Kajsa Sundström var gynekolog, men kallade sig kvinnoläkare. Hennes livsgärning var kampen för kvinnors rätt att själva bestämma över sina liv, sin sexualitet och sitt barnafödande. Kajsa Sundström var en nyckelperson vid införandet av fri abort i Sverige.
Kajsa Barbro Gunilla Sundström föddes 1928. Hon växte upp i Skövde i en familj med stort samhällsengagemang. Båda föräldrarna var folkskollärare och politiskt aktiva — fadern Walter Sundström under många år som riksdagsman för socialdemokraterna, modern Judith Sundström, född Johansson, aktiv i hemortens socialdemokratiska kvinnoförbund. Stämningen i hemmet var öppen och barnens åsikter blev lyssnade till. I likhet med sina två äldre bröder uppmuntrades hon till fortsatt utbildning efter studentexamen. Kajsa Sundström valde läkaryrket. Hon flyttade till Stockholm och inledde 1946 sina medicinstudier vid Karolinska Institutet. År 1953 var hon färdig läkare och tjänstgjorde under åren som följde på olika platser i landet. Redan under studietiden hade hon gift sig med kurskamraten Hugo Andersson. En ofrivillig barnlöshet gav en tidig insikt i de existentiella villkoren i samband med barnafödande. Äktenskapet upplöstes 1958.
Tillbaka i Stockholm utbildade sig Kajsa Sundström till specialist i obstetrik och gynekologi och arbetade under 1950- och 1960-talet på olika kvinnokliniker i Stockholmsområdet. Gynekologi betraktades då främst som en kirurgisk specialitet och hantverksskicklighet betonades. Kajsa Sundström insåg snart att kvinnosjukvården, särskilt i fråga om graviditet och barnafödande, måste innefatta kvinnors hela livssituation. Hon reagerade också mot det känslokalla sätt som kvinnor som sökte abort eller behövde vård efter illegala aborter bemöttes på. För att få legal abort beviljad av Socialstyrelsen krävdes särskilda skäl och intyg från kurator, gynekolog och psykiater. Förutom att utfallet av ansökningarna var godtyckligt var det också en klassfråga. Kvinnor från högre samhällsklasser hade ofta större möjligheter att få sin ansökan godkänd. Andra, så kallade ”lösaktiga” kvinnor eller kvinnor med olika funktionshinder, kunde tvingas till sterilisering för att få göra abort.
År 1962 gifte sig Kajsa Sundström med cancerläkaren och psykiatern Loma Feigenberg. Loma Feigenbergs område var vård av döende patienter medan det för Kajsa Sundström var villkoren vid livets början som stod i fokus. Under många år stöttade de varandra då beröringspunkterna mellan dem var många. Särskilt viktiga var de etiska överväganden som följde med framväxten av nya tekniker. För Kajsa Sundström gällde det bland annat fosterdiagnostik och in vitro-befruktning. Hon var motståndare till surrogatmödraskap och förutsåg svårigheter att dra gränser vid forskning på befruktade ägg.
År 1963 födde Kajsa Sundström ett efterlängtat barn. Svårigheten att kombinera barnomsorg med jourtäta tjänstgöringar på sjukhus bidrog till att hon började arbeta mer i öppenvård. Det sammanföll med att de nya preventivmedlen p-piller och spiral introducerades i Sverige. Som gynekologkonsult fick Kajsa Sundström ofta frågan om hon ”kunde, eller ville, skriva ut p-piller”, då det fanns läkare som inte ville det. Under 1960-talet var hon också med om att utveckla ett screeningprogram för livmoderhalscancer.
År 1973 förordnades Kajsa Sundström som föredragande gynekolog på Socialstyrelsen. En ny abortlagstiftning hade länge diskuterats och hon kom att delta i utformandet av lagen om fri abort, som antogs 1974 av riksdagen. Fullt ut ”fria” blev dock inte aborterna; Kajsa Sundström reserverade sig mot att kvinnors självbestämmande tog slut efter 18:e graviditetsveckan. Att en senare ansökan måste bedömas av läkare, och beslut fattas av Socialstyrelsen, såg hon som ett fortsatt förmyndarskap över kvinnor. Positiva effekter av den nya lagen var att aborter gjordes tidigare under graviditeten, att de blev säkrare och att de illegala aborterna nästan helt försvann.
Parallellt med beredningen av den nya lagen hade ett brett abortförebyggande arbete kring sex- och samlevnadsfrågor inletts. Kajsa Sundström blev en del i ett samhällsengagerat team med olika yrkestillhörigheter där utbildningar och upplysningsmaterial till mödravårds- och ungdomsmottagningar arbetades fram. Kajsa Sundström drev att huvudaktören i upplysningsarbetet skulle vara barnmorskan, inte gynekologen, och att barnmorskan skulle ges behörighet att förskriva och prova ut preventivmedel. Så blev det, trots hårt motstånd från delar av läkarkåren. Även föräldrautbildning, utformad av Kajsa Sundström, kom att ingå i barnmorskans uppdrag. Med boken Vänta barn, 1980, vände hon sig direkt till alla blivande föräldrar. Till abortmotståndarna vände sig Kajsa Sundström med det enkla budskapet: ”Jag respekterar varje kvinnas beslut för egen del. Men ingen ska ha rätt att bestämma över andra kvinnors liv.”
