Julie Ekerman var en skandalomsusad hålldam till Gustaf III:s närmaste man, Carl Sparre. Hon misstänktes för spioneri på ryska sändebud.

Julie Ekerman föddes 1765 i Stockholm, i en familj med solid borgerlig bakgrund i Östergötlands maktelit. Såväl på mors- som på farssidan härstammade hon från inflytelserika personer i den så kallade magistratskåren, som bestod av borgmästare och andra kungligt utsedda statsrepresentanter. Hennes far Bengt Edvard Ekerman valde dock en annan väg och gjorde karriär inom armén. Modern Catharina Ahlgren blev med tiden översättare och redaktör för tidskriften Brefwäxling, där hon bland annat ger röst åt idéer om kvinnors rättigheter inom äktenskapet.

Julie Ekerman var tre år när föräldrarna skildes. I samband med skilsmässoförhandlingarna utlovade fadern att han skulle ta hand om de barn som fötts inom äktenskapet, men av allt att döma höll han inte detta löfte. Han vägrade därtill att ta på sig faderskapet till det yngsta barnet. Detta är en förklaring till att familjens sociala anseende sjönk, något som framför allt drabbade modern och barnen. Av en myndighetsanteckning från 1770 framgår att Julie Ekerman och hennes tre syskon bodde med modern på Södermalm och att familjen led av fattigdom.

Båda föräldrarna gifte så småningom om sig och bildade nya hushåll, men inget tyder på att det förde med sig en ljusare situation för Julie Ekerman och hennes syskon. Modern var dock en bildad och företagsam kvinna som såg till att barnen fick utbildning, förmodligen genom hemundervisning. Av de brev Julie Ekerman senare skrev framgår att hon var en skicklig brevskriverska med mycket goda språkfärdigheter i svenska och franska.

Som 15-åring hade Julie Ekerman lämnat hemmet. Hon bodde då med sin syster Beata som var skådespelerska och operasångare i en bostad i Klarakvarteren i Stockholm. Det närbelägna hovet var rikets centrum för kulturliv och festligheter, och det lockade till sig många människor som var på jakt efter nöjen, framgång och/eller mecenater. För en ung ogift kvinna som inte hade skyddsnät i en socialt ansedd familj kunde en utomäktenskaplig förbindelse med en rik man vara en räddning undan misär och prostitution av ett värre slag. Beata Ekerman blev redan som tonåring aktris vid Kungliga Dramatiska Teatern och hålldam till hertig Karl, Gustaf III:s bror. Julie Ekerman fick en gynnare i greve Carl Sparre. Han var riksråd och överståthållare, tillika ökänd för många kvinnoaffärer. Carl Sparre spelade också en roll som "välgörare" i moderns och systerns liv.

Julie Ekerman blev den 42 år äldre grevens mätress när hon var i 18-årsåldern. Officiellt var hon skriven som husjungfru i hans stora hushåll. Det har hävdats att hon under denna tid också utnyttjades som spion. Hon ska ha haft ett intimt förhållande med en rysk legationssekreterare vid namn Müller, som försåg henne med upplysningar från Rysslands ambassad. Detta i så fall på uppdrag av Sparre. Sanningshalten är dock svår att bedöma; påståendena kan vara löst grundade på samtidens ryktesspridning och förtal. Klart är att förbindelsen mellan Carl Sparre och Julie Ekerman var känd och illa omtalad i Stockholm redan medan den pågick, och att detta skvaller även användes i politiska syften. Efter något år krävde Gustaf III att relationen skulle upphöra. Beata Ekerman hade då sparkats ut från hovet, hotats med straff på spinnhuset och flytt till Paris. Carl Sparre ville uppenbarligen inte lämna Julie Ekerman vind för våg utan såg till att finna en borgerlig make till henne. I februari 1789 sammanvigdes hon i Stockholm med Nils Björckegren, som strax dessförinnan – genom Carl Sparres försorg – utnämnts till borgmästare i Linköping. Det nygifta paret flyttade dit.

Under de första åren i Linköping, 1789–1791, skrev Julie Ekerman regelbundet till Carl Sparre. De brev som finns bevarade i Riksarkivet ger en bild av hur hon försöker anpassa sig till det sociala livet i småstaden och skapa sig en roll som borgmästarfru och husmor. Brevskriverskan förefaller till att börja med vara nöjd med sin make och med det nya livets ramar. Skvallret om att hon varit grevens hålldam förföljer henne emellertid även i Linköping och med tiden blir hon, enligt breven, alltmer begränsad. Hon berättar att hon förväntas sitta vid spinnrocken för att visa sin duglighet i kvinnosysslor, men vill hellre ”göra visiter” – det vill säga umgås med människor – och hon saknar sina vänner och livet i Stockholm. Hon framför också önskemål om att Sparre ska bistå med ekonomiskt och materiellt stöd av olika slag och uttrycker många tacksägelser till honom, som hon kallar “pappa” och “välgörare”.

Borgmästarparet i Linköping levde av allt att döma harmoniskt tillsammans i några år och Sparre fortsatte att bidra till deras välstånd så länge han levde. Efter dennes död blev makarnas tillvaro svårare, både ekonomiskt och socialt, och de skildes 1798. Julie Ekerman var sjuklig och avled två år senare i ”bröstfeber”, det vill säga lunginflammation. Hennes tillgångar – en fastighet, juveler, högreståndsmöbler med mera – såldes på auktion och behållningen tillföll modern och brodern Christopher. Bouppteckningen ger belägg för hennes vittra intressen. Hon ägde ett stort bibliotek med böcker av varierande slag, varav många på franska.