhällsordningen. Hon gjorde sig inte till för någon, alla fick ovett så det skvätte om det. Men Julia Cæsar tillförde också ingredienser som värme och självdistans till dessa egentligen rätt otacksamma roller. På så vis erövrade hon publikens hjärtan, om det så var från en scenkant eller en filmduk. Hon blev enormt folkkär - en kärlek mellan en artist och dennas publik som stod sig genom åren. Hon hade begåvats med den abstrakta gåvan publiktycke, och njöt av det.
Åren på utomhusscener hade gjort Julia Cæsar garvad, hon hade en kraftfull stämma, en tajming och träffsäkerhet som delvis berodde på att ensemblen ständigt behövde kunna parera alltifrån tåg som for förbi till allehanda väderförhållanden och övriga störningsmoment. Det var en lärorik om än oöm skola för artisterna, som gjorde att de lärde sig hantera det mesta och ändå kunde sätta repliken mitt i prick vid rätt tidpunkt.
Julia Cæsar medverkade i sammanlagt 135 filmer under sin långa karriär, i topp bland svenska skådespelerskor. Bland titlarna kan nämnas Bomans pojke, 1933, Ebberöds bank, 1935, O, en så'n natt, 1937, Pensionat Paradiset, 1937, Swing it, magistern!, 1940, Sussie, 1945, Fram för lilla Märta, 1945, Det regnar på vår kärlek, 1946, Stiliga Augusta, 1946, Soldat Bom, 1948, Greven från gränden, 1949 och Ratataa eller The Staffan Stolle Story, 1956. Sin sista roll spelade hon i Freddy klarar biffen, 1968.
Mot slutet av sin karriär upplevde Julia Cæsar en oväntad andra vår, med popularitet i nya kretsar och generationer, som aldrig sett henne spela folklustspel på friluftsscenerna. Det som tidigare varit en del av en fulkultur att se ned på blev plötsligt kult - kärringen kom i ropet! Hon medverkade bland annat i Beppe Wolgers och Knäppupps revy Bom-Krasch på Idéon, 1966. Det ena gav det andra och Julia Cæsar spelade även TV-roller i bland annat Hemsöborna, 1966, och Lorden från gränden, 1967. Hon förekom också i radio, däribland i radioteateruppsättningar och i underhållningsprogrammet Thores trekvart, 1967, med Thore Skogman och Robert Broberg. Efter det placerade sig, än mer oväntat, den 82-åriga Julia Cæsar på Svensktoppen med sitt gamla sångnummer från 1940-talet, “Annie från Amörka”.
Julia Cæsar var ogift men levde som sambo med operettsångaren Frida Falk från 1925 fram till dennes död 1948.
Julia Cæsar har utnämnts till många inofficiella hederstitlar, främst olika varianter på att hon var Sveriges buskisdrottning, men hon var långt mer mångsidig än så. Hon hade spelat alltifrån operett i sina unga år till drama. Vad hon än spelade förvandlade hon alltid varje liten roll till en utmejslad karaktärsstudie. Sveriges mest älskade kärring skulle nog ha varit en utmärkelse hon hade burit stolt.
Julia Cæsar dog i Bromma 1971 och är begravd på Bromma kyrkogård.