Kajsa Sundströms tankar och erfarenheter fick snart internationell uppmärksamhet. Vid ett WHO-möte i Geneve 1982 om utveckling av preventivmedel, då sett som lösningen på den globala befolkningstillväxten, lyfte hon fram att resultat inte kunde nås utan att kvinnors sociala villkor stärktes: rätt till utbildning, rätt att fatta egna beslut om liv och barnafödande och männens delade ansvar.
År 1982 återvände Kajsa Sundström till patient- och konsultarbete inom vården. Här samlade hon inom ramen för sin dagliga mottagning livsberättelser från olika åldersgrupper av kvinnor, med fokus på familjeliv, arbete och barnafödande. Inspiration fann hon i den livshistorieforskning som var under framväxt i Sverige. I doktorsavhandlingen När livet var som bäst, 1987, visade hon hur villkoren för samlevnad och barnafödande radikalt förändrats sedan 1930-talet. Nya lagar hade successivt givit kvinnor ökad födelsekontroll, möjlighet till arbete utanför hemmet och egen ekonomi. Det tidigare, skamfyllda begreppet ”ogift mor” hade spelat ut sin roll och ersatts med ”ensamstående förälder”. Gemensamt för alla åldersgrupper var att villkoren kring barnafödandet haft stor betydelse i kvinnornas liv och för deras hälsa.
Kajsa Sundströms make Loma Feigenberg drabbades under 1980-talet av sjukdom. Omsorgsarbetet om honom bidrog till att hon under en period inte hade möjlighet att delta i den samhälleliga debatten. Maken avled år 1988 och efter det vände Kajsa Sundström åter sina blickar utåt.
Hennes kvinnoengagemang och erfarenhet av politisk samverkan var efterfrågad och hon knöts till den tvärvetenskapliga forskargruppen Department of International Health Care Research (ICHAR) vid Karolinska institutet. Som koordinator och handledare för forskning och undervisning delgav hon till olika delar av världen sin syn på familjeplanering, aborter och barnafödande. Mer omfattande projekt genomfördes i Vietnam och Zambia. Länder som Japan, Australien, Bangladesh, Singapore, Indien, Malyasia och Sydafrika tog intryck av hennes budskap om jämställdhet och kvinnors självbestämmande. I Sverige var hon under ICHAR-tiden även ansvarig för utvecklingen av målinriktningen för kvinnors hälsa vid Folkhälsoinstitutet (nuvarande Folkhälsomyndigheten).
År 1992 ingick Kajsa Sundström i ledargruppen vid anordnandet av en stor internationell konferens i Stockholm med deltagare från hela världen. Arrangör var Svensk förening för psykosocial obstetrik och gynekologi (SFPOG). Författaren Sara Lidman höll ett bejublat invigningstal med titeln ”Mama Earth” vilket angav den humanistiska och existentiella ton som arrangörerna eftersträvade.
Kajsa Sundström var också en flitig skribent med ett sjuttiotal publikationer. På uppdrag av FN, Världsbanken och Sida skrev hon 1993 en omfattande rapport om abortsituationen i världen. På FN:s stora befolkningskonferens i Kairo 1994 blev hon en stark röst i kampen för kvinnors självbestämmande och rätt till säker vård.
Även på hemmaplan följde Kajsa Sundström utvecklingen. När det gäller aborter, som alltmer kommit att ske med hjälp av tabletter, ansåg hon att barnmorskor i öppenvård skulle kunna handha hela processen, inklusive förskrivning av tabletter. Att en läkare måste vara inblandad ansåg hon handlade om läkarkårens vilja att behålla makt, över kvinnor och i sjukvården. Kajsa Sundström förutsåg vidare att p-piller i framtiden skulle spela ut sin roll som preventivmedel, och ersättas av en enstaka tablett att tas när en menstruation var fördröjd. Tabletterna fanns, men marknadsfördes inte av läkemedelsbolagen. Hon menade att det var mer lönsamt för dem med p-piller än med ett piller vid behov.
Kajsa Sundström bidrog under sin livsgärning till bildandet av flera informella och tvärvetenskapliga nätverk. Ett av dessa skapades utifrån det gemensamma intresset för livshistorier. I boken Livstider, 2009, ger deltagarna röst åt kvinnor från olika delar av världen, speglat mot bakgrund av de samhällen de levt i. Kajsa Sundströms humanitära inriktning kom också att prägla samvaron i nätverken. En guldgruva för kvinnosjukvården fann hon i Sara Lidmans skönlitterära böcker. Sällskapet Lifsens rot, med fokus på psykosociala frågor kring barnafödandet, har namn efter en av författarens romaner. Den sista artikel som Kajsa Sundström skrev, publicerad 2017, har titeln ”Moderskap i Sara Lidmans författarskap”.
År 1991 inledde Kajsa Sundström en relation med läkaren Bengt Estborn, en kurskamrat från de tidiga studieåren. Även den samvaron innehöll mycket arbetsgemenskap. Under många år delade Kajsa Sundström sin tillvaro mellan hemmet i Stockholm och Bengts hem i Köpingsvik på Öland. I Stockholm fanns dottern och ett älskat barnbarn, på Öland promenaderna på alvaret, baden i Kalmarsund och delad högläsning. Från 2016 var Kajsa Sundström permanent bosatt i Köpingsvik och blev, när krafterna mot slutet avtog, kärleksfullt omhändertagen av Bengt.
Kajsa Sundström avled i januari 2020 i Köpingsvik, nära 92 år gammal. Hon är begravd på Sankta Birgittas kyrkogård i Skövde.
