Karin Ekelund var en av de största filmstjärnorna i Sverige under 1940-talet men drog sig tidigt tillbaka från filmkarriären och blev i stället Sveriges första kvinnliga radioproducent.
Karin Ekelund föddes 1913 i Ystad. Hon var dotter till lektor Sam Ekelund och hans maka Anna. Fadern dog när Karin var fem år och hon flyttade först med sin mor till Göteborg och sedan till Stockholm. Väl i huvudstaden gifte modern om sig år 1925 med direktör Karl Brynolf Napoleon Eneroth, men denne avled redan följande år. År 1930 tog Karin Ekelund som 17-åring studenten vid Palmgrenska samskolan. Tanken var att hon skulle utbilda sig till läkare, men så blev inte fallet.
Som barn hade Karin Ekelund gått i dansskola och lärt sig tåspetsdans, på så sätt kom hon att medverka i en cirkusföreställning som Calle Hagman arrangerade med barn i Göteborg år 1923. Hon drömde om att bli ballerina, men hennes mor tyckte inte det passade dottern. Sommaren 1930 blev Karin Ekelund övertalad att ta ett extraarbete under den pågående Stockholmsutställningen, då Olof Molander satte upp föreställningen Det stora bygget, specialskriven av Sigfrid Siwertz. Hon sökte även samtidigt in på Dramatens elevskola, där hon studerade 1930–1933. Sista året på skolan var hon premiärelev och spelade med framgång Kains flicka i Guds gröna ängar. Filmdebuterade gjorde hon i Giftasvuxna döttrar, 1933, och fick sedan ett långtidskontrakt hos Europafilm, där hon gjorde tio filmer åren 1934–1938.
År 1934 blev Karin Ekelund engagerad vid Gösta Ekmans Vasateatern. Hos Ekman fick hon ofta agera motspelerska, till exempel i Peer Gynt och Fedja. Teateräventyren förde henne säsongen 1938–1939 till Oscarsteatern och när Malmö Stadsteater startade 1944 kom hon dit.
Under 1930-talet medverkade Karin Ekelund i filmer som Hälsingar, 1933, och Synnöve Solbakken, 1934; i den senare spelade hon titelrollen mot Fritiof Billquist och Victor Sjöström. Med 1940-talet kom de stora filmframgångarna, först ut var Anders Henriksons Ett brott, 1940, där Karin Ekelund i rollen som Maud von Degerfelt (gift med den mordåtalade Rutger, spelad av Edvin Adolphson) enligt samstämmiga recensenter fick sitt genombrott som karaktärsskådespelare. Filmen är en av de mest kända bland hennes filmer, och hon uppmärksammades även av Hollywood för sin roll.
År 1940 hade Karin Ekelund även sitt genombrott som komediskådespelare i Hasse Ekmans screwballsaktiga komedifilm Med dej i mina armar, 1940, återigen som motspelerska till Edvin Adolphson som denna gång fått en golfboll i huvudet och inte inser att han uppvaktar sin före detta fru. I komedin Lärarinna på vift, 1941, spelade Karin Ekelund en lärare på en förnäm och anrik internatskola för flickor som börjat extraknäcka kvällstid som sångerska på en nattklubb i Köpenhamn. Hennes dubbelliv upptäcks och skandalen är ett faktum. Karin Ekelund fick Aftontidningens filmtrofé för bästa kvinnliga prestation under säsongen 1941–1942 för rollen.
I filmen Bara en kvinna, 1941, av och med Anders Henrikson, spelade Karin Ekelund advokathustrun som hamnat i ett triangeldrama sedan en konstprofessor velat måla hennes porträtt. I ytterligare en elegant och lättsam komedifilm, Som du vill ha mej, 1943, spelade hon en kvinna vars make (spelad av Lauritz Falk) tycker att hans fru är lite småtråkig och testar en uppiggande injektion på henne. Vad han inte vet är att hon känt till planen och bestämt sig för att lära honom en läxa. Både Lauritz Falk och Karin Ekelund fick beröm för sina rollinsatser.
I en intervju med rubriken "Tröttsamt med hjälplösa kvinnor!" år 1944 frågade sig Karin Ekelund: "Varför skall vi kvinnor av manuskriptförfattarna i filmerna och teatern alltid framställas så hjälplösa att vi är i behov av manligt skydd? Varför är det alltid de manliga rollinnehavarna som får skapa, uträtta någonting?”
Ett år senare hade filmen Oss tjuvar emellan eller En burk ananas, 1945, premiär, ytterligare en komedi, om än en lite originell sådan. Karin Ekelund spelar där fästmön till Lauritz Falks karaktär, ett slags modern Robin Hood som gömt 25 000 pund från en kupp i en ananasburk som sedan flera medverkande i filmen letar efter. Karin Ekelunds sista film blev kärleksdramat Så tuktas kärleken, 1955, med Holger Löwenadler, i regi av Kenne Fant.
Karin Ekelund fick i början av sin karriär pendla mellan att spela bondtöser, fiskarflickor och vampar, för att sedan allt mer bli den eleganta unga överklasskvinnan personifierad inom svensk film. Hon hade en kombination av svalhet och hetta i sin utstrålning och var ståtlig och välväxt. Det fanns dessutom en kraft och mognad i hennes röst samt en sensualitet, integritet och intelligens som fick spelutrymme. Karin Ekelund var en stor stjärna, drog mycket publik, fick höga gager och blev framröstad som folkets favorit. Hon var krigsårens filmstjärna i Sverige. Hon jämfördes med internationella filmstjärnor som Irene Dunne och Carole Lombard och drömde själv om att få göra film i Lubitschstil.
Karin Ekelund drabbades av cancer i stämbanden i mitten av 1940-talet. Efter sin behandling fick hon kämpa för att komma tillbaka till livet och yrket igen. Hon lyckades, men till sist orkade inte rösten längre och hon fick dra sig tillbaka från skådespeleriet. År 1963 blev hon i stället den första fast anställda kvinnliga producenten och senare regissören vid Radioteatern. I sitt nya yrke kunde hon fortsätta använda sig av sitt engagemang och sina erfarenheter från teaterns och filmens värld och hon blev kvar i rollen livet ut.
Karin Ekelund var först gift med tandläkaren Rudolf Levin och gifte sedan om sig med chefen för Nordiska Kompaniet (NK) Ragnar Sachs. Hon axlade därefter även rollen som direktörshustru, som värdinna för representationsmiddagar samt med att göra PR för organisationer som Röda korset och Rädda Barnen.
Karin Ekelund dog 1976 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
