Lulu Ziegler var en dansk skådespelare, sångare och regissör som under många år var verksam i Sverige.

Karen Margrethe Maria Ziegler-Andersen, sedermera gift Jensen, Knutzon och Lindqvist, föddes i dansk-judisk övre medelklass och siktade mot scenen. Som teaterskådespelare rönte hon ingen större framgång. Hon ansågs för kortvuxen och för oansenlig. Först när hon på 1930-talet blev disös — den sortens vissångerska som tolkar hellre än framför och som använder hela uttryckspaletten för att gestalta sina sånger — blev hon någon köpenhamnarna pratade om. Ensam i strålkastaren kunde hon förföra och trollbinda publiken. Tidigt umgicks hon med och tolkade Bertolt Brecht, den tyske socialistiske dramatikern som inledningsvis flydde till Norden, undan Hitler.

Andra världskriget nådde Danmark och Lulu Ziegler tillhörde nazismens mest uttalade fiender. Hon drev en liten kabaréscen vid Kongens Nytorv, som tjänade som en motståndsficka. Det lär ha varit fullsatt varje kväll, och snart nog hamnade hon på de tyska ockupanternas radar. Hon sägs ha stått på listan över de hundra mest högprioriterade tysklandsfienderna i Danmark, en av dem som måste tystas för att inte väcka danskarnas motståndsvilja.

Hon flydde till Sverige i en roddbåt 1942. Här kom hon med tiden att bygga upp en andra scen och ett andra hem. Med sig i båten hade hon sina två barn, två och åtta år gamla, samt sin sjuklige make, regissören Per Knutzon. Under en tvåårsperiod i Sverige gjorde hon, enligt egen utsago, 700 framträdanden. Den svenske antinazisten och revydirektören Karl Gerhard värvade henne till sina föreställningar, likaså den politiskt mer modeste revydirektören Erik ”Kar de Mumma” Zetterström. Mellan revyerna åkte hon runt i landet och sjöng på folkparksscenerna. Hon var inte bara flykting utan också ensam familjeförsörjare. Försmädliga tungor sägs ha pratat bakom hennes rygg om hur hon å ena sidan lyfte fram från scen att hon bara var ”en lille flygtningspige som kommet over i en lille båd i bara ett lille undertöj”, å andra sidan sprang ut och köpte haute couture för gaget. Själv försvarade hon sig alltid med sina barns behov av blöjor.

Efter kriget återvände Lulu Ziegler till Danmark. Där fortsatte hon att bygga sin karriär som sångare. Genast efter att tyskarna lämnat Danmark fick hon hjältinnestatus; hon tillhörde obestridligen de djärva protestmakarna. Under det tidiga 1950-talet hamnade hon dock i en sorts backlash. Danskarna tröttnade på att höra talas om krigets fasor och Lulu Ziegler framstod hos somliga som en salongsradikal som tjatade om sin egen djärvhet. År 1949 dog hennes make Per Knutzon, 52 år gammal, som stått henne nära både som livskamrat och som konstnärlig förlösare.

Sverige kom dock än en gång som en sorts räddare — eller om det möjligen var hon som räddade Sverige. År 1955 förändrades svensk scenkonst och umgängeskultur drastiskt och i princip över en natt. Ett gammalt ”varietéförbud” upphävdes och för första gången på fyrtio år blev det tillåtet att kombinera alkoholförtäring med scenunderhållning. På den anrika stockholmskrogen Hamburger Börs bestämde man sig för en ambitiös satsning: att introducera den europeiska litterära kabarén på svenska breddgrader. Ingen ansågs mer lämpad för uppdraget än danskan som under kriget rest runt i Sverige och berättat om världen bortom landsgränsen.

Lulu Ziegler blev en sorts nav i Hamburger Börs djärva — men lyckade — projekt. Dels stod hon förstås på scen, helst ensam, sparsmakad i gester och mimik, med parfymerade sjalar som effektfull rekvisita. Dels fungerade hon som en sorts direktör eller rentav redaktör. Hon knöt till sig unga män med författarambitioner och gav dem ett sammanhang, ynglingar som hade rest i Europa, främst Frankrike, och till och med USA. Lars Forssell, Beppe Wolgers och Olle Adolphson fick några av sina tidigaste succéer under Lulu Zieglers fögderi. Melodier som blev klassiker — Forssells chansontolkningar ”Jag står här på ett torg” och ”Säg vad ni vill”, Wolgers och Adolphsons egenskrivna ”Okända djur” — framfördes tidigt på Hamburger Börs.

Sångtexterna och monologerna hade litterära kvaliteter, vette mot det poetiska, politiska, filosofiska och vuxna. Där svensk scenunderhållning överlag hade varit oförarglig, varm och inbjudande skapades nu en genre som ställde krav på sin publik och krävde aktiv lyssning. Lulu Ziegler var motorn, katalysatorn, stigfinnaren.

Danmark återgick till att bli hennes bas, men under sina sista decennier hade hon hela Nordeuropa som sitt arbetsfält och kom i praktiken att leva ett nomadliv. Med tiden gled hon alltmer över till att regissera. På Göteborgs stadsteater satte hon 1965 upp både Edward Albee och den afroamerikanske beatförfattaren LeRoi Jones, i Odense gjorde hon den första danska uppsättningen av musikalen Cabaret 1968.

I december 1970 hölls en avskedsföreställning på det gamla Hamburger Börs, som under den stora ”saneringen” av Stockholm ansågs ha tjänat färdigt och strax därpå revs. Stora svenska showartister som Östen Warnerbring och Monica Zetterlund gav plats på scen för Lulu Ziegler, hon som i någon mån banat väg för dem. Föreställningen Nu ska rasket rivas televiserades. Än idag kan den hågade se en 67-årig Lulu Ziegler med sin sceniska lyskraft intakt. Ensam i spotlighten, med en ros i handen, konstaterar hon med divans kombinerade självförhärligande och självdistans: ”Den gamle dame er kommet til byen.”

Även om Danmark var hennes huvudsakliga hem så spelade Karen Margrethe Maria Ziegler-Knutzon-Andersen, för enkelhetens skull kallad Lulu, en inte obetydlig roll i svensk scenhistoria.

Lulu Ziegler avled 1973, 70 år gammal. Hon ligger begravd på Søllerød Kirkegård i Holte, Danmark.